De senaste dagarna har nästintill samtliga riksmedier intensivt rapporterat om ökningen av adhd-diagnoser bland flickor. I Svenska Dagbladet valde man dessutom att göra ett personporträtt av Hanna som tillsammans med sin familj berättar om en uppväxt jag så himla väl känner igen.
Jag minns mycket väl hur det var att växa upp och vara ”annorlunda”, att inte vara som andra barn. Hanna hoppade över det meterhöga staketet på dagis som tvååring, själv cyklade jag obehindrat (och i världens fart) utan stödhjul i samma ålder och roade mig med att skrämma slag på morsan.
Känner även igen det där med en förskola och skola (i mitt fall även kuratorer, psykologer, terapeuter, BUP, vuxenpsyk., socialtjänst, resursteam, origomottagning, polismyndighet m.f.) som aldrig flaggat för att något var fel. Trots att man som liten ständigt visat alla tecken på ADHD och som i mitt fall ledde till en 20-årig lång kontakt med psykolog/kurator/terapeut (och en rad andra instanser) och som startade när jag gick på dagis.
Har sagt det så många gånger förut och säger det igen: det må vara så att vi har mer kunskap om ADHD, att vi diskuterar problematiken mer och att media skriver mer om diagnosen men gemene mans syn & kunskap på ADHD är fortfarande skrämmande låg vilket skadar Sverige i allmänhet och oss med diagnosen i synnerhet. Underbara adhd finns och drivs för att förändra detta, att öka gemene mans kunskap, syn och förståelse för ADHD och diagnosens olika sidor. Både de bra och de mindre bra. För att vi som lever med diagnosen inte ska behöva vara utstötta eller ifrågasatta på grund av en påhittad norm, för att vi skall ha samma rättigheter och möjligheter som alla andra människor i samhället.