Jag kunde inte ha sagt det bättre själv!
adhd
On the road again
Är på väg till Sveriges fjärde största stad, Uppsala, för kvällens öppna föreläsning av ”att (över)leva med en adhd-diagnos”!
Känslorna jag har inombords inför en föreläsning är svåra att beskriva. Känner mig både trygg, glad, lugn, trött men framför allt allt otroligt förväntansfull. Nästan som ett barn på julafton.
Varför det känns så har jag ingen aning om. Men jag misstänker att kombinationen av två saker jag älskar är en möjlig förklaring:
* Att möta nya människor.
* Och att stå i centrum.
Jag har ju trots allt adhd. Ha en riktigt trevlig kväll alla vänner, fiender, bekanta och (hittills) okända människor.
/ Jojje
”Till Dig, av hela mitt hjärta!”
Förlag & författare: Recito Förlag, Aicha Kanjah Fritz
Kikade precis igenom en rad av de många direktmeddelanden som jag fått till Underbara adhd Facebook-sida där ett fångade min uppmärksamhet lite extra.
Inte för att det kom från en person som länge läst, följt, kommenterat och engagerat sig i Underbara adhd i allmänhet och NPF-frågor i synnerhet, utan för att det innehöll ett praktexempel på hur man kan använda och förvandla hemska, fruktansvärda, deprimerande och ofattbara livssituationer till något positivt, lärorikt och för många människor kanske direkt livsavgörande! Här kan ni beställa ert exemplar.
En sann inspiration och ytterligare bevis på att ingenting är omöjligt, för någon!
Och ja, jag är mycket medveten om och ledsen för att mina svar på Facebook-meddelanden, mejl och kommentarer inte är de snabbaste i världen. För vad det är värt arbetar jag på att bättra mig.
Enligt studie är jag psykiskt sjuk
Studien är gjord av respekterade Harvard Medical School & omfattar 60 000 personer världen över. Bild: everystockphoto.com
Personligen tycker jag att det här är jätteintressant läsning, av många väldigt olika anledningar, och ska försöka följa utvecklingen noggrant. Men jä*lar vad jag ogillar benämningen sjukdom och hur de ska botas.
DN:s artikel ”Koppling funnen mellan psykiska sjukdomar” inleds med meningen ”Fem vitt skilda psykiska sjukdomar kan ha samma genetiska orsak” och jag ställer mig frågan varför man väljer just denna formulering? Vem har rätten att benämna mig och alla andra med en NPF-diagnos som psykiskt sjuk? Jag är inte mycket sjukare än de som genomfört studien och/ eller journalisten som skrivit artikeln.
Jag skulle snarare se mig själv som en mer komplett, kompetent, intelligent och närvarande och levande människa än samtliga huvudförfattare och forskare av den här studien.
Min diagnos är på intet sätt enkel att leva och långt ifrån enbart positiv, men det är och kommer aldrig att vara någon sjukdom i dess rätta benämning. Vem, varför och när har någon fått rätten att bestämma vad som är sjukt respektive friskt?
Det kanske finns en Gud ändå – eller bara många som gett sig själva epitetet. Bild: kp.nu
Jag är fullt medveten om att vi som lever med en NPF-diagnos avviker och inte tillhör samhällets instiftade och rådande ”norm” men jag tänker inte finna mig i att bli kallad psykiskt sjuk på grund av detta. Min värld och min diagnos är högst frisk och normal för mig som det är för ”friska och normala” människor att inte ha någon diagnos.
Tänk om ett gäng adhd-personer tillika forskare skulle göra en studie med NPF-hjärnor som utgångspunkt för det ”friska och normala” och sedan leta genetiska avvikelser på samtliga ”vanliga” människor. Ni kan väl tänka er hur många avvikelser och sjuka ni hade varit jämfört med oss NPF-personer då?
Vad är normalt, friskt och vem bestämmer vad/ varför och när någonting skall benämnas och ses som sjukt?
Jag trodde det normala är att vi alla är människor, vilket det uppenbarligen fortfarande råder väldigt skilda meningar om!
Svenskarnas förtroende för ideella organisationer bland det lägsta i världen
Svenskarnas förtroende för NGO:er, ideella och icke-statliga organisationer är bland de lägsta i världen. Det (och mycket, mycket mer) visar årets resultat från världens största förtroendeundersökning, Edelman Trust Barometer, som nyligen presenterades.
—————-
Resultaten från Edelman Trust Barometer 2013 visar att förtroendet för svenska institutioner långsamt börjar återhämta sig efter förra årets kraftiga förtroenderas. Sverige sticker ut från det globala snittet avseende vilka institutioner i samhället vi har mest förtroende för – offentlig sektor toppar listan följt av näringsliv, media och NGO:er. Globalt sett är rankningen den omvända med NGO:er i förtroendetoppen.
Förtroendet för svenska NGO:er, ideella och icke-statliga organisationer, är mycket lågt i jämförelse med övriga världen. Endast drygt var fjärde svensk (28 procent) uppger att de har förtroende för NGO:er, att jämföra med 53 procent globalt.
Förtroendet för media är det nästa lägsta bland institutioner, men har trots det ökat med sex procent-enheter under det senaste året. Samtidigt befinner sig företagen i mediebranschen i en stabil förtroendesänka och har bland det lägsta förtroendet i hela landet. Bland olika typer av medier finns ett enormt förtroendeglapp, där traditionella medier lyfter snittet medan sociala medier har det lägsta förtroendet bland samtliga undersökta länder.
Bild: socialmediacoach.se
– Förra årets kraftiga förtroendeuppgång för traditionella medier håller i sig. Skepsisen mot sociala medier är internationell, men ännu tydligare i Sverige. Vi tolkar det som en mognadsfråga. Svenskarna ser helt enkelt sociala medier för vad det är, en plattform för kommunikation – inte en källa för information. Det är avsändaren, det vill säga vem som pratar, och inte plattformen som styr förtroendet. Och där pekar svenskarna tydligt ut vanliga medarbetare och ”en person som jag själv” som personer de litar till, säger Linda Waxin, VD på Edelman Stockholm.
Stark tilltro till staten
Svenskarnas förtroende för offentlig sektor sticker ut som ovanligt starkt i jämförelse med övriga undersökta länders, nära 20 procentenheter högre än det globala snittet. Den höga tilltron återspeglar sig även i att nästan var tredje svensk (32 procent) idag anser att statens reglering av det privata näringslivet är otillräcklig. Men även om förtroendet för staten som institution är högt har svenskarna betydligt lägre förtroende för de politiska företrädarna, det allmänna förtroendegapet är tio procent-enheter och bland välinformerade* är det hela 18 procentenheter.
Sverige ohotad ledare i HQ-toppen
Svenskarna har ett relativt högt och stabilt förtroende för näringslivet som institution och förtroendet har dessutom fått en knapp ökning sedan 2012. Globala företag med svenska huvudkontor har också högt förtroende internationellt; Sverige ligger i topp (61 procent), tillsammans med Tyskland (63 procent), Kanada (63 procent) Schweiz (62 procent), på listan över vilket land som anses mest trovärdigt för företag att ha sitt huvudkontor i. När svenskarna själva får rangordna hamnar Sverige också i förtroendetoppen. Endast fem andra länder har lika bra självförtroende som Sverige. Längst ned på den globala förtroendelistan hamnar Mexiko och Indien. Svenskarna rankar också Ryssland lågt, endast var tionde svensk har förtroende för företag med huvudkontor i Ryssland, att jämföra med knappt var tredje globalt. När frågan ställs i årets Trust Barometer om vem som är bäst lämpad att lösa skuldkrisen i Europa anser dessutom svenskarna att Sverige är bättre lämpade än EU.
Förtroendekris för traditionella auktoriteter
Men trots att svenskt näringsliv åtnjuter högt förtroende ser situationen inte lika ljus ut för svenska företagsledare. Nästan hälften (48 procent) av svenskarna litar på det privata näringslivet som institution, men endast drygt var fjärde svensk litar fullt ut på att företagsledare väljer att förmedla sanningen, även om den är obekväm, en siffra som har minskat under året. Undersökningen visar på ett lågt förtroende för traditionella ledare, såsom styrelse och VD (34 procent), när man skapar sig en uppfattning om ett företag. I förtroendetoppen ligger istället experter och ”en vanlig anställd” (51 procent) eller ”någon som liknar mig”(63 procent). Förtroendet för akademiker (63 procent) och interna experter (60 procent) som talespersoner är nästan dubbelt så högt som det för styrelseledamöter och VD:ar. Trots detta pekar sju av tio av de svenskar som minskat sitt förtroende för näringslivet ut just styrelse och VD som ansvariga för att komma till rätta med problemen.
Lågt VD-förtroende redan innan Telia-skandalen
Svenskarna ger företagen underkänt på de mest betydelsefulla förtroendebyggarna
Att behandla företagets medarbetare väl är tillsammans med högkvalitativa produkter och tjänster nyckeln till att vinna svenskarnas förtroende. Men företagen får underkänt på medarbetarpunkten, endast drygt var tionde svensk tycker att företagen lever upp till detta. Samtidigt lyssnar svenskar till den vanliga medarbetaren i mycket hög utsträckning när vi formar vår åsikt om företag, 51 procent anser att en vanlig anställd är mycket trovärdig, hela 17 procentenheter högre än för VD.
– Dessa två trender pekar tillsammans på en medarbetarmakt som växer sig allt starkare. Om svenska ledare och kommunikatörer ska ta med sig en sak från årets Trust Barometer tycker jag att det är just att prioritera sina medarbetare som svenskarna så tydligt kräver, säger Waxin.
En slutsats av undersökningen är att det är särskilt sådana faktorer som traditionellt kallats ”mjuka” värden, som att lyssna på feedback från kunder, tänka på miljön och fokusera på kundnytta snarare än vinst, som vinner svenskarnas förtroende. Att företaget går med vinst tycker däremot bara var fjärde svensk är viktigt, att jämföra med 38 procent globalt.
Förtroendekrisande energibranschen på uppgång medan bank ligger kvar i botten
Årets riktiga förtroendevinnare är energibranschen som klättrar tio procentenheter från förra årets mätning (från 30 till 40 procent). Bland de branscher med allra lägst förtroende bland svenskarna återfinns både bank- och finansbranschen som 38 respektive 30 procent av svenskarna uppger sig ha förtroende för. Svenskarnas förtroende har påverkats negativt av information de läst om bankkrisen det senaste året, men trots det verkar branscherna vara på väg mot en långsam återhämtning – bland de välinformerade* svenskarna har förtroendet ökat marginellt under året som gått och samtidigt anser 39 procent att bankerna är på väg åt rätt håll. Återhämtningen är dock betydligt lägre, ungefär tio procentenheter, än det globala snittet. Så trots en svag återhämtning har bank- och finansbranschen med andra ord fortsatt långt kvar till ett stabilt förtroende.
Svenskarnas bonushat
Orsaken till de senaste årens bankkris menar svenskarna framförallt kan förklarars av bankernas bonuskultur. Hälften av de tillfrågade anger detta som skäl, att jämföra med endast var femte globalt. Av de som känner till de senaste årens största bankskandaler anser var fjärde svensk att en ökad reglering är det bästa sättet för att komma tillrätta med orsakerna till bankkrisen. Var femte anser att hårdare regler kring kompensation till ledningen är svaret och lika många anser att bankernas måste förbättra sin etiska ståndpunkt.
*Välinformerade respondenter är ett urval av 200 respondenter som svarar mot följande kriterier:
25-64 år, universitets- eller högskoleutbildning, höginkomsttagare (topp 25 %) samt uppger att de konsumerar nyhetsmedia flera gånger i veckan och följer debatten löpande.
Om Edelman Trust Barometer
Edelman Trust Barometer är Edelmans årliga förtroende- och trovärdighetsundersökning som i år genomförs för 13 året i rad. Undersökningen genomfördes av researchföretaget Edelman Berland och bestod av 20 minuter långa onlineintervjuer utförda mellan 16 oktober och 29 november 2012. Edelman Trust Barometer 2013 undersökte totalt sett cirka 32 000 respondenter bestående av två målgrupper i 26 länder: 26 000 respondenter bestående av allmänheten i åldersgruppen 25-64 samt en grupp med 5 800 välinformerade personer.
Globalt 26 deltagande marknader: Argentina, Australien, Brasilien, Frankrike, Hong Kong, Indien, Indonesien, Irland, Italien, Japan, Kanada, Kina, Malaysia, Mexiko, Nederländerna, Polen, Ryssland, Singapore, Spanien, Storbritannien, Sydkorea, Sverige, Turkiet, Tyskland, UAE och USA.
Fotnot: Ovan information är direkt kopierat från edelman.se, klicka gärna här för original. På Slideshare kan du även ta del av årets svenska presentation av resultaten!
”Min diagnos ADHD”
Läste precis ett mycket intressant och insiktsfullt blogginlägg av Viktor Frisk om tiden före, under och efter att han fått sin adhd-diagnos. Otroligt läsvärt och jag rekommenderar alla att läsa det i sin helhet här!
”Det är klart att det här är min revansch i skolan, min egen seger att bli normal. Men vill jag vara normal? Vad är normal? Jag upplever att jag är mer strukturerad, jag mår bättre och alla dessa ångestattacker avtar mer och mer. Det har tagit tillbaka en del av mitt eget liv, men samtidigt så har det förändrat mig. Så att få min diagnos ADHD så känner jag både stor tacksamhet men även en stolthet. Jag är stolt över att jag Viktor Andersson Frisk, kan skriva det här öppet till er alla. För det här är en del av mig, det är en del av hur jag är och förmodligen alltid kommer vara, jag vet att det finns så många där ute som har många frågor, det finns så många som känner igen sig.” – viktorfrisk.nu
Corren: ”Datorer bra för elever med adhd”
Bild: mashable.com
Idag rapporterar corren.se att alldeles för få elever med adhd har möjlighet att använda dator i skolarbetet. Det innebär att dessa elever har svårt att fokusera på sina uppgifter och arbeta i den takt som passar henne eller honom.
Nedan text är kopierad från Corren, här kan du läsa ursprungsartikeln ”Datorer bra för elever med adhd”.
För få elever med adhd får möjlighet att använda datorn i skolarbetet. Något som gör det svårare för eleverna att fokusera på sina uppgifter och att arbeta i den takt som passar honom eller henne.
Den slutsatsen drar Vedrana Bolic, doktorand i arbetsterapi vid Linköpings universitet och en av forskarna bakom studien som bygger på en enkät med drygt hundra elever på högstadiet och gymnasiet.
Lättare att lära– Det är oroväckande. Datorn kan underlätta lärandet i både läsning och matematik, säger Vedrana Bolic i ett pressmeddelande från universitetet.
Resultaten från enkätstudien har jämförts med datoranvändningen hos elever med rörelsehinder och elever utan funktionshinder.
Jämförelsen visade att inte ens hälften av eleverna med den neuropsykiatriska funktionsnedsättningenadhd hade tillgång till en dator i klassrummet.
Vedrana Bolic konstaterar:
– Medan en tredjedel av eleverna med adhd använde datorn för att söka information på internet använde hälften av dem med rörelsehinder, och två tredjedelar av övriga elever, datorn för samma ändamål.
Även för att skriva använde eleverna med adhd mer sällan datorn. De hade också färre kontakter med sina lärare via e-post jämfört med andra elever.
Studien visar också att eleverna med adhd inte var nöjda utan ville använda datorn mer och för fler aktiviteter i skolan. Allt fler elever får diagnosen adhd och riskerar att hamna på efterkälken utan tillgång till en egen dator i skolarbetet.
Ett hjälpmedelTidigare forskning har visat att deras behov av hjälpmedel inte har uppmärksammats på samma sätt som för elever med funktionshinder.
– Ungdomar med adhd som inte har en dator förskriven som hjälpmedel får dela klassens eller skolans datorer med alla andra elever. Därför är deras möjlighet att använda dator i skolan en viktig fråga för arbetsterapeuter, konstaterar Vedrana Bolic.
Hjälpmedel från stenåldern – till vilken hjälp?
Idag förfogar kommuner och landsting över hjälpmedel som på olika sätt syftar till att underlätta vardagen för oss med adhd. Eftersom att jag själv aldrig blivit erbjuden några sådana hjälpmedel tog jag saken i egna händer och kollade upp vad jag går miste om.
Min djupdykning tar mig två år tillbaka i tiden och börjar i ett forum på Vårdguiden där en person frågar:
Jag undrar om vilka hjälpmedel man kan få, och har rätt till, när man som vuxen har diagnos ADHD. Min främsta tanke går till de hjälpmedel som skall stötta kring struktur på vardag samt hjälpmedel för att vakna – normalklocka fungerar inte. Finns alternativ?
I det långa svaret går det bland annat att läsa följande:
I Stockholms läns landstings Hjälpmedelsguiden finns beskrivet vilka hjälpmedel som en person kan få via landstinget. I den finns ett avsnitt om kognitiva hjälpmedel för tidsuppfattning, planering och strukturering. Där står om fickbandspelare, elektroniska almanackor, bildstöd och tidshjälpmedel.
Trots att jag inte har någon erfarenhet av dessa känner jag mig skarpt skeptisk till dagens utbud av hjälpmedel. De känns både opraktiska och omoderna, ja rent ut sagt föråldrade och inte alls tilltalande.
Det slog mig att jag kanske hade gått händelserna i förväg och dragit alldeles för snabba slutsatser så jag tog mig en titt på Hjälpmedelsinstitutets hemsida. Klickade mig vidare till hjälpmedelstorget och vips så var jag tillbaka på stenåldern. Så kändes det.
Ovan ser vi bland annat Time-Timer CD-rom som enkelt installeras på datorn och fungerar som en vanlig timer. Frågan jag ställer mig är hur Time-Timer skall installeras på de moderna datorer som inte har en CD-läsare?
Min personliga favorit bland alla hjälpmedel måste ändå vara Smartswipe. Denna återfinns under ”ekonomi” och tillåter användarna att enkelt betala över internet, utan att behöva knappa in siffror och datum. Det enda man behöver göra är att dra sitt kort genom en läsare och vips så har man betalat. Känns verkligen superrätt för mig/ oss med adhd och noll impulskontroll (ironisk gånger tusen)!
Avslutningsvis ska det sägas att hjälpmedelstorgets utbud idag har fått tillökning av ett par nya datorprogram, appar och produkter. Jag vill även poängtera att ovan text på intet sätt syftar till att nedvärdera eller förminska de människor som idag använder och blir hjälpta av dessa produkter. Mitt syfte med det här inlägget är att väcka/ trigga en debatt om kvaliteten på de hjälpmedel som finns att tillgå idag vilket förhoppningsvis resulterar i en rad förbättringar och moderniseringar.
Dags att agera: ”Lagstifta om tillgänglighet”
Foto: do.se | Agneta Broberg, Diskrimineringsombudsman
Mycket intressant debattartikel av Ingrid Burman och Agneta Broberg i Corren. Känns verkligen ”spot on” och helt korrekt, förmodligen är vi en hel del som upplever precis det som ovan nämnda kvinnor tar upp i artikeln. Har sagt det förut och säger det igen till beslutsfattare och folkvalda politiker, lös problemet och gör det bums!
Underbara adhd säger ja till en lag om att bristande tillgänglighet är diskriminering!
Det har gått fyra år sedan FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning trädde i kraft i Sverige. Men fortfarande saknas en lag som gör bristande tillgänglighet till diskriminering och en oberoende institution som ska granska hur konventionen efterlevs.
Under lång tid har Sverige byggt upp ett anseende internationellt både i frågor som rör mänskliga rättigheter och vad gäller delaktighet och inflytande för personer med funktionsnedsättning. När frågorna marginaliseras på hemmaplan riskerar vårt goda renommé att försvagas.
Sverige beslutade 2008 att ratificera FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Men fortfarande, efter fyra år, återstår två för konventionen centrala delar att genomföra. Den ena gäller principen att bristande tillgänglighet ska anses vara diskriminering och den andra gäller kravet på en oberoende nationell institution för att främja, skydda och övervaka efterlevnaden av konventionen. Trots flera års utredningar har regeringen ännu inte kommit med några förslag i någon av dessa frågor.
Den vardag vi tar för given är stängd för många personer med funktionsnedsättning. Otillgänglig kollektivtrafik, otillgängliga byggnader och otillgänglig information försvårar exempelvis deltagande i arbetslivet vilket i sin tur leder till kostnader för samhället. Att skapa ett samhälle där planering och utformning av våra gemensamma miljöer fungerar för så många människor som möjligt, till exempel med avfasade trottoarkanter och automatiska dörröppnare, skulle innebära minskade kostnader både för samhället och enskilda näringsidkare, eftersom många av de särlösningar som i dag skapats till följd av otillgängliga miljöer skulle kunna avvecklas.
En oberoende övervakningsinstans kan påvisa brister på området, lyfta fram frågorna i den allmänna debatten och sätta fart på det lokala och regionala arbetet. Det är i kommunerna, landstingen och regionerna som ansvaret ligger för många av de mänskliga rättigheterna, som rätten till bostad, utbildning och tillgången till hälso- och sjukvård. Ansvaret för tillsynen av dessa verksamheter ligger på statliga myndigheter som får sitt uppdrag från regeringen. Avsaknaden av en oberoende instans leder till en mer godtycklig och mindre rättssäker hantering av frågorna.
Regeringen konstaterade att det saknades en oberoende institution liknande den som beskrivs i artikel 33 när den beslutade om att ratificera konventionen, men hänvisade till att Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige hade i uppdrag att föreslå vilken eller vilka samhällsorgan som borde ha denna uppgift. Sedan dess har tre utredningar tittat på hur genomförande och övervakning kan ske i Sverige.
Även frågan om att inkludera otillgänglighet som diskriminering i diskrimineringslagen har utretts flera gånger.
Vi anser att frågorna har utretts väl och länge nog. Nu efterlyser vi konkreta förslag både vad gäller den bristande tillgängligheten och en nationell oberoende institution för att främja, skydda och granska FN:s konvention.
Ingrid Burman, ordförande, Handikappförbunden Agneta Broberg, Diskrimineringsombudsman
Adhd – en omtvistad diagnos
Foto: chefsingenjoren.blogspot.co.uk
Otroliga intressanta funderingar och reflektioner av Maria Ejd på Vårdförbundet kring dagens syn, kunskap och debatt på/ om adhd.
Konflikterna kring adhd är flera. Överdiagnostiserar vi barn med inlärningssvårigheter, eller är en diagnos nödvändig för att de ska få hjälp? Och varför ser vi fortfarande inte flickorna?
Allas diagnos Yvonne Skattberg, skådespelerska och ståuppkomiker, uppträdde på den medicinska riksstämmans seminarium Har alla adhd nu för tiden? Med komikerns rätt raljerade hon över vad föräldrar får veta att de ska vara uppmärksamma på: ”Har barnet svårt att lyssna, svårt att koncentrera sig, tröttnar fort? Tja, vilket barn stämmer inte det in på? Och finns det förresten någon här som inte har adhd?”, frågade hon publiken. Eller, som en av åhörarna reste sig och sa: ”Om nästan tio procent av befolkningen har en diagnos kanske det helt enkelt är så det är att vara människa.”
Det talas en hel del om stigmatisering när det gäller attention deficit hyperactivity disorder, adhd. Är det för det första möjligt att ett av tjugo skolbarn har en diagnos som innebär neuropsykiatriska funktionsnedsättningar? Eller överdiagnostiserar vi barn som inte kan sitta stilla och lyssna, som inte kan låta bli att avbryta, som hamnar i bråk med sina kamrater?
Ja, säger några. Det är ett värre stigma att få en diagnos än att ses som allmänt stökig. Nej, säger andra. Det här är barn som inte fungerar i skolan och bland kamrater. De behöver hjälp och stöd och det får de inte utan en diagnos. Och stigmatiserade, det är de redan. De är barnen som inte blir bjudna på kalaset som alla andra ska gå på.
Adhd är en heterogen diagnos. En person kan lida av svåra funktionsnedsättningar, en annan kan kompensera sina svårigheter med hög begåvning, trygg hemmiljö och ett väl fungerande socialt nätverk. Ingen hävdar egentligen att adhd bara skulle bero på genetik och signalsubstanser. Men en del understryker biologins betydelse mer än andra.
Den psykiatriska diagnosmanualen DSM IV delar upp symtomen på adhd under tre överrubriker: ouppmärksamhet, hyperaktivitet och impulsivitet. Många kan känna igen sig i symtom som ”pratar överdrivet mycket” eller ”har svårt att vänta på sin tur”, men är det något specialister på neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är överens om så är det att diagnosen adhd förutsätter allvarliga funktionsnedsättningar.
Om barnet inte fungerar hemma, bland kompisar eller i skolan — då ska man betänka adhd. De är också överens om att det finns en ärftlighet och en hög grad av samsjuklighet. Påfallande många med diagnosen adhd lider också av ångest, depression, bipolär sjukdom eller har andra neuropsykiatriska diagnoser som Aspergers eller Tourettes syndrom.
Uppfattningarna om hur mycket som krävs för att ställa diagnos skiljer sig däremot åt. Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, skriver i sin sammanställning Om psykiatrisk diagnos och behandling att kunskapsluckorna är stora både när det gäller diagnostisering och behandling. Det finns 15 diagnostiska instrument som används inom barn- och ungdomspsykiatrin i Sverige, men inga studier som säkerställer deras träffsäkerhet.
SBU har också identifierat 24 ickefarmakologiska behandlingsmetoder: psykoterapeutiska, psykopedagogiska och sociala. Om de har god effekt eller inte vet man inte. Det saknas studier som ger svar på det, konstaterar SBU.
Så finns läkemedelsbehandlingen. Klart är att det i Sverige finns två centralstimulerande läkemedelssubstanser som är godkända för barn: metylfenidat och atomoxetin. Lite mer oklart är det när det gäller vuxna. Inget av preparaten är godkänt för behandling av vuxna med adhd — om den inte har påbörjats under uppväxten. Det säger Läkemedelsverket, som följer rekommendationerna från den Europiska läkemedelsmyndigheten, EMA.
EMA understryker riskerna med läkemedelsbehandling för vuxna, men preparaten skrivs ändå ut av svenska psykiatriker med Läkemedelsverkets goda minne. Enligt Mårten Gerle, medicinskt sakkunnig på Socialstyrelsen, får 20 000— 25 000 vuxna patienter med adhd läkemedelsbehandling i Sverige. Riskerna, som EMA varnar för, är bland annat hjärt-kärlpåverkan, ångest, aggressivitet och förhöjd självmordsrisk.
Varken SBU eller Socialstyrelsen tar ställning till om läkemedlen är effektiva eller inte. Än så länge konstaterar de båda myndigheterna bara att det saknas studier över vilken effekt de har på lång sikt. Men nästa år kommer SBU med en rapport för varje neuropsykiatrisk diagnos, och Socialstyrelsen ska leverera riktlinjer för vad som gäller både för diagnostisering och för behandling.
Att läkemedlen kan förändra livet för en person med svåra funktionsnedsättningar visar forskningen på interner dömda för grova våldsbrott. Enligt psykiatrikern Ylva Ginsbergs doktorsavhandling hade påfallande många i en grupp tungt kriminellt belastade, intagna på högsäkerhetsanstalten i Norrtälje, diagnosen adhd. Efter behandling med centralstimulerande läkemedel fick de kontakt med sitt logiska och sitt abstrakta tänkande, sin slutledningsförmåga — och sitt känsloliv. Tiden som följde blev en tid av sorg.
Ylva Ginsbergs forskningsresultat bekräftas av en studie som nyligen publicerades i tidskriften New England Journal of Medicin. En stor registerstudie med över 25 000 individer visade att brottsligheten bland vuxna med adhd sjönk betydligt när de fick läkemedelsbehandling.
Alla har inte adhd. Men tillräckligt många för att man på barnavårdscentraler och inom skolhälsovården ska vara uppmärksam. Inte minst på flickor. Psykiatrikern Svenny Kopps doktorsavhandling visar att flickor med symtom på autism och adhd inte tas på allvar. De har ångest, är deprimerade och har svårt att hänga med i skolan, men att de har en funktionsnedsättning blir ofta inte uppenbart förrän i högstadiet när kraven ökar. ”Sluta trivialisera flickornas problem”, uppmanar hon.