Jag har ungefär samma känsla nu som när Underbara adhd fyllde en månad: har det verkligen gått så kort tid?
Uppenbarligen har det bara gått två månader sedan jag bestämde mig för att det får vara nog med människors taskiga attityd och inställning gentemot NPF samt speciellt oss som lever med en ADHD-diagnos. Jag, och många med mig, har växt upp i en ständig känsla av utanförskap, att ingen förstår mig/ oss och att det ”felandet” man gör gång på gång beror på att man är en dålig människa och inte är några tecken på en funktionsnedsättning. Nej, jag fick helt enkelt nog den i slutet av maj då jag gick och såg filmpremiären av ”Jag Har ADHD” som Riksförbundet Attention, och dess projekt jagharadhd.se, tagit fram. (se filmen här)
Jag minns den otroliga lyckan jag kände inom mig när jag satt i Bio Rios salong och tittade på filmen samt lyssnade till de medverkandes berättelser efter filmens slut. Jag minns att det kändes som att det var min familj som satt där uppe på scenen och berättade hur det är att vara som vi är. Jag minns att mitt sällskap, tillika kollega, och jag nickade instämmande under hela filmens gång. Jag minns att jag kände en otrolig vilja och ett obeskrivligt engagemang för att på något sätt hjälpa till att belysa ADHD-frågor samt den allmänna synen på diagnosen. Jag minns att jag gick därifrån och kände att den kvällen hade förändrat mitt liv.
Två månader senare, och som jag bloggat om tidigare, har jag upplevt saker jag aldrig trodde skulle vara möjligt. Jag är tacksam, lycklig, besvärad, bestämd, ödmjuk, nyfiken och otroligt driven till att fortsätta engagera mig i dessa frågor och till den mån det går agera förebild för de många unga vuxna som lever med en ADHD-diagnos där ute. Jag vill inte att ni ska känna som jag gjorde under min uppväxt för vi är många som förstår vad ni går igenom, jag skulle vilja påstå att jag mycket väl förstår vad ni går igenom.
Jag är av den bestämda uppfattningen att vi tillsammans kan utveckla synen på och kunskapen kring ADHD till det bättre. Vi ska inte behöva leva i ett samhälle där människor med NPF/ ADHD lever i en känsla av utanförskap, utsätts för mobbning och/ eller diskrimineras av både vuxna, kollegor, lärare, vänner mf.
Till dess vill jag dela ett citat som jag hittade bland den duktiga konstnären Pernilla Pramberg fotografier.
