”Allt About ADHD” – din guide genom diagnosen

mhf_logoFoto: mentalhealth.org.uk


Ett nytt år, en ny vecka
och ofantligt många nya möjligheter. Jag hoppas att ni hade ett gott slut på 2012 och haft en bra start på 2013, det har jag!

Det kan låta konstigt men min goda start på året beror helt och hållet på att jag är tillbaka på jobbet och i vardagen. Därmed inte sagt att jag är något fan av ett vardagslunk där allting, alltid är likadant och består av samma saker/ händelser. Det är inte heller så att jag ogillar att vara ledig, tvärtom. Det kan vara fantastiskt skönt att ha lite tid för sig själv, familjen och vännerna ibland, men inte i flera dagar. För egen del är det alldeles för lång tid och gör mig otroligt rastlös.

Jag kanske är lite märklig (många brukar säga att så är fallet) men så länge jag är hemma i Sverige kan jag lika gärna jobba, mycket och länge. Varför? Jo för att mina främsta drivkrafter är ständigt nya utmaningar, ny kunskap och utveckling.

————

Hur som helst, tanken med det här inlägget var inte alls att prata om hur mycket jag gillar att jobba och/ eller hur rastlös jag blir av att vara ledig. Ni har säkert upplevt det själva när man börjar att skriva om en sak för att sluta någon helt annanstans, det händer mig för jämnan.

Tanken med inlägget var att tipsa om en ny sida här på Underbara adhd. Den heter ”All About ADHD” och återfinns under ”Vad är ADHD”. All About ADHD är ett stycke mycket gedigen, välformulerad och informativ text som publicerats och tagits fram av The Mental Health Foundation.

Är du förälder till ett barn med en ADHD-diagnos? Undrar du om ditt barn kanske har ADHD? Eller är du bara allmänt intresserad av ämnet? Då vill jag varmt rekommendera dig att lusläsa All About ADHD så snart som möjligt!

Läs mer

KD: ”En diagnos får inte uppfattas som en fara”

Lok-picFoto: jvmv2.se


Publikt.se
publicerade här om dagarna en intressant debattartikel av KD:s riksdagsledamot Penilla Gunther.

För en tid sedan uppmärksammades i medier att Torolf Jansson, som arbetat som lokförare i 28 år, stoppades från att arbeta vidare i yrket när han fått diagnosen Aspergers syndrom. Transportstyrelsen hade beslutat att Torolf Jansson inte var lämplig att fortsätta köra tåg, trots att arbets givaren inte haft något att erinra under alla år. Förvaltningsrätten i Falun har prövat ärendet och ger honom nu rätt att fortsätta sin yrkesutövning.

Fallet har dock upprört många människor. Dels föräldrar till barn och ungdomar med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som har en rädsla för att barnen aldrig ska komma ut på arbetsmarknaden. Dels personer som säger att de aldrig skulle våga utreda om de har en diagnos om det innebär att de kan mista jobbet.
Andra oroas över vad nästa skäl till uppsägning kan vara, oavsett yrke. Ska det drabba någon med diabetes, hjärt-kärlsjukdomar eller någon annan vanligt förekommande åkomma?

Hur många är det rent statistiskt inom den yrkestrafik som kör färjor, flygplan, taxi eller lastbilar som har en diagnos som till exempel adhd eller Asperger, men som aldrig prövas? Hur många med chefsbefattningar inom alla branscher – eller för all del politiker – är det som har en funktionsnedsättning av det slaget?

Tanken med att få en diagnos, oavsett om man är barn eller vuxen, är i grunden att varje person ska få det stöd som behövs för att kunna leva och arbeta efter sina förutsättningar. Om detta i stället upplevs som en fara för framtiden, med bland annat svårigheter till egen försörjning, har vi tagit flera steg bakåt på den svenska arbetsmarknaden.

Jag har ställt frågor till infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd, som är ansvarig för Transportstyrelsen, om en diagnos som inte påverkat arbetets utförande kan utgöra grund för yrkesförbud. Jag har också frågat den ansvarige ministern för diskrimineringsfrågor Erik Ullenhag hur dessa ställningstaganden som Transportstyrelsen gjort påverkar grupperna med neuropsykiatriska diagnoser framöver.

Erik Ullenhag betonade i sitt svar att det är viktigt att följa utvecklingen så att dessa personer inte utsätts för diskriminering i arbetslivet, och att myndigheten Handisam har en särskild uppgift inom projektet Hjärnkoll för att öka kunskapen om psykiska sjukdomar och psykiatriska diagnoser. Catharina Elmsäter-Svärd svarade att bedömningen görs utifrån medicinska bedömningar, för säkerhetens skull.
Men förtjänar inte alla en individuell bedömning där förmåga mäts mot avsedda arbetsuppgifter? Att få arbeta 100 procent av sin förmåga är något som alla borde ha rätt till.

Torolf Jansson är dessvärre inte ensam om att utsättas för en generell i stället för en individuell bedömning.

Transportstyrelsen har tagit rättslig ställning även mot andra personer med neuropsykiatriska diagnoser. Det leder oss till frågan om regelverket verkligen är up-to-date med den möjlighet till medicinering och behandling som finns i dag.

Penilla Gunther (KD) riksdagsledamot

Läs mer

Är kunskapen om ADHD verkligen så ny?

Historia-picFoto: va.se

Här om veckan skrev jag ett inlägg på CAPO24 om den stora ökningen av antalet adhd-diagnoser och förskrivningen av mediciner. Anledningen till detta förklaras idag allt som oftast med att de senaste 10 årens forskning har gett oss ny och fördjupad kunskap inom ämnet.

Förklaringen till att jag inte fick min diagnos för 22, 11 eller 6 år sedan beror alltså på att vi, samhället och psykiatrin, inte hade kunskapen om adhd vid de tillfällena. Men stämmer det?

——————————————


Redan 1798 beskrev
den skotsk-amerikanska läkaren och författaren, Sir Alexander Crichton, vad som verkar vara ett mentalt tillstånd likt ouppmärksam subtyp av ADHD i sin bok ”En undersökning av natur och ursprung av mental störning: förstå ett kortfattat system för fysiologi och patologi av det mänskliga sinnet och en historia av passioner och deras effekter”.

Men det var först 1902 som fenomenet blev realitet när Sir George Frederick Still gjorde ett antal föreläsningar om ”några onormala psykiska tillstånd hos barn” där han beskrev 43 barn som hade allvarliga problem med självreglering och ihållande uppmärksamhet. Barn som hade stor problematik med aggressivitet, var trotsiga, resistenta mot disciplin, överdrivet emotionella eller passionerade, visade hämmande vilja och inte kunde lära av konsekvenserna av sina handlingar, även om deras intellekt var normalt:

”En annan pojke i åldern 6 år, med markerad moralisk defekt kunde inte hålla sin uppmärksamhet även till ett spel för mer än en mycket kort tid, och som kan förväntas, var felet av uppmärksamheten mycket påtaglig i skolan, med resultatet att I vissa fall barnet var bakåt i skolan talanger, men på sätt och vanlig konversation han verkade som ljus och intelligent som alla barn skulle kunna vara.”


En snabb tillbakablick
i historieböckerna ger med andra ord en alternativ sanning än den som psykiatrin och samhället idag erbjuder både mig och många andra som fått en adhd-diagnos på senare dar.

Eftersom att människan uppenbarligen haft viss kunskap om adhd i drygt 200 år känns det högst tvivelaktigt att idag förklara en utebliven adhd-utredning & diagnos, trots drygt 20 år av kontinuerlig psykolog- och terapeutkontakt, på just okunskap. Med detta konstaterat känns det även högst oroväckande att se sig omkring och inse att majoriteten av dina medmänniskor varken har kunskapen, förståelsen eller viljan att förstå vad adhd faktiskt är och innebär.

Säger som Barney i ”How I met your mother” skulle ha sagt: Challange accepted!

Läs mer

MyRight lanserar hjärtskärande rapport

U-land-picFoto: news.bbc.co.uk

Ni som följt Underbara adhd en längre tid vet att min vilja och mitt syfte med bloggen är att påverka, förändra och förbättra gemene mans kunskap om ADHD. Samtidigt ville jag skapa en blogg med tillhörande Facebook-sida som kunde vara en plattform, ett forum och en mötesplats för alla människor som på något sätt lever med en ADHD-diagnos.

En plats där alla människor, oavsett ålder, som lever med ADHD kan känna sig ”normala”, värdefulla, unika, intelligenta och samtidigt få motivation och inspiration samt insikt och förståelse för diagnosens många fördelar, möjligheter men även nackdelar.

myright_logoFoto: myright.se

När jag nu läser den rykande färska rapporten ”Millenniemålens bortglömda barn” inser jag återigen och som så många gånger förut att vi har det ändå ganska bra här hemma.

Rapporten, som gjorts av MyRight och flera funktionshinderorganisationer, visar att 90 procent av barnen med funktionsnedsättning i utvecklingsländerna inte får möjlighet att gå i skolan. Anledningen är lika enkel som tragisk. De får inte gå i skolan på grund av bristande tillgänglighet, fördomar, fattigdom och flickors låga status.

Ibland känns det bara för mycket att se och inse sanningen. Att se och inse världens alla orättvisor, eländen och olika möjligheter till ett bra & friskt liv. Ibland blir det bara för mycket.

För att läsa rapporten i sin helhet besök myright.se

Läs mer

Ett par värmande ord

Då och då gör jag spontana sökningar med mitt namn (Georgios Karpathakis för er som inte vet) samt Underbara adhd på Google. Anledningarna till detta är enkla; jag vill bevaka, följa och inte missa något kring vad som skrivs om mig & min bebis (Underbara adhd) online. Efter dagens sökning visade det sig att jag just hade missat ett par saker, däribland ett blogginlägg som psykiatrisamordnare Ing-Marie Wieselgren publicerade strax efter mitt besök hos Sveriges Kommuner och Landsting här om veckan.

Jag väljer att dela med mig av det nedan och rekommenderar alla som är intresserade av att följa SKL:s arbete med Psynkprojektet och psykiatrifrågor att fortsätta läsa Ing-Maries blogg.

Bekymmersam utveckling – men…
Ny rapport om mattekunskaper och läsförståelse. Svenska barn, åk 4 och 8, ligger sämre till än övriga nordiska länder i internationella rapporter som just publicerats. Alla tycker att det är bekymmersamt och nu blir det säkert massa diskussioner om orsaker.  Diskussioner är bra men vi måste få till förändring. Självklart måste vi satsa så mycket resurser, klokskap, arbete och god vilja som behövs. Mer om rapporten och själva grunddokumenten.

Vi har haft Temaledarträff idag i Psynkprojektet och igår hade vi ett Stormöte som finns på webben www.skl.se/psynk. Alla är entusiastiska, och taggade att skapa utveckling samtidigt vittnar alla om den tröghet som finns i våra system. Omöjligheterna tar lätt överhanden. Vi fick igår en levande beskrivning av hur det är att leva med ADHD, hur svårt det kan vara att få förståelse och få den utredning och den hjälp man behöver. Georgios Karpathakis är så bra att lyssna på. Mitt i allt är han så positiv, ser möjligheter och kan själv berätta att hans liv vände när han såg en film om ADHD. Förstod då att han inte är ensam och att det fanns hjälp att få. Titta själv!

Tur att det finns hopp och kraft att få från arbetet ute i verkligheten. Att vara byråkrat enbart skulle vara helt omöjligt för mig. Då fastnar man i systemtröghetsträsket och bara dras ned långsamt men obevekligt… Nej det måste förhindras. Det finns många ljuspunkter även om skolresultaten försämras snön vräker ner och det är mörkt. Snart är det jul och i det mörkaste mörkret lyser stärnorna och ljusen som klarast.

Läs mer

”Personer med ADHD diskrimineras”

stockholms_stad-pic

I ett pressmeddelande säger Inger Stark (V) led. Socialnämnden att  personer med ADHD diskrimineras av Föreningen KRIS08 och att de därför inte ska bli beviljade 600 000 kr i bidrag från Stockholms stad.

Skulle bidraget beviljas strider det enligt Inger Stark mot FN:s konvention om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättningar, eftersom att Föreningen KRIS08 inte välkomnar personer med ADHD som äter, en i många fall livsavgörande, medicin.

Nedan text är rakt kopierad från ursprungligt pressmeddelande som ni kan läsa här.

”Föreningen KRIS08 ansöker om bidrag från kommunen, till en verksamhet som diskriminerar personer med ADHD. Vänsterpartiet anser att Stockholms stad inte ska ge pengar till en organisation som diskriminerar personer med funktionsnedsättningar. Nästa vecka beslutas om Föreningen KRIS08 ska få bidrag från Stockholms stad på 600 000 kronor, enligt förvaltningens förslag.

– Stockholms stad ska bara ge bidrag till föreningar som är öppna och inte diskriminerar. Ett bidrag till KRIS08 är inte förenligt med FN:s konvention om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättningar, eftersom personer med ADHD som äter sin livsavgörande medicin inte är välkomna i föreningen, säger Inger Stark (V), led. Socialnämnden.

– ADHD är en funktionsnedsättning. Diskriminering på grund av funktionsnedsättning handlar om att göra åtskillnad, undantag eller inskränkning och det är just detta som personer med ADHD drabbas av när KRIS08 inte vill ta emot dem på grund av deras medicinering. En fråga som vi ställer oss är om det är korrekt att samhället stöder verksamhet ekonomiskt som innebär att människor som medicinerar mot sin funktionsnedsättning utestängs, säger Inger Stark (V), led. Socialnämnden.”

Läs mer

ADHD-testet som revolutionerar & förändrar allt?

QB Test-pic

Läste precis en mycket intressant nyhet angående det datorbaserade adhd-testet, QB Test, som nu har fått det amerikanska läkemedelsverkets (FDA) godkännande. Vad det innebär har jag svårt att sia i just nu men det ska onekligen bli väldigt intressant att följa QB Test:s utveckling. Magkänslan säger dock att det här är något som kan ”skaka om” och revolutionera debatten samt utvecklingen i ADHD-frågor. Rejält.

Nedan text är rakt kopierad från SvD.se och ursprunglig artikel hittar ni här

Det amerikanska läkemedelsverket FDA har godkänt det svenska datorbaserade adhd-testet QbTest. För medtech-bolaget Qbtech, som har gått med allt större förlust sedan grundandet 2002, öppnar sig nu den stora amerikanska ”adhd-marknaden”.

Drygt 90 000 personer i Europa har gjort QbTest sedan detta datorbaserade verktyg för att göra en adhd-utredning togs fram 2002. Redan 2004 fick det privata företaget som ligger bakom testet, Qbtech, godkänt av FDA för att marknadsföra Qbtestet för barn i åldern 6-12, och bolaget har redan tagit en liten del av den väldiga amerikanska marknaden för adhd-patienter. Nu har FDA gett ett bredare marknadsgodkännande, för patienter i åldrarna 6 till 60.

– För oss betyder det här jättemycket, eftersom den amerikanska marknaden är så stor. Det är där de flesta patienterna finns. I ett globalt perspektiv står USA för 50 procent av den totala marknaden, säger Carl Reuterskiöld, vd för Qbtech AB.

Samtidigt är godkännandet förstås en hjälp i marknadsföringen även på hemmamarknaden, Sverige och övriga Europa.

– Det är ett kvitto på att vi arbetat rätt. Vi har mött de stränga krav på dokumentation och processer som FDA ställt och vi är stolta över att vi nu har fått det mest omfattande godkännande som något adhd-test av den här typen fått av FDA.

Att göra en adhd-utredning är komplicerat och trots det tekniskt klingande namnet på denna diagnos är redskapen överlag subjektiva. Diagnosen ställs vanligen enbart genom att man samlar in information med hjälp av strukturerade intervjuer med patienten och genom att både patient och närstående fyller i olika skattningsskalor.

QbTest är ett mer objektivt komplement till detta förfarande. En infraröd kamera registrerar patientens rörelser och mått på aktivitet, uppmärksamhet och impulsivitet – alltså typiska problemområden för en adhd-patient – alltmedan patienten reagerar på stimuli som visas genom att trycka på en trycknapp. Datan processas sedan i olika steg och jämförs med en normgrupp av samma kön och ålder.

Qbtech AB grundades 2002, och har utöver QbTest tagit fram ett annat datorbaserat verktyg för att diagnosticera Parkinsons sjukdom, PD Monitor. Resultatmässigt har det hitintills inte gått något vidare. Sedan start har bolaget, med sina 15 anställda, gått med förlust varje år. Omsättningen har ökat steg för steg, men så har också minusresultatet på rörelsesidan.

Förra året var nettoomsättningen 8,7 miljoner kronor, och rörelseresultatet minus 11,9 miljoner kronor. Det egna kapitalet var 2011 minus 20,3 miljoner.

– Ja, vi har hela tiden befunnit oss i en intensiv utvecklingsfas. Men vi har tålmodiga ägare som är beredda att satsa mycket, säger Carl Reuterskiöld.

Huvudägarna är far och son Gillberg, Adam och Gunnar. De har enligt Reuterskiöld ingen släktrelation med professor Christopher Gillberg, som lanserade begreppet Damp, en undergrupp till den bredare diagnosen adhd.

Adam Gillberg är mest känd som medgrundare till Skruf Snus AB, som senare såldes till Imperial Tobacco, en affär som gjorde Adam och Gunnar 300 miljoner kronor rikare. Sedan förvärvade Adam det kändistäta investmentbolaget Ledstiernan tillsammans med en grupp investerare, och köpte ut det från börsen.

Läs mer

Stigmatiserande att inte få diagnos & hjälp – tro mig, jag vet!

ADHD-diagnoser ställs inte alltför lättvindigt. Det har jag klargjort ett antal gånger och vet det mycket väl av egna erfarenheter. Diskussionen bör inte handla om det ökade antalet diagnoser eller den ökade förskrivningen av adhd-mediciner utan snarare om de barn, ungdomar och/ eller vuxna med ADHD inte får diagnos och hjälp.

Jag växte upp med ADHD men utan en fastställd diagnos. Jag vet vad det innebär att bli ignorerad, dumförklarad och bortglömd av en kommun och samtliga experter och hjälpinstanser i en kommun. Jag vet hur stigmatiserande det kan vara att växa upp utan att få hjälp och en diagnos. Jag vet hur det är att växa upp och vara det svarta fåret och jag vet mycket väl hur resultatet av utebliven hjälp och diagnos kan skörda/ har skördat och än idag skördar liv.

Jag vet hur det är att vara deprimerad, självdestruktiv och se döden som den sista utvägen. Jag vet det eftersom att jag har varit där. På grund av en utebliven diagnos och hjälp.

———

Bakgrunden till ovan text är nedan artikel som Läkartidningen publicerat i samband med ett symposium på den Medicinska Riksstämman som pågår just nu. Nedan text är rakt kopierad och ursprunglig artikel kan ni läsa här.

En ADHD-diagnos ska inte ses som stämplande. Tvärtom är det verkligt stigmatiserande när ett barn med ADHD inte får diagnos och hjälp. Det anser psykiatern Ylva Ginsberg.

Ylva Ginsberg är vuxenpsykiater och forskar om ADHD i kriminalvården. Hon vill vända på den vanliga frågan, alltså den om huruvida diagnosen ADHD ändå inte ställs alltför lättvindigt.

– Man borde tala mer om de barn som inte får någon diagnos och därmed ingen hjälp, sade hon när hon deltog i ett symposium på Medicinska riksstämman på onsdagen. Obehandlad ADHD innebär stort lidande och stora samhällskostnader.

I sin forskning på Norrtäljeanstalten har hon mött många sådana personer, som först i fängelset fått diagnos och behandling. Alla säger samma sak, berättade hon: »Om jag hade fått hjälp med min ADHD som barn, hade jag inte behövt sitta här.«

Medicinhistorikern Maria Björk valde däremot att betrakta ADHD-diagnosen som ett tidsbundet fenomen, ungefär som diagnosen hysteri i slutet av 1800-talet.

– Förr talade man om att barn inte var skolmogna. I dag har de ADHD, en individuell sjukdom i hjärnan. Det passar vårt individualistiska samhälle. Dessutom tjänar läkemedelsindustrin pengar på ADHD-diagnosen.

Om den medicinska teorin bakom diagnosen är sann eller inte, det ansåg hon sig som medicinhistoriker inte behöva ta ställning till.

Barnpsykiatern Kerstin Malmberg, överläkare vid BUP i Skärholmen, underströk att en ADHD-diagnos inte är något man sätter lättvindigt. Den föregås av en gedigen utredning, med flera olika specialistundersökningar och medverkan från föräldrar och skola.

– Om man läser symtomen på ADHD från en diagnosmanual, är det många av oss som har något eller några av dem, sade hon. Men för att få diagnosen ADHD krävs också att man har en funktionsnedsättning, och det är något betydligt allvarligare.

Hon betonade också att alla med ADHD inte behandlas med läkemedel. När läkemedel används ska det vara en del i en multimodal behandling, tillsammans med exempelvis patient- och anhörigutbildning, kognitiva hjälpmedel och KBT i grupp eller individuellt.”

Läs mer

”Framtidens hälsa” – tillåt mig att vara skeptisk

Foto: sls.se

Imorgon startar Medicinska Riksstämman på Stockholmsmässan ute i Älvsjö. Fram till den 30:e november skall politiker, experter, doktorer, professorer med flera diskutera ”Framtidens hälsa”.

”Att arbeta för framtidens hälsa innebär att stödja människor i ansvaret för den egna hälsan, och att vara delaktig i beslut och planering av den egna vården. Vården ska inte bara bota, utan också förebygga hälsoproblem innan de leder till sjukdomar och skador. Med årets tema vill vi stimulera till samtal och lärande med ett brett anslag som belyser såväl lokala som globala perspektiv. Tillsammans kan vi utveckla en bättre sjukvård och höja livskvaliteten för dagens och morgondagens patienter. Genom kunskap och dialog utvecklar vi vården tillsammans.”

Ovan citat går att läsa på riksstämmans hemsida och det låter bra, det gör det ju onekligen. Men jag och många andra med adhd-diagnos har läst, hört och blivit matade med positiva nyheter, storslagna löften och en rad åtgärder för en bättre hälsa. För var man/ kvinnas bättre hälsa och inte minst allas rätt till en fullgod och likvärdig hälsa.

Sen går tiden. Timmarna, dagarna, veckorna, månaderna och åren försvinner utan några egentliga resultat. Utan att ”Framtidens hälsa” är garanterad.

Jag vet att vi har en av världens främsta sjukvård, som dessutom är gratis. Jag är mycket medveten om det men jag kommer samtidigt aldrig vara nöjd för den sakens skull. Inte så länge det finns brister och saker att förbättra. Inte så länge människor ska behöva vänta i månader och/ eller år på att få möjligheten till att göra en adhd-utredning. Inte så länge kunskapen om adhd bland människor består av fördomar, sarkasm och en ovilja att lära sig mer om diagnosen.

———

”Tillsammans kan vi utveckla en bättre sjukvård och höja livskvaliteten för dagens och morgondagens patienter. Genom kunskap och dialog utvecklar vi vården tillsammans.”

Det låter så himla bra, att vi tillsammans ska utveckla vården genom kunskap och dialog för att på så sätt höja livskvaliteten för dagens och morgondagens patienter. Mer än gärna, det är ju precis detta jag predikar om!

Men jag är skeptisk. Jag är det av den enkla anledningen att verkligheten är ljusår ifrån de fina orden som beskriver ”Framtidens hälsa”. Jag är skeptisk eftersom att människor i alla åldrar än idag inte talar om båda sidorna med adhd, det positiva och det negativa, och att synen på diagnosen är direkt skrämmande.

Ingen skulle bli gladare än jag om de kommande åren visar att min skepticism var obefogad & onödig. Jag hoppas innerligt att så blir fallet.

Läs mer

Bristande tillgänglighet från psykiatrin

Örebro Slott

ADHD är ett ämne som engagerar, intresserar och provocerar många människor, av en rad olika anledningar. En del tycks störa sig på den uppmärksamhet diagnosen får i media medan andra stör sig på mer väsentliga saker, som exempelvis bristen på resurser & de långa väntetiderna som råder runt om i landet.

Nu senast kritiseras psykiatrin i Örebro för dess tillgänglighet då en ADHD-diagnostiserad man fick vänta i flera månader på att träffa läkare och få ny medicin utskriven.

Lyssna på Sveriges Radios inslag och läs originalartikel här: Kritik mot tillgängligheten i psykiatrin i Örebro län


”När 22-årige Martin behövde ny medicin utskriven för sin ADHD, och missade sin läkartid, tog det flera månader innan han fick en ny möjlighet att träffa doktorn.

Martin är besviken på närpsykiatrin på Universitetetssjukhuset i Örebro, han menar att tillgängligheten är under all kritik.

-Den är förfärlig. Jag vill kunna komma kontakt med min läkare eller en sjuksköterska inom rimlig tid, men tyvärr kan man inte göra det, berättar Martin som egentligen heter något annat.

Sen flera år tar han medicinen Ritalin för att få struktur på sin vardag, och medicinen har varit till stor hjälp.

– Då funkar jag som en helt vanlig människa utan diagnos.

I somras försökte ha få sitt recept förnyat. Problemet var att han avbrutit sin behandling en kort period och inte heller kunde gå på den läkarundersökning som då behövdes. Att få en ny tid då var stört omöjligt, det var svårt att ens få kontakt. Martin reagerar starkt på bemanningen i psykiatrin.

– Det är ju jättedåligt, framför allt psykiatrin borde väl ha läkare och folk att ta av mer än någon annan avdelning, menar Martin.

Yvonne Danielsson är chefsöverläkare för bland annat närpsykiatrin. Hon blev under hösten själv uppringd av Martin och lyckades fixa en tid till honom. Men närpsykiatrin har idag alldeles för lite personal.

– Vi är så pass hårt pressade, vi har inte tomma tider, berättar Yvonne Danielsson.

Kanske blir tillgängligheten bättre om alla de underläkare som är under utbildning blir kvar i Örbero läns landsting, menar Yvonne Danielsson. Just nu håller man också på att placera unga vuxna i ett speciellt team som lyder under barnpsykiatrin för att ge dom bättre service.

– Vi är inte bemannade som BUP, och det är därför man tycker att man ska vänta tills man blir 25 innan kommer in i en organisation där mycket mer ansvar läggs på patienten.

– En så viktig avdelning inom landstinget som inte funkar – jag tycker det är skandal, säger Martin.”

Ovan text är kopierad från Sveriges Radio.

Läs mer