Med tanke på den senaste tidens skriverier kring speedway-stjärnan Antonio Lindbäcks förmodade adhd-diagnos, och den enligt mig tveksamma vinklingen/ beskrivningen utav diagnosen, ville jag bara dela ett inspirerande citat jag nyligen hittade online.
”ADHD is Not a Disease, it is a Gift, and if You Don’t Have it, You Should Get it!”
Amen på det!
Det är med blandade känslor jag konstaterar att Underbara adhd fyller 1 år idag. Ett år. Ibland är det helt galet vad tiden går fort.
Året som gått har varit mitt överlägset bästa men samtidigt även det sämsta på alla sätt och vis. Det sistnämnda är ingenting jag kommer gå närmare in på här utan tänker istället fokusera på det som har varit så himla bra.
Det här med blandade känslor kring att fylla ett år har många, och väldigt olika, förklaringar. Känns fantastiskt, underbart, overkligt, läskigt, sorgligt och väldigt annorlunda.
För ett år sedan hade jag aldrig kunnat tro att Underbara adhd skulle bli Sveriges största FB-sida och en av landets största bloggar inom adhd och npf. Jag må ha haft en dröm och förhoppning om att, i de allra bästa av världar, kunna nå ut till och inspirera en del människor med mitt engagemang samt livshistoria. Om jag så bara hade nått och kanske kunnat hjälpa en person och/ eller familj som lever med diagnosen, ja då hade jag varit både glad, nöjd och otroligt stolt över det.
Verkligheten blev en annan. Verkligheten blev så mycket bättre än jag någonsin hade kunnat tro.
Hur det känns att få en sån respons som jag och Underbara adhd har fått det senaste året är svår att beskriva. Och otroligt svårt att greppa och ta in. Om det beror på att jag aldrig gjort någonting bra nog, varit lugn nog, aldrig suttit still nog eller varit klok nog låter jag vara osagt. Jag vet bara att alla ni som har följt och fortfarande följer, stöttar och engagerar er i Underbara adhd har gjort att jag känner mig bra nog. Det är inte alltid lätt att inse det bara.
Speciellt eftersom att ett av mina främsta syften, när bloggen föddes för ett år sedan, var att få andra att känna sig bra nog.
Uppmärksamheten som Underbara adhd har fått från er och media det senaste året är smått osannolikt. För att inte säga omtumlande. Personligen betyder uppmärksamheten väldigt mycket av ett par anledningar: jag har lyckats förmedla min syn, vilja och mitt genuina engagemang kring att förändra samt förbättra kunskapen om adhd till många människor. Något som även innebär att jag förhoppningsvis har lyckats hjälpa och inspirera någon/ några som lever med eller omkring adhd varje dag.
Det är med blandade känslor jag konstaterar att Underbara adhd fyller 1 år idag. Ett år. Ibland är det helt galet vad tiden går fort. Och fy fan vad glad jag är över att ha hittat hem, till Underbara adhd.
Den 24 september arrangeras ADHD-dagen 2013 med anledning av att ”Minst ett barn i varje klass har i dag diagnosen ADHD. Även antalet vuxna med ADHD har ökat lavinartat de senaste åren. Men trots att detta nu är en av våra vanligaste folksjukdomar är kunskapen om behandling fortfarande låg, såväl i sjukvården som i samhället i övrigt.” enligt Dagens Medicin.
Man skriver vidare att programmet för dagen både ger en ”aktuell uppdatering av kunskapsläget och erfarenhetsutbyte om hur vi utvecklar framtidens vård och det preventiva arbetet för vuxna och barn med ADHD.”
Eftersom att jag här om dagen blivit ett år äldre (och därmed aningen mer bitter per automatik va?!) ställer jag mig frågande till att de inbjudna talarna endast består av professorer, överläkare, verksamhetschefer, medicinskt ansvarig överläkare och Riksförbundet Attentions ordförande.
Om det nu ska pratas och arrangeras en heldag om ”ADHD – Epidemi, modefluga, normala eller sjuka barn?” borde det för fasen vara obligatoriskt att en utav talarna är någon som lever med diagnosen. Eller är det helt orimligt tänkt av mig?
Nej jag tycker inte det och därför vill jag härmed officiellt anmäla mitt intresse till att deltaga som gästföreläsare på ADHD-dagen 2013 den 24 september som arrangeras av Svenska Läkaresällskapet.
Här om veckan skrev Riksförbundet Attention en artikel om Centrum för idrottsforskning (CIF) studie som visar att idrott kan ha stora positiva effekter för unga med (NPF).
I intervjuer med bland annat unga med NPF och idrottsledare har det visat sig att fysisk aktivitet kan främja koncentrationsförmågan och andra exekutiva funktioner som t.ex. förmågan att planera och prioritera.
Centrum för idrottsforskning (CIF) har intervjuat unga med NPF-diagnoser, föräldrar, idrottsledare och forskare. Intervjuerna visar att idrott kan ha stora och positiva hälsoeffekter för dessa barn och ungdomar. Idrott och fysisk aktivitet kan främja koncentrationsförmågan och andra exekutiva funktioner. Det kan ge tillfredsställelse och stärkt självkänsla. Idrott kan också hjälpa dessa unga att reglera sina energibehov vilket i sin tur motverkar rastlöshet, stress och sömnproblem.
CIF:s utredare Johan R Norberg menar att idrott kan vara en del i habilitering.
– För barn och ungdomar med NPF kan idrott alltså vara mer än en stimulerande och allmänt hälsosam fritidssysselsättning, säger Norberg.Föreningsidrott kan också innebära hinder. Flera av de ungdomar som intervjuats ansåg att de hade svårt att passa in. Följa ledares instruktioner, passa tider och vänta på sin tur innebar en begränsning och gjorde att ungdomarna avstod från att delta.
Under intervjuerna framgick det också att kunskapen om NPF är begränsad vilket i sig kan innebära ett hinder.
Mer om Dolda utmaningar – om unga idrottare med osynliga funktionsnedsättningar hittar du här
Här om veckan rapporterade SVT Mittnytt att 24-åriga Linn från Sundsvall har väntat tre år på att få göra en adhd-utredning. Tre år. Att läsa artikeln och titta på Mittnytts reportage om Linn gör mig otroligt irriterad, frustrerad, besviken och upprörd. Jag blir det av flera orsaker.
Irritationen baseras på att gemene man idag påstår sig veta och ha mer kunskap om ADHD, att det i dagens samhälle är en accepterad diagnos samtidigt som det fortfarande inte finns tillräckliga resurser för att ge människor den hjälp de behöver.
Frustrationen grundar sig i att det än idag, i ett av världens mest moderna länder 2013, inte finns/ avsätts tillräckliga resurser för att ge alla människor den hjälp de har rätt till och behöver som mest.
Besvikelsen känns som ett resultat av frustrationen och irritationen. Besvikelsen riktar sig mot de aktörer som av någon anledning tjänar på att vanliga människor mår dåligt, ignoreras och/ eller åsidosätts, mot politikerna som nonchalerar NPF-frågan och den rådande situationen samtidigt som man beslutar om att ompröva subventionen av ADHD-läkemedel till vuxna med adhd-diagnos och besvikelsen riktar sig mot gemene man som fortfarande tycker det är okej att slänga med diagnosen utan att ha någon som helst kunskap om dess innebörd. Besvikelsen känns som ett resultat av frustrationen och irritationen.
Till slut övergår frustrationen, irritationen och besvikelsen i ilska och jag blir upprörd. Anledningen stavas egna erfarenheter. Jag vet mycket väl hur det känns att vänta på svar varför just jag är och beter mig annorlunda år efter år, efter år. 24 år för att vara exakt. Jag blir arg eftersom jag vet hur förödande de där åren av väntan kan vara, hur den kan orsaka utanförskap, depression, kriminalitet, missbruk, självmord och ekonomiskt haveri.
Jag blir otroligt irriterad, frustrerad, besviken och upprörd eftersom att jag ignorerades, nonchalerades, blev ifrågasatt, dumförklarades och väntade på svar av experter, läkare, polis, kuratorer, terapeuter, barn- och ungdomspsykiatri, psykologer, lärare, ”vänner”, bekanta, okända människor, flickvänner, rektorer, vice rektorer, Socialtjänst, Origomottagning och Resursteam i 24 år. Något som var riktigt nära på att kosta mig livet, inte bara en utan sex gånger.
Jag blir irriterad, frustrerad, besviken och upprörd eftersom jag trodde och hoppades att vi/ Sverige hade kommit längre år 2013.
Jag kunde inte ha sagt det bättre själv!
Bild: Skolministeriet | ur.se
Just nu har Skolministeriet temat flickor och adhd vilket känns helrätt och glädjande! Mer information om adhd behövs i allmänt samt om flickor och adhd i synnerhet. Programmen sänds inom ramen för Tendens i P1 och kan ses på ur.se och/ eller på Tendens i P1 webb.
Citerat från ur.se
– Flickor bemöts ofta annorlunda än pojkar när de uppvisar problem som koncentrationssvårigheter, nedstämdhet och låg impulskontroll. Ofta får de höra att deras problem är familjerelaterade istället för att skola och samhälle tar sig tid att utreda den egentliga orsaken till problemen. Hur kommer det sig att skola och samhälle inte kommit längre i sitt bemötande trots att kunskaperna om flickor med adhd ständigt ökar? Och vad händer med alla de flickor som inte får den hjälp de har rätt till i tid? Programmen sänds inom ramen för Tendens i P1.
Är på väg till Sveriges fjärde största stad, Uppsala, för kvällens öppna föreläsning av ”att (över)leva med en adhd-diagnos”!
Känslorna jag har inombords inför en föreläsning är svåra att beskriva. Känner mig både trygg, glad, lugn, trött men framför allt allt otroligt förväntansfull. Nästan som ett barn på julafton.
Varför det känns så har jag ingen aning om. Men jag misstänker att kombinationen av två saker jag älskar är en möjlig förklaring:
* Att möta nya människor.
* Och att stå i centrum.
Jag har ju trots allt adhd. Ha en riktigt trevlig kväll alla vänner, fiender, bekanta och (hittills) okända människor.
/ Jojje
Bild: commons.wikimedia.org
I eftermiddag flyger jag och min kära föreläsarkollega Lotta Abrahamsson till Kalmar där vi under morgondagen håller en kursdag för anställda inom Regionförbundet i länet. Har sagt det förut, jag älskar verkligen att föreläsa och ser grymt mycket fram emot morgondagen!
Samtidigt är jag fantastiskt glad över att besöka Kalmar som stad där en del av mina svenska och småländska rötter samt viss släkt finns samtidigt som det var där jag inledde mina universitetsstudier för en rad år sen!
Förväntansfull som ett barn på julafton, så beskrivs nog mina känslor inombords just nu.
Bild: lundagard.se
Tittar på Aktuellt där ett inslag handlar om ”normala” människor och studerande vid juristlinjen som ”hjärndopar” sig med adhd-medicin för att få toppbetyg, tänka snabbare, bli bättre i allmänhet och nå framgång.
Samtidigt som det är oerhört tragiskt känns det även som ett fantastiskt kvitto på ”storheten” och fördelarna med adhd! Personligen tycker jag att det känns smått surrealistiskt att ”normala/ vanliga” människor riskerar sin egen hälsa för att få mina egenskaper, snabbhet och otroliga driv.
Så även om diagnosen många gånger innebär ordentliga utmaningar och svårigheter kan vi som lever med adhd även känna oss otroligt privilegierade över att ha fått denna gåva som fler uppenbarligen önskar att de hade.
Jag är i alla fall oerhört stolt över min adhd-diagnos och allt vad den innebär ♥!
För ytterligare information, läs ”Utbredd hjärndopning i USA” och/ eller se kvällens inslag ”Annas jakt på toppbetyg slutade i missbruk” i Aktuellt.