Här om veckan rapporterade SVT Mittnytt att 24-åriga Linn från Sundsvall har väntat tre år på att få göra en adhd-utredning. Tre år. Att läsa artikeln och titta på Mittnytts reportage om Linn gör mig otroligt irriterad, frustrerad, besviken och upprörd. Jag blir det av flera orsaker.
Irritationen baseras på att gemene man idag påstår sig veta och ha mer kunskap om ADHD, att det i dagens samhälle är en accepterad diagnos samtidigt som det fortfarande inte finns tillräckliga resurser för att ge människor den hjälp de behöver.
Frustrationen grundar sig i att det än idag, i ett av världens mest moderna länder 2013, inte finns/ avsätts tillräckliga resurser för att ge alla människor den hjälp de har rätt till och behöver som mest.
Besvikelsen känns som ett resultat av frustrationen och irritationen. Besvikelsen riktar sig mot de aktörer som av någon anledning tjänar på att vanliga människor mår dåligt, ignoreras och/ eller åsidosätts, mot politikerna som nonchalerar NPF-frågan och den rådande situationen samtidigt som man beslutar om att ompröva subventionen av ADHD-läkemedel till vuxna med adhd-diagnos och besvikelsen riktar sig mot gemene man som fortfarande tycker det är okej att slänga med diagnosen utan att ha någon som helst kunskap om dess innebörd. Besvikelsen känns som ett resultat av frustrationen och irritationen.
Till slut övergår frustrationen, irritationen och besvikelsen i ilska och jag blir upprörd. Anledningen stavas egna erfarenheter. Jag vet mycket väl hur det känns att vänta på svar varför just jag är och beter mig annorlunda år efter år, efter år. 24 år för att vara exakt. Jag blir arg eftersom jag vet hur förödande de där åren av väntan kan vara, hur den kan orsaka utanförskap, depression, kriminalitet, missbruk, självmord och ekonomiskt haveri.
Jag blir otroligt irriterad, frustrerad, besviken och upprörd eftersom att jag ignorerades, nonchalerades, blev ifrågasatt, dumförklarades och väntade på svar av experter, läkare, polis, kuratorer, terapeuter, barn- och ungdomspsykiatri, psykologer, lärare, ”vänner”, bekanta, okända människor, flickvänner, rektorer, vice rektorer, Socialtjänst, Origomottagning och Resursteam i 24 år. Något som var riktigt nära på att kosta mig livet, inte bara en utan sex gånger.
Jag blir irriterad, frustrerad, besviken och upprörd eftersom jag trodde och hoppades att vi/ Sverige hade kommit längre år 2013.
