Allas diagnos Yvonne Skattberg, skådespelerska och ståuppkomiker, uppträdde på den medicinska riksstämmans seminarium Har alla adhd nu för tiden? Med komikerns rätt raljerade hon över vad föräldrar får veta att de ska vara uppmärksamma på: ”Har barnet svårt att lyssna, svårt att koncentrera sig, tröttnar fort? Tja, vilket barn stämmer inte det in på? Och finns det förresten någon här som inte har adhd?”, frågade hon publiken. Eller, som en av åhörarna reste sig och sa: ”Om nästan tio procent av befolkningen har en diagnos kanske det helt enkelt är så det är att vara människa.”

Det talas en hel del om stigmatisering när det gäller attention deficit hyperactivity disorder, adhd. Är det för det första möjligt att ett av tjugo skolbarn har en diagnos som innebär neuropsykiatriska funktionsnedsättningar? Eller överdiagnostiserar vi barn som inte kan sitta stilla och lyssna, som inte kan låta bli att avbryta, som hamnar i bråk med sina kamrater?

Ja, säger några. Det är ett värre stigma att få en diagnos än att ses som allmänt stökig. Nej, säger andra. Det här är barn som inte fungerar i skolan och bland kamrater. De behöver hjälp och stöd och det får de inte utan en diagnos. Och stigmatiserade, det är de redan. De är barnen som inte blir bjudna på kalaset som alla andra ska gå på.

Adhd är en heterogen diagnos. En person kan lida av svåra funktionsnedsättningar, en annan kan kompensera sina svårigheter med hög begåvning, trygg hemmiljö och ett väl fungerande socialt nätverk. Ingen hävdar egentligen att adhd bara skulle bero på genetik och signalsubstanser. Men en del understryker biologins betydelse mer än andra.

Den psykiatriska diagnosmanualen DSM IV delar upp symtomen på adhd under tre överrubriker: ouppmärksamhet, hyperaktivitet och impulsivitet. Många kan känna igen sig i symtom som ”pratar överdrivet mycket” eller ”har svårt att vänta på sin tur”, men är det något specialister på neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är överens om så är det att diagnosen adhd förutsätter allvarliga funktionsnedsättningar.

Om barnet inte fungerar hemma, bland kompisar eller i skolan — då ska man betänka adhd. De är också överens om att det finns en ärftlighet och en hög grad av samsjuklighet. Påfallande många med diagnosen adhd lider också av ångest, depression, bipolär sjukdom eller har andra neuropsykiatriska diagnoser som Aspergers eller Tourettes syndrom.

Uppfattningarna om hur mycket som krävs för att ställa diagnos skiljer sig däremot åt. Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, skriver i sin sammanställning Om psykiatrisk diagnos och behandling att kunskapsluckorna är stora både när det gäller diagnostisering och behandling. Det finns 15 diagnostiska instrument som används inom barn- och ungdomspsykiatrin i Sverige, men inga studier som säkerställer deras träffsäkerhet.

SBU har också identifierat 24 ickefarmakologiska behandlingsmetoder: psykoterapeutiska, psykopedagogiska och sociala. Om de har god effekt eller inte vet man inte. Det saknas studier som ger svar på det, konstaterar SBU.

Så finns läkemedelsbehandlingen. Klart är att det i Sverige finns två centralstimulerande läkemedelssubstanser som är godkända för barn: metylfenidat och atomoxetin. Lite mer oklart är det när det gäller vuxna. Inget av preparaten är godkänt för behandling av vuxna med adhd — om den inte har påbörjats under uppväxten. Det säger Läkemedelsverket, som följer rekommendationerna från den Europiska läkemedelsmyndigheten, EMA.

EMA understryker riskerna med läkemedelsbehandling 
för vuxna, men preparaten skrivs ändå ut av svenska psykiatriker med Läkemedelsverkets goda minne. Enligt Mårten Gerle, medicinskt sakkunnig på Socialstyrelsen, får 20 000—
25 000 vuxna patienter med adhd läkemedelsbehandling i Sverige. Riskerna, som EMA varnar för, är bland annat hjärt-kärlpåverkan, ångest, aggressivitet och förhöjd självmordsrisk.

Varken SBU eller Socialstyrelsen tar ställning till om läkemedlen är effektiva eller inte. Än så länge konstaterar de båda myndigheterna bara att det saknas studier över vilken effekt de har på lång sikt. Men nästa år kommer SBU med en rapport för varje neuropsykiatrisk diagnos, och Socialstyrelsen ska leverera riktlinjer för vad som gäller både för diagnostisering och för behandling.

Att läkemedlen kan förändra livet för en person med svåra funktionsnedsättningar visar forskningen på interner dömda för grova våldsbrott. Enligt psykiatrikern Ylva Ginsbergs doktorsavhandling hade påfallande många i en grupp tungt kriminellt belastade, intagna på högsäkerhetsanstalten i Norrtälje, diagnosen adhd. Efter behandling med centralstimulerande läkemedel fick de kontakt med sitt logiska och sitt abstrakta tänkande, sin slutledningsförmåga — och sitt känsloliv. Tiden som följde blev en tid av sorg.

Ylva Ginsbergs forskningsresultat bekräftas av en studie som nyligen publicerades i tidskriften New England Journal of Medicin. En stor registerstudie med över 25 000 individer visade att brottsligheten bland vuxna med adhd sjönk betydligt när de fick läkemedelsbehandling.

Alla har inte adhd. Men tillräckligt många för att man på barnavårdscentraler och inom skolhälsovården ska vara uppmärksam. Inte minst på flickor. Psykiatrikern Svenny Kopps doktorsavhandling visar att flickor med symtom på autism och adhd inte tas på allvar. De har ångest, är deprimerade och har svårt att hänga med i skolan, men att de har en funktionsnedsättning blir ofta inte uppenbart förrän i högstadiet när kraven ökar. ”Sluta trivialisera flickornas problem”, uppmanar hon.