När jag startade Underbara adhd möttes jag av glädje, pepptalk, skepticism, skratt och hån. Många var positiva och stöttande, många var negativa och ifrågasättande.
Anledningen till att jag skriver det här inlägget beror på att vi nu är över 2000 personer som gillar Underbara adhd på Facebook, det är fler än någonsin som läser bloggen varje dag och jag får allt fler förfrågningar och bokningar som föreläsare. Vem hade trott det? Inte jag i alla fall även om det alltid varit en dröm.
Mitt engagemang fick och får många kommentarer från vänner, familj och läsare. Mestadels har det varit otroligt fina kommentarer som uppmuntrar och stöttar mig något ofantligt mycket! Kan inte beskriva med ord vad det betyder för mig, tack.
Mitt engagemang fick och får många kommentarer.. Trots att de flesta är positiva kan jag inte riktigt släppa de ironiska, hånfulla, ifrågasättande och arroganta kommentarer jag fått och fortfarande får: ”Hur går det med bloggen? Är du kändis nu? Kommer du träffa din fru genom bloggandet? Va, vad kan du föreläsa om?”
Min favorit är ändå när folk frågar hur det går och jag knappt hinner berätta hälften av allt man åstadkommit, vad som pågår just nu och vad som är planerat innan människan i fråga vänt bort huvudet och inte lyssnar längre (eller tittar på en & låtsas vara intresserad). Varför frågar man om svaret inte är intressant?
Dessutom behöver man inte låtsas för mig, jag synar din bluff på tre sekunder. Ni vet, det är en del av diagnosen (tror jag i alla fall) att vara extremt bra på att läsa och känna av människor.
Ville bara ge alla som tvivlat en knäpp på näsan för jag slår vad om att ni inte hade kunnat åstadkomma hälften av det jag gjort de fyra senaste månaderna (under kvällstid & på helger). Håller ni inte med? Varsågod att bevisa motsatsen.
