Först och främst träffade jag brorsan över middag i en annan ort i orten. Mycket trevligt eftersom att man inte ser det eländet allt för ofta nuförtiden.
Efter middagen begav jag mig så till min älskade ort Gribbylund för kvällsfika med en kille, som jag hade på fritids innan ja började på univ, och hans trevliga mamma. Drack någon kopp kaffe och käkade (nästan iaf) en morotstårta. Pratade en hel del om diagnoser i allmänhet och adhd i synnerhet.
Även om det var fantastiskt trevligt att träffa familjen och lilla killen (som nu blivit stor) igen, gick jag ändå därifrån full av tankar och en hel del besvikelse. Inte över honom eller de (han är jag snarare väldigt stolt och imponerad av) utan för att skolan, eleverna och lärarna fortfarande är lika värdelösa på att handskas med adhd-diagnoser.
Trodde verkligen att vi kommit längre och lärt oss mer men ack så fel man kan ha. Triggar iofs bara ett ökat engagemang och bevisar än en gång att det jag gör är helt rätt & nödvändigt!