Ja, det är också ett sätt att se på diagnosen! För en del stämmer det säkert alldeles utmärkt medan det för andra säkerligen innehåller en stor portion ironi.
Hur som helst fick jag precis ett tips om den här bilden från Cicci Green som är en av de som gillar Underbara adhd på Facebook. Tack så hjärtligt Cicci, jag gillar bilden och dess ironiska, allvarliga och annorlunda innebörd!
Eftersom att Underbara adhd får allt fler läsare både på bloggen och i sociala medier tänkte jag återigen berätta varför Underbara adhd startades & varför jag delar samt föreläser om mina erfarenheter offentligt.
Bakgrunden till Underbara adhd återfinns i en uppväxt & 24 år utan fastställd diagnos, trots åtskilliga och kontinuerliga vårdkontakter. Resultatet av detta är att jag har upplevt och överlevt mer än vad många andra gör under en hel livstid, på 26 år. Min lycka, sorg, frustration, irritation, engagemang, inspiration, utmaningar & möjligheter delar jag öppet & ärligt på www.underbaraadhd.com.
Jag som driver och bloggar på Underbara adhd blev en del av Riksförbundet Attentions projekt jagharadhd.se i slutet av maj och har sedan dess engagerat mig stort i adhd-frågor. Tanken med jagharadhd.se var att visa unga vuxna, som nyligen diagnotiserats med ADHD, att livet inte tar slut där utan att diagnosen även kan föra med sig enorma möjligheter och en hel del positivt.
Anledningarna till mitt djupa och genuina engagemang, samt bakgrunden till Underbara adhd, är många. En del återfinns i det faktum att jag växte upp utan en fastställd diagnos trots åtskilliga och kontinuerlig kontakt med vården (fullständig lista). Det resulterade i att jag, under mina 26 år, har upplevt och överlevt mer än vad många gör under en livstid. På www.underbaraadhd.com delar jag öppet och ärligt med mig av mina erfarenheter, utmaningar, milstolpar och möjligheter. Jag belyser frågor som samhället glömmer bort eller ignorerar och försöker samtidigt engagera, uppmuntra samt stimulera en ökad debatt kring adhd-frågor för att visa diagnosens positiva & negativa sidor.
Genom detta hoppas jag inspirera, intressera, engagera och förbättra självkänslan hos personer i samma situation och/ eller de som nyligen fått diagnosen ADHD. Samtidigt hoppas jag kunna påverka, förändra och förbättra kunskapen och synen på ADHD i samhället.
Underbaraadhd.com vill dessutom:
Underbara adhd har F-skattsedel och är även registrerat på Frilans Finans.
Följ Underbara adhd på Mynewsdesk
Skrev ju ett inlägg om framgångsrika människor som har och lever med ADHD. Bland de många framgångssagorna återfinns simmaren Michael Phelps från USA.
Han är den mest framgångsrika olympiern genom alla tider och har sammanlagt tagit 20 OS-medaljer. Bara den siffran är helt otrolig!
Synar man sedan Phelps medaljskåp visar det sig att 14 av de 20 OS-medaljerna är av ädlaste valör. Jag är lite mållös faktiskt, han har med andra ord 14 OS-guld!
Och just det, han har ADHD.
Läste precis en otroligt intressant och välkommen debattartikel idag. Nedan citat är direkt kopierat från Helsingborgs Dagblad och artikeln i sin helhet hittar ni här.
DEBATT. Tänk dig att du har en dålig dag. Du får nästan inget gjort på jobbet, i skolan eller hemma. Uppgifter som normalt sett bara är tråkiga är nästan omöjliga att komma igenom. Att hålla fokus kräver all din energi, men din hörsel och andra sinnen agerar som känsliga antenner, de tar emot utan att sovra. Din hjärna söker oavbrutet efter stimulans och minsta lilla får dig att tappa fokus.
Du kan samla ihop dig och få något gjort en stund, men energin tar fort slut. Du blir arg på dig själv och känner dig rätt värdelös. ”Hur svårt kan det vara att få det där gjort egentligen, varför kan du inte bara samla ihop dig.” Tänk att ha det så 24 timmar om dagen under hela veckan. Men så kan livet vara för en person med ADHD.
ADHD är en neuropsykiatrisk sjukdom som 5 procent av skolbarnen anses ha, och cirka 2,5 procent av de vuxna. Inom beroende– och kriminalvården är andelen så stor som 25–30 procent. Trots att så många svenskar har ADHD är samhällets resurser för dem riktigt dåligt samordnade. Den som behöver hjälp får bildligt talat löpa gatlopp mellan olika instanser för att hitta rätt. Vi menar att de åtminstone ska slippa löpa gatlopp mellan skånska huvudmän.
Beräkningar visar att sådana här gatlopp kan kosta uppemot 10–15 miljoner kronor redan för den som är 25 år, utan att ens några särskilt bra insatser gjorts. På senare år har kriminalvården uppmärksammat, att många missbrukare i fängelserna har ADHD. Missbruket har blivit deras sätt att självmedicinera mot sin ADHD, och brotten har de begått för att finansiera missbruket. Just de personerna kunde ha blivit hjälpta om de fått en tidig diagnos och sådana mediciner som faktiskt har funnits i flera år.
Den som har ADHD behöver olika slags hjälp. Att sätta samman den rätta mixen av stödinsatser är en professionell process. De som framför alla andra känner av bristerna i vården och den dåliga samordningen är de som själva har ADHD och deras anhöriga…
Pratade med en otroligt begåvad och inspirerande kvinna idag om allt mellan himmel och jord gällandes adhd. Fastnade lite extra för en specifik sak hon sa och som vi båda var rörande överens om:
”Det är inte människor med ADHD det är fel på, utan samhällets okunskap & syn på diagnosen.”
Vad säger ni? Har samhället för dålig kunskap kring ADHD & innebär det att vi går miste om en massa intelligens?
Läste precis ett intressant inlägg på bloggen ”Alla har lättheter – ADHD/ ADD/ Autism” om hur fantastisk en ADHD-diagnos kan vara för somliga. Hur diagnosens enorma energi kan förändra och göra dig otroligt framgångsrik.
Gillade även parentesen gällandes det faktum att inte alla som lever med ADHD har den enorma energin och/ eller möjligheten att omsätta den till något positivt.
Bloggen skriver även att den otroligt framgångsrika simmaren Michael Phelps har en ADHD-diagnos vilket ställde till det en hel del för honom under hans uppväxt. Gillar verkligen att läsa om människor som lyckats, blivit förebilder & framgångsrika ”trots” en NPF-diagnos.
Det bevisar att man kan lyckas trots en tuff skolgång, trots känslor av utanförskap och att ADHD verkligen kan vara en gudagåva.
Jag älskar att vara annorlunda och speciell, det hoppas jag att alla ni andra med en diagnos också gör!
Träffade förresten syrrorna vid svampen (i all hast) tidigare. Hann med att skratta, skämta, tala allvar, planera och ta ett par fotografier. Dessutom lyckades jag spilla ut en kaffe över hela mitt ben och min väska, lagom roligt. En utav nackdelarna med att aldrig kunna sitta still och alltid ”slänga” med armarna!
Och är faktiskt ganska trött efter nattens hemresa från Rhodos. Landade 05.20 och klev innanför dörren hemma runt 07.00.
Jag möttes av ett berg med post och strålande väder vilket resulterade i att den planerade sömnen uteblev. Istället tog jag tag i räkningarna, packade upp väskan & alla presenter och tog en lång skön dusch.
Var klar med det administrativa vid niotiden och tog en sväng förbi Täby centrum, där ett par paket låg & väntade, innan jag rörde mig mot staden.
Kan erkänna att jag underskattade vädret ordentligt då jag drog på mig jeans och en hyfsat varm tröja. Tror att jag har tappat ett kilo idag i form av ren svett men det kan ju också ses som något positivt.
Hur som helst, nu är jag back in business och otroligt sugen på att fortsatt försöka göra skillnad för alla oss med ADHD!
Har precis ätit min sista grekiska sallad (för den här gången), duschat och packat färdigt resväskan. Det har åter blivit dags att ta farväl av Rhodos, släkten, familjen och framför allt min kära pappa. Det går inte riktigt att förklara känslorna jag får och går omkring med dagarna innan det är dags att åka tillbaka till Sverige. Min bästa beskrivning är att likna det vid ett blankt kort.
I år är det värre än någonsin. Känns rent ut sagt för jävligt att åka till tryggheten i Sverige när Grekland och greker lider och då menar jag verkligen lider. Det var längesen jag såg ett så sargat, plågat och uppgivet folk och det skär något enormt i mitt hjärta. Grekland är ett land i kris, ett land vars hopp står till att blicka framåt och hoppas på en mängd mirakel.
Det plågar och påverkar mig otroligt mycket eftersom jag till hälften är grek och för att en stor del av de jag älskar bor & lever i Grekland. Efter att ha upplevt krisen från första raden under två veckors tid är jag inte glad, lycklig eller hoppfull. Jag lyfter inte mot Sverige som en utvilad, avkopplad eller nöjd man. Jag lyfter med en känsla av uppgivenhet, frustration och sorg då jag vet vad som väntar på min destination. Där finns en kritisk, sarkastisk och kall syn på krisen i Grekland, och på det grekiska folket, medan min familj & släkt varken kan betala räkningarna, har några jobb & snart inte har mat samt vatten att ställa på borden.
Jag är vanligtvis en oerhört positiv människa som ser alltid försöker se det goda i allt och alla. Jag brukar vara optimistisk och blicka framåt, vara fast övertygad om att det löser sig.
När jag den här gången blickar framåt ser jag dessvärre inget ljus i tunneln, det gör nog inte grekerna heller.
[slideshow]
Jag har ungefär samma känsla nu som när Underbara adhd fyllde en månad: har det verkligen gått så kort tid?
Uppenbarligen har det bara gått två månader sedan jag bestämde mig för att det får vara nog med människors taskiga attityd och inställning gentemot NPF samt speciellt oss som lever med en ADHD-diagnos. Jag, och många med mig, har växt upp i en ständig känsla av utanförskap, att ingen förstår mig/ oss och att det ”felandet” man gör gång på gång beror på att man är en dålig människa och inte är några tecken på en funktionsnedsättning. Nej, jag fick helt enkelt nog den i slutet av maj då jag gick och såg filmpremiären av ”Jag Har ADHD” som Riksförbundet Attention, och dess projekt jagharadhd.se, tagit fram. (se filmen här)
Jag minns den otroliga lyckan jag kände inom mig när jag satt i Bio Rios salong och tittade på filmen samt lyssnade till de medverkandes berättelser efter filmens slut. Jag minns att det kändes som att det var min familj som satt där uppe på scenen och berättade hur det är att vara som vi är. Jag minns att mitt sällskap, tillika kollega, och jag nickade instämmande under hela filmens gång. Jag minns att jag kände en otrolig vilja och ett obeskrivligt engagemang för att på något sätt hjälpa till att belysa ADHD-frågor samt den allmänna synen på diagnosen. Jag minns att jag gick därifrån och kände att den kvällen hade förändrat mitt liv.
Två månader senare, och som jag bloggat om tidigare, har jag upplevt saker jag aldrig trodde skulle vara möjligt. Jag är tacksam, lycklig, besvärad, bestämd, ödmjuk, nyfiken och otroligt driven till att fortsätta engagera mig i dessa frågor och till den mån det går agera förebild för de många unga vuxna som lever med en ADHD-diagnos där ute. Jag vill inte att ni ska känna som jag gjorde under min uppväxt för vi är många som förstår vad ni går igenom, jag skulle vilja påstå att jag mycket väl förstår vad ni går igenom.
Jag är av den bestämda uppfattningen att vi tillsammans kan utveckla synen på och kunskapen kring ADHD till det bättre. Vi ska inte behöva leva i ett samhälle där människor med NPF/ ADHD lever i en känsla av utanförskap, utsätts för mobbning och/ eller diskrimineras av både vuxna, kollegor, lärare, vänner mf.
Till dess vill jag dela ett citat som jag hittade bland den duktiga konstnären Pernilla Pramberg fotografier.
Läste precis en artikel från Nyheter 24 som handlar om att Transportstyrlsen vill förbjuda människor med en ADHD-diagnos att arbeta med tågsäkerhet. Inblandade påstår att det inte finns någon grund för kravet och det låter väldigt rimligt, så vitt jag vet har det inte bedrivits någon forskning på just det området.
Blir sådär lagom upprörd, besviken, irriterad och ledsen oavsett hur mycket sanning det ligger i artikeln. Nu vet jag inte om någon anmälan gjorts till DO från inblandade parter, och jag vet inte om det är möjligt för mig att göra en sådan, men personligen tycker jag att det skriker diskriminering om detta. Helt oacceptabelt och mycket upprörande tycker jag, vad tycker ni?
Nedan är artikeln som kopierats från Nyheter 24. Originalartikel hittar ni här
Transportstyrelsen vill förbjuda en person med sjukdomen ADHD att jobba med tågsäkerhet. Men man har ingen grund för kravet, påstår inblandade. 07:49
STOCKHOLM. Transportstyrelsen diskriminerar personer med ADHD. Det påstår personer inblandade i fallet med en 27-årig kvinna som fick diagnosen. ADHD men beviljades i ett dombeslut dispens att jobba med tågsäkerhet trots sin sjukdom.
Men beslutet överklagades av Transportstyrelsen. Deras motivering är att ADHD kan försämra omdömet och nedsätta vakenheten. Man anser att kvinnans sjukdom är en risk ur säkerhetssynpunkt.
– Det är självfallet att vi överklagat det för att vi vill ha det här prövat, säger Hans-Göran Ågren, enhetschef vid Transportstyrelsen, till Nyheter24.
Grunden för transportstyrelsens krav är däremot baserad på deras egna tolkningar, iallafall om man ska se till deras egna föreskrifter. För att en person ska få jobba med tågsäkerhet får personen inte lida av sjukdomar som kan påverka medvetandet, nedsätta vakenheten eller medföra ett försämrat omdöme. Enligt Transportstyrelsen är ADHD en sån sjukdom.
Nämns inte i föreskrifterna
Men de sjukdomar som avses i föreskrifterna är hjärtsjukdomar, diabetes och epilepsi. Även yrsel och störningar som påverkar uppmärksamheten och koncentrationen förhindrar en person från att jobba med tågsäkerhet. ADHD nämns inte överhuvudtaget i föreskrifterna.– Transportstyrelsen har fattat det beslut vi har gjort, säger Hans-Göran Ågren.
Transportstyrelsen påstår att kvinnans ADHD innebär att hon inte kan jobba med tågsäkerhet. Men det finns ingen grund för påståendet, anser flera vittnen som bekräftar att kvinnans sjukdom aldrig påverkat hennes sätt att sköta sitt jobb.
Om Transportstyrelsen får sin överklagan igenom återstår frågan om personer med ADHD kommer att förbjudas att arbeta med tågsäkerhet.
– Det kan jag inte säga. Det beror på hur kammarrätten formulerar sin dom. Man får alltid göra en enskild bedömning av varje individ, säger Hans-Göran Ågren.