Nyligen publicerades en debattartikel i Göteborgs Posten (GP) som belyser vikten av att ge barn med NPF en ärlig chans. Kunde inte hålla med mer! Det skrivs att skolstarten ofta är ångestladdad för oss med NPF men var det så även för mig?
Jag ser med blandade känslor tillbaka på min skoltid eftersom det inte bara var skit. Något som däremot va skit, vilket jag insett i efterhand, är det fack jag placerades i och den roll jag ofrivilligt tilldelades. Av lärarna, rektorerna, klasskamraterna, psykologerna, terapeuterna, kommunen, vännerna. Varför såg de mig som en talanglös, dum, jobbig, elak och bortom-all-räddning-kille & bråkstake? Nog för att jag var allt annat än lugn och sansad som liten men när & varför bestämde sig de, som har en sådan viktig roll i formandet av människor, för att mer eller mindre ge upp hoppet om mig (& alla andra med en diagnos)? Och vem i helsida gav dom rätten att göra det?
Så, var skolstarten ångestladdad även för mig? Svaret på den frågan är varken långt eller svårt; Ja.
Läs hela debattartikeln i GP här