Övrigt

Förskrivningen av ADHD-läkemedel ökar

Underbara ADHD

Lakemedelsverket

Bild: twitter.com/LV_MPA

Färska siffror från Läkemedelsverket visar att allt fler behandlas med ADHD-läkemedel i Sverige. Den vanligaste behandlingsmetoden är metylfenidat. 2013 behandlades 3,9 procent av pojkarna i en åldern 10-19 år och 1,7 procent av flickorna i samma ålder med metylfenidat. Bland vuxna var siffran 0,5 procent för män respektive 0,4 procent för kvinnor.

Läkemedelsverkets statistik visar även att den ökade förskrivningen av ADHD-läkemedel (metylfenidat, dexamfetamin, amfetaminsulfat och atomoxetin) inte har resulterat i fler biverkningsrapporter. Något som kommenteras så här:

– Vi ser inget oroande i statistiken. Snarare ser vi en indikation på att biverkningar och förgiftningstillbud avtar i relation till förskrivningen. Men det är viktigt att vi fortsätter övervakningen tills förskrivningen når en stabil nivå.

Artikeln ”Väntad ökning av ADHD-medel” i sin helhet går att läsa här.

Läs mer

Underbara ADHD söker volontärer

Underbara ADHD 11 kommentarer

Eftersom vi på Underbara ADHD föredrar devisen ”ju fler desto bättre” framför ”ensam är stark” söker vi nu dig som är intresserad av att arbeta ideellt några timmar i månaden. I gengäld, och som tack, ger vi dig möjligheten att vara med och bidra till skapandet av ett svenskt samhälle där kunskapen om ADHD är världsledande och där varje adhd-diagnostiserat barn känner sig accepterad, inkluderad, värdefull och får förutsättningarna att uppnå sin fulla potential.

Du kanske tycker att webbutveckling är det roligaste som finns, är ett grafiskt geni eller expert på sponsring, insamling och företagssamarbeten. Eller så har du någon annan talang som du tror kan komma väl till hands. Vi välkomnar alla intresseanmälningar till jojje@underbaraadhd.se. Och ni, glöm inte tipsa lämpliga kamrater, släktingar och kollegor.

Läs mer

Läsarberättelse

Underbara ADHD 3 kommentarer

För att förstå diagnosen ADHD (och hur individuell den de facto är) måste man även förstå vilka utmaningar det kan innebära att (omedvetet) leva med ADHD.

Därför följer nedan det meddelande som Underbara ADHDs FB-sida mottog, från en person som öppet och ärligt delade med sig av sina erfarenheter av att leva med ADHD, här om veckan:

 

Jag fick min adhd-diagnos i november 2011, jag skulle då precis fylla 25 och det var den bästa födelsedagspresenten jag någonsin fått! Jag hade då suttit fast i landstingets system med köer och olika avdelningar i 3 års tid!

Innan jag fick min diagnos självmedicinerade jag med alkohol och droger! Det hade jag gjort ända sedan jag första gången var berusad vid 12 års ålder. Jag blev en mästare på att gömma mitt missbruk samt min adhd! Utåt sett var jag enormt välstädad och alltid smartast i klassen med hyfsat bra betyg trots stor frånvaro (tror att lärarna betygsatte min personlighet och intelligens snarare än jobbet jag gjorde).

Jag hade ett bra jobb (dock nytt jobb var tredje månad då jag antingen ledsnat i brist på utmaningar eller gjort mig osams med allt och alla) och MASSOR av ytlig kärlek från det andra könet! Innerst inne var dock allt kaos!

Jag var ständigt missnöjd och hade enormt höga krav på mig själv. Livet var en ständig kamp och tävlan för att hålla skenet uppe och bli accepterad av de ”normala”. Jag har alltid känt att jag inte är som andra, att jag inte tänker som någon annan. Jag har aldrig förstått hur andra människor egentligen fungerar och klarar av att leva sina strikta rutinmässiga liv! Jag själv har aldrig köpt en regel eller en rutin någonsin utan har snarare alltid gått min egen väg, på mina villkor! Och ifrågasatt absolut allt. Impulsiviteten har drivit mig och rutiner skrämt mig.

På gymnasiet tog missbruket fart på allvar och skoltiden fullkomligen försvann. Jag var så besviken på mig själv att jag gick om fyra gånger, i olika skolor. Sista gången tog jag nästan studenten men föll på mållinjen!

Någonstans här förstod jag att jag behövde hjälp. Att jag aldrig skulle kunna bli ”normal” på egen hand och att jag måste släppa lögnen men även fasaden jag byggt upp och blotta mig. Det var då jag sökte hjälp för första gången. Först hos skolkuratorn, därefter hos husläkaren men när ingen ville remittera mig vidare tappade jag tålamodet då jag kände att det inte var aktuellt med någon allmänutbildning i medicin eller sociologi eftersom det ändå inte hade hjälpt mig. Därefter hörde jag inte av mig till dem och de hörde inte heller av sig till mig.

Jag började strunta i absolut allt. Lagar, normer, socialt inpräntade värderinga, you name it! Jag gled längre in i missbruk och kriminalitet vilket gav mig ett bad boy-rykte. Något en del fann attraktivt medan andra såg upp till och fruktade det. En, vid tillfället, enorm ego boost och något som gav mig positiv förstärkning på mitt negativa och destruktiva beteende.

När jag var 20 år blev en tjej jag träffade gravid. Jag var inte alls redo att bli pappa.

Under min sons första år i livet var jag inte heller någon pappa då jag och hans mamma inte alls går ihop. Min och mammans dåliga relation resulterade i att jag sällan såg min son. Dock hände något med mig när jag såg mitt eget kött och blod, i form av en liten oskyldig bebis, första gången!

Jag bestämde mig för att han inte ska behöva skämmas för sin pappa som jag gjort för min (han är alkoholist). Jag kom till insikten att man ibland måste köpa samhällets normer, om inte för en själv så för ens nära och kära.

Jag sökte återigen hjälp.

Med det förra fiaskot i minne klev jag in på psykakuten och helt naket erkände vem jag var. Beskrev i detalj hur jag fungerade och tänkte på vilka konsekvenser det fått i mitt liv. Jag var vid denna tidpunkt en totalt nedbruten människa på absoluta botten och kunde inte stå ut en dag till med mig själv samt vetskapen om hur många jag sårat, skadat och/eller gjort besvikna. Jag ville egentligen bara göra slut på mig själv men tanken på att min son skulle få växa upp utan en pappa fick mig att överleva och kämpa ytterligare för att slutligen få en diagnos och medicin som hjälper mig.

I år fyller jag 28. Jag är utbildad inom behandling och jobbar med ungdomar med adhd och missbruksproblematik.

Jag är drogfri och har helt lämnat den kriminella världen bakom mig. Har haft samma jobb i över ett år och har inga planer på att byta. Att varje dag få använda mina erfarenheter till en målgrupp jag själv varit en del utav fyller mitt liv med allt jag någonsin kan begära. Jag har även min son på regelbundna tider och vår relation är otroligt stark.

Jag är otroligt tacksam för att adhd-diagnosen finns och uppmuntrar i dag alla som kan, vill och orkar sprida kunskap om den (och visar världen att vi är fantastiska, kreativa och extremt kompetenta människor när vi äger vår diagnos och inte tvärtom) är enorma förebilder och förändrar liv på riktigt.

 

Läs mer

Debattartikel: Sjukförsäkringen ond spiral för psykiskt sjuka

Underbara ADHD

Här om dagen publicerade Dagens Samhälle en debattartikel, skriven av Anki Sandberg (förbundsordförande Riksförbundet Attention) & Birgit Hansson (samordnare för NSPH), där de poängterar vikten av att sjukförsäkringen tar hänsyn till personer med psykisk ohälsa och funktionsnedsättning.

Läs den ursprungliga texten här – nedan text är rakt kopierad från dagenssamhalle.se.

Psykisk sjukdom och funktionsnedsättning leder till dålig ekonomi. Dålig ekonomi är i sig en riskfaktor för psykisk ohälsa och de negativa faktorerna förstärker varandra. Reglerna i sjukförsäkringen och arbetslinjen måste vara betydligt mer flexibla och anpassningsbara för att människor med psykisk ohälsa ska ges en rimlig möjlighet att ta sig ur denna onda spiral, skriver Anki Sandberg och Birgit Hansson.

Sambandet mellan ekonomi och psykisk ohälsa är starkt. Psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning leder till dålig ekonomi, som i sig är en riskfaktor för psykisk ohälsa. Dålig ekonomi försämrar möjligheterna till återhämtning, vilket leder till allt längre sjukskrivningar och svårigheter att klara av utbildning och arbete. De negativa faktorerna förstärker varandra och människor hamnar i en ond spiral.

Ännu en bekräftelse på att psykisk ohälsa är en fattigdomsfälla kom i dagarna genom Minuskontot, en rapport som projektet Hjärnkoll tillsammans med Handisam tagit fram. Rapporten jämför psykiskt sjuka med befolkningen i övrigt och drar slutsatsen att människor med psykisk ohälsa har väsentligt lägre inkomster, högre levnadskostnader och kortare utbildning. De har dessutom svårare att få arbete, riskerar att fastna i ett livslångt beroende av bidrag och lider i högre grad än andra av ensamhet och isolering. Sammantaget visar bilden att personer med psykisk ohälsa är en mycket utsatt grupp. Många saknar egna resurser att kunna ta sig ur en svår livssituation.

Sjukförsäkringens regler fungerar extremt dåligt för personer med allvarligare psykisk ohälsa. Systemet tar ingen hänsyn till hur de psykiska sjukdomarna utvecklas och hur lång tid det tar att bli frisk. Många befinner sig i en tröstlös väntan på utredning, diagnos, behandling eller (re)habilitering när de enligt Försäkringskassans tidsgränser ska börja arbeta eller föras över till Arbetsförmedlingen. Fler än tidigare har blivit beroende av aktivitetsersättning, försörjningsstöd eller tvingas leva på anhöriga. I detta avseende har socialförsäkringsreformen direkt motverkat sitt syfte.

När sjukpenningen eller aktivitetsersättningen inte räcker, förväntas man söka försörjningsstöd. Personer med psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning har dock svårt att klara av de krav som socialtjänsten ställer (till exempel att redovisa alla kontoutdrag för de tre senaste månaderna, avyttra värdesaker, skicka alla lån till kronofogden, söka bostad med lägre hyra) och förlorar därmed sin försörjning. För några som lever ett liv på marginalen är det anhörigas hjälp som gör att de klarar sig. För andra tilltar den sociala misären, de förlorar sin bostad, hamnar i missbruk eller begår desperata och självdestruktiva handlingar.

Demografiskt behöver Sverige mobilisera fler till arbete om vårt välfärdssamhälle inte ska utarmas. Så ge folk tid och möjlighet att efter sina förutsättningar hinna öva upp en arbetsförmåga som kan komma samhället till godo. Lasta inte individen för vårdens och det allmännas oförmåga att leverera snabba lösningar på komplicerade hälsoproblem.

Vill man öppna upp arbetsmarknaden för fler bör man utgå från att människor med psykisk ohälsa, som alla andra, vill göra något av sina liv, studera eller komma ut i arbete. Studier och arbete i sig kan dessutom fungera som rehabilitering.

NSPH, Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa, som är ett nätverk av tretton patient-, brukar- och anhörigorganisationer inom psykiatriområdet, anser att reglerna i sjukförsäkringen och arbetslinjen måste vara betydligt mer flexibla och anpassningsbara för att människor med psykisk ohälsa ska ges rimliga möjligheter att kunna försörja sig genom arbete. Stöd, respekt och förtroende för att individer faktiskt vill bidra med 100 procent av sin förmåga är en bra början.

Vår förhoppning är att både ansvariga politiker och den parlamentariska socialförsäkringsutredningen vill synliggöra denna grupp och säkerställa att socialförsäkringssystemet fungerar för de allra svagaste och fattigaste i Sverige.

Vi är engagerade i dessa frågor och vill vara en viktig resurs i detta arbete.

Anki Sandberg, förbundsordförande Riksförbundet Attention och samordnare Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa, NSPH
Birgit Hansson, ordförande i Riksförbundet Balans och ordförande NSPH:s arbetsgrupp för socialförsäkringsfrågor

Läs mer

Ett par osammanhängande rader

Underbara ADHD 5 kommentarer

Vet inte var jag ska börja. Om jag ska skriva om hur jobbig ADHD-medicinen kan vara eller om jag ska skriva hur fantastiskt det är att vi gått vidare till sista steget i Reach for Change ansökningsprocess.

Jag vet inte.

För tillfället händer det så otroligt mycket – positivt och negativt. Ena dagen känns allt underbart, andra dagen känns allt fruktansvärt. Varför vet jag inte, det är bara så det är.

Jag äter medicinerna igen efter ett tags, ofrivilligt, uppehåll. Det känns skönt även om jag inte har saknat svettningarna, ticsen och hjärtklappningen de medför. Men de fyller en viktig funktion och jag kommer på mig själv att tänka hur mitt liv hade sett ut om jag fått hjälp, riktig hjälp, för tio eller femton år sedan. När jag behövde det som mest..

Känner att det här inlägget är totalt osammanhängande vilket i och för sig kanske är signifikativt för min hjärnverksamhet för tillfället. Vill dela ett par rader/ett citat som jag grubblat över i dag:

”Tidigare har mina nära och kära fått lida pga. av mig men oftast var det jag själv som skapade min egen olycka. Långt, långt senare fick jag höra bokstavskombinationen ADHD men det gjorde mig inte mycket lyckligare eller snällare, just då. Men de erfarenheter jag har samlat på mig under de här 25 åren har gett mig nycklarna att förstå, kommunicera och kanalisera mina erfarenheter, bra som dåliga, till andra människor som befinner sig i samma situation som jag var i för 20 år sedan.”

Vad jag vill säga med det vet jag inte – men jag kan likt förbannat inte sluta tänka på det.

Läs mer

Med anledning av kvällens Uppdrag Granskning

Underbara ADHD 6 kommentarer

granskningI kväll blev jag, och alla andra med ADHD, kallade för att vara ruttna äpplen. Men tyvärr är det Greger von Sivers som är det ruttna äpplet i verkligheten.

Kvällens program visade något djupt upprörande. Profilskolan har som skola lyckats med något som ingen annan svenska skola har kommit fram till, nämligen ett nytt sätt att segregera elever. De har skapat en utsortering av vad de tror är potentiella ADHD- eller s.k. problemelever. Dessa elever uppfattas enligt (numer före detta) rektor Greger von Sivers som cancersvulster och ruttna äpplen.

Jag tror annorlunda.

Det är bredden av olika elever som har skapat förutsättningarna för utveckling av Sverige. Vår styrka ligger i att förstå och ta till oss olikheter och skillnader för att sedan se det som en tillgång och styrka.

Att se vart vår friskolereform är på väg gör mig djupt oroad, tanken var mångfald men nu ser det ut att bli en fullständig enfald.

– Georgios Karpathakis, föreläsare och grundare av Underbara ADHD

Läs mer

Nästa föreläsning – Filadelfiakyrkan i Stockholm 19 november

Underbara ADHD

Georgios Karpathakis (Jojje) är idag en heltidsjobbande och framgångsrik PR-konsult. En av PR-världens ”unga lysande stjärnor” som han också kallats. Georgios ägnar utöver detta all sin ledig tid åt att blogga och föreläsa om hur det är att (över)leva med en ADHD-diagnos. Han brinner för att öka kunskapen om ADHD och vilka utmaningar samt möjligheter diagnosen innebär – att en diagnos kan vara ett sätt att förstå sig själv, sina utmaningar och möjligheter bättre.

Från en skolgång och ett liv som havererar till Social entreprenör och framgångsrik PR-konsult. Vad hände?
I Georgios föreläsning möter vi lärare, psykologer, läkare, kuratorer och arbetskamrater och familj – de som, av olika anledningar, blev en del i Georgios ”Jojje” Karpathakis framgångsrecept. Vad gjorde de? Hur gjorde de? Vad och hur gjorde de inte? Vad gjorde han?

Jojje var en charmerande bråkstake, som omöjligtvis kunde sitta stilla. Med en outtömlig energi, hyperaktivitet och rastlöshet provocerade, bråkade och utmanade han ständigt sin omgivning till bristningsgräns samtidigt som han kunde ”bränna av” ett smittande leende. Men han balanserade på yttersta gränsen till vad omgivningen, och han själv, orkade med. Till slut havererade vardagen och en ”gränslös” ungdomstid tog vid med full fart på väg in i missbruk och misär. Varför blev det så här? Vad var ”fel”?

Här hittar du artiklar och TV-inslag med Georgios. Inspireras av att vilja se honom live en hel kväll. Han är i våra ögon en ung, driven, kommande och lysande stjärna även i föreläsnings- och talarvärlden.

Georgios driver Sveriges största Facebook-sida inom NPF samt ADHD, har en av Sveriges största hemsidor inom området samt och hanterar det egna företaget Underbara ADHD.

Åhörarkommentarer:
”Succé! Rekordstort deltagarantal. Jojje föreläste engagerat och berörande, samtidigt som han fick oss att skratta. Han borde föreläsa på skolor, för politiker, arbetsplatser m.fl. för att öka kunskap och förståelse och ingjuta hopp.”
Anette Kruse, Säter, Dalarnas nätverk för psykisk hälsa 10/10 2012

”Alla var mycket nöjda! Det finns vana för personalen att arbeta med barn och ungdomar med olika diagnoser. Mycket viktigt att få det ur en människas synvinkel som har diagnos och som bestämt sig för att leva med den på ett bra sätt. Jag kan varmt rekommendera Jojjes föreläsningar.”
Birgitta Olsson, Täby Kommun oktober 2012

”Jojje beskriver på ett tydligt, roligt och charmigt sätt vad det innebär att leva med ADHD. Tack vare Jojje så förstår jag mycket bättre vad det innebär att leva med ADHD. Sist men inte minst så tänkte jag på en annan sak; att lyssna på Jojje är som att se ett stort rockband innan de har slagit igenom. ”
Tommy Nederman, HR-Chef, Myrorna, november 2012

PRIS:
500:-(exkl. moms) (för anhöriga/egendiagnos 300:- exkl. moms).

BOKNING:
Ring oss på 0580-10140 eller maila på bokning@viktigatal.se så hjälper vi dig.

VÄLKOMNA!
Johan Westerholm och Lotta Abrahamsson
Talarförmedlingen Viktiga Tal

Läs mer

Aftonbladet Kultur gestaltar Jan Björklund med en adhd-diagnos

Underbara ADHD

Läste precis en artikel på Aftonbladet Kultur som behandlar ett allvarligt ämne med glimten i ögat. Nedan text är direkt kopierat från originalartikeln som ni hittar här.

 

Jan BjörklundFoto: folkpartiet.se

Efter att Jan Björklund vaknat upp i gryningen och omedelbart skickat ut ett pressmeddelande om att elever måste bli hämtade av polis från och med årkurs 3 söker utbildningsministern nu hjälp för ADHD. ”Jag saknar impulskontroll och kan inte hejda mig när jag får lust att stöka i skolan”, medger ett skamset statsråd.

Björklund får stöd i sina misstankar av överläkare Sigmund Surbach: ”Det värsta är de fördomar som möter utbildningsministern, att han skulle vara ond, enfaldig eller att det är hans föräldrars fel. Människor med ADHD brukar utmärkas av en ojämn begåvningskurva. Björklund kan mycket väl grilla korv med allianskollegorna i Maramö men inte förstå forsknings- resultat om skolan. Det betyder inte att Björklund är helt dum i huvudet, i rätt miljö skulle han kunna vara välfungerande”.

Riksdagsarbetet kan vara krävande även för dem utan funktionsnedsättningar men när det blir för mycket är det känt att Björklund brukar bli bråkig och börjar terrorisera elever och lärare med sänkt betygsålder. Elever har inte heller vågat gå till skolan på grund av att Björklund saboterar lektionerna med nationella prov redan i lågstadiet. Många hävdar nu att det militära passade Björklund mycket bättre med dess fasta hierarkiska strukturer och strikta disciplin. Där visste han vad som skulle hända dag efter dag, kände sig säker och slapp att flippa ut totalt. I skolans mer krävande miljö blir Björklund däremot extremt utåtagerande.

Experter menar därför att det bästa vore om Jan Björklund hamnade i en specialriksdag med färre ledamöter och fler talmän för att skapa trygghet, lugn och arbetsro. Han behöver också flera specialassistenter, högt utbildade pedagoger, som kan visa vad som funkar och inte funkar i en skolmiljö.

Vad anser Björklund själv om sina chanser till att kunna klara av de krav som ställs av skolan? ”Njää, det är socialdemokraternas fel som aldrig har satt några gränser för mig. De block-överskridande överenskommelserna skickar helt fel signaler nämligen att jag kan göra vad som helst i skolan utan att det får några konsekvenser för mig. Oj, vänta, nu kom jag på en grej! Svenska barn kan ju inget om historia därför ska hela vårterminen i årskurs 4 ska ägnas åt att nå kunskapsmålet att räkna upp Västerås Hygienartiklar 1544, Skara Korvstoppning 1326, Norrköpings Röjarskiva 1979 och Svenska Skolmassakern 1992. Det är faktiskt mina föräldrars ansvar att jag håller på så här hela tiden, därför tänker jag lagstifta om polishämtning nu!”
Skribenten har själv ADD/ADHD.

Läs mer