Känslan när Sveriges Kommuner och Landsting lyssnar på dig – bara dig

SKL-pic

Precis landat på jobbet efter en blixtvisit och halvtimmeslång intervju inför samtliga Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) som ägde rum i samband med Psynkprojektets stormöte.

Många frågar sig säkerligen vad jag gjorde där och varför SKL bjöd in/ bad mig att gästspela under detta stormöte. Bakgrunden och anledningen till detta förklaras i ett smått magiskt gästspel i TV4 Nyhetsmorgon i somras där jag hade sällskap av en fantastisk person tillika psykiater vid namn Ing-Marie Wieselgren. Med tanke på att inbjudan till SKL är en direkt frukt av detta så var jag uppenbarligen inte den enda som blev imponerad av motparten i somras.

Hur gick det på SKL då?
Jag tror att det gick bra. Det kändes rätt bra i alla fall och även om jag fortfarande har en förkylning och ansträngd hals som spökar så kände jag mig rätt ok. Samtidigt känns det smått surrealistiskt att alla Sveriges Kommuner och Landsting precis har lyssnat på mig, mina åsikter och mina erfarenheter kring ADHD och hur det är att växa upp med det men utan en diagnos, i en dryg halvtimme. Som så många gånger tidigare det här året kan jag inte beskriva känslan jag hade inom mig när jag stod där. Det börjar säkert bli tjatigt men jag kan verkligen inte begripa att människor intresserar sig för mitt liv, min bakgrund, när och varför det vände för mig och vad jag anser kan förändras och förbättras i dagens arbete samt debatt kring adhd. Det är en otroligt märklig känsla, att människor är intresserade av att veta vad jag anser vara rätt och fel. Att mina åsikter välkomnas snarare än föraktas och förkastas. Det är för mig något otroligt konstigt.

För en del låter ovan säkert obegripligt medan andra kanske frågar sig varför. Något som jag i ärlighetens namn inte riktigt kan förklara.

En möjlig förklaring skulle kunna vara att psykologer, terapeuter, rektorer, socialtjänst, BUP, polis och en hel kommun behandlat mig som ett odugligt, jobbigt och missanpassat barn, tonåring och ung vuxen. Som stod bredvid och kollade på när jag saboterade och begick misstag efter misstag, i 20 år. Det skulle kunna vara en förklaring, men jag vet inte..

Läs mer

Är jag verkligen så lat?

BukettFick en fantastisk bukett av min älskade familj efter gårdagens föreläsning. TACK!

Det var en tapper skara människor som igår trotsade snöovädret och tog sig till Grindtorpskyrkan i Täby för att lyssna på hur det är att (över) leva med ADHD. Trots att jag fick mycket positiv respons och fina omdömen från publiken är jag, som vanligt, inte helt nöjd med mitt genomförande.

Jag vet att det inte är optimalt att vara enormt självkritisk men jag kan faktiskt inte rå för det. Jag är nog bara det av naturen. Och förmodligen för att jag aldrig varit ”bra nog” eller har gjort något good enough. Eftersom att jag inte är ett fan av självömkan så anser jag att det mer lutar åt det första alternativet, att jag är extremt självkritisk av naturen.

Hur som helst så var det ändå roligt att få möjligheten att föreläsa för nära och kära, vänner och bekanta. Extra roligt och ett stort plus i kanten är reaktionerna jag får efter föreläsningarna även om de i ärlighetens namn fortfarande känns smått ofattbara.

Nu har jag gjort min sista föreläsning för i år vilket känns både skönt och tråkigt. Även om det är extremt påfrestande att föreläsa så är det något jag verkligen älskar. Inte för att allt handlar om mig och mina erfarenheter utan för att man får möjligheten att påverka, förändra och intressera andra om en problematik många blundar för.

Samtidigt känns det som sagt otroligt skönt att inte ha några fler föreläsningar i år. Jag har trots allt jobbat mer än heltid på mitt ”vanliga jobb” samtidigt som jag har drivit bloggen, skapat Sveriges största facebooksida, twitter, inlett och diskuterat samarbeten, haft en rad föreläsningar, dragit igång ett företag, intervjuats åtskilliga gånger i media osv osv osv på kvällar och helger det senaste halvåret.

Därför undrar jag nu, eftersom att jag allt som oftast får höra att jag är ”så jävla lat”, om det är ok att jag känner mig helt slut som artist och gärna skulle lägga mig och sova till januari 2013? Eller är jag lat då?

 

Läs mer

”Petter” & Underbara adhd på föreläsningsturné i vår

Så blev jag artist & att (över) leva med ADHD

Igår skrev jag om de öppna föreläsningarna som är planerade för 2013 samt det faktum att jag och en eminent person ska ut på en ”mini-föreläsningsturné” i vår. Då kunde jag inte avslöja vem denna herre är men det kan jag idag vilket  känns både inspirerande, spännande och otroligt roligt!

”Petter” Alexis Askergren och jag kommer att ha öppna föreläsningar och gästa Stockholm (17 april), Göteborg (18 april) och i Örebro (6 maj). Kvällen består av två delar: ”I första delen har vi vår nya charmiga föreläsare Georgios ”Jojje” Karpathakis. Jojje pratar om sin kaotiska uppväxt, där han hela tiden kände sig missförstådd, olycklig och ångestfylld. Det kunde slutat med en katastrof, om han inte en dag fått en förklaring…

I den andra delen kommer rapparen, nu också föreläsaren: Petter Alexis Askergren som berättar om hur han blev artist, en skolgång som gick åt skogen, om sin akademiska familj och hur komvux blev hans sista utväg.” Text: Medalgon.se

Vänliga kontakta Medalgon för ytterligare information, intresseanmälan och/ eller frågor.

Läs mer

Jag hade varit död utan min familj

För en tid sen var jag och föreläste som en del utav ett företags två dagar långa konvent. Det var också där jag först kom i kontakt med Lili Öst (och Alexander Holmberg), två otroligt varma och inspirerande personer, vilket även var starten till dagens gästinlägg på den förstnämndas blogg.

Här kan du läsa inlägget i sin helhet: Veckans gästblogg – Jojje skriver om ”Underbara adhd”


”När jag växte upp var jag en jobbig unge och hade min första kontakt med en psykolog redan på dagis. Först som 25-åring fick jag diagnosen adhd, och förklaringen till känslan av utanförskap, ilska och mitt destruktiva beteende. Jag hade varit död eller suttit i fängelse om det inte varit för min familj.

Adhd är ett ämne som angår många och genom Underbara adhd vill jag försöka bidra till att kunskapen, förståelsen och acceptansen för diagnosen ökas. Att (över) leva med en adhd-diagnos beskriver en livsresa, min livsresa, och vardag som dominerats av rädsla, ensamhet, missförstånd och frustration, trots en mycket kärleksfull och varm uppväxt. Till en fortfarande rädd, 26-årig, framgångsrik man, som tack vare fastställandet av en diagnos börjat se ljust på framtiden…”

Ur ”Jojje skriver om Underbara adhd”

Läs mer

Viljan att träna kom med febern

Är på väg hem från jobbet efter ännu en intensiv, lärorik och rolig arbetsvecka. Det är inte ofta man går så här tidigt men idag har jag känt mig riktigt hängig och febrig så jag jobbar de sista timmarna hemifrån. Är däremot inte ett dugg förvånad med tanke på att många kollegor varit utslagna med liknande symtom den senaste tiden.

Vill faktiskt inte enbart tycka synd om mig själv utan tar även upp det då jag har två föreläsningar på schemat imorgon. Så håll tummarna för att det inte blir värre under natten!

Idag bestämde jag mig även för att börja träna ordentligt igen. Hård och kontinuerlig träning brukar ju även vara något som rekommenderas för människor med ADHD. Minns själv hur bra jag mådde i både kropp och själ när man som ungdom lirade hockey 7 dagar i veckan.

Däremot blir det ingen comeback i rinken utan nöjer mig med en PT på gymmet som förhoppningsvis kör skiten ur mig :)!

Läs mer

Från motgång till framgång – ”Han kontrollerar adhd-monstret”

Satt precis och funderade på hur jag skulle inleda ADHD Awareness Week. Vilken av de många framgångsrika personerna som har ADHD skulle jag fokusera på idag? Eller skulle jag kanske ta och fokusera på de unika och fantastiska egenskaper som diagnosen innebär? Som så många gånger förut svävade jag iväg i tankarna och efter en snabbkoll på nätet beslutar jag mig för att porträttera mig själv i form av helsidesartikeln som Södra Dalarnes Tidning publicerar idag. Vill även ge cred till journalisten för en välskriven och detaljrik artikel. Nedan text är kopierat från dt.se, den ursprungliga artikeln kan ni läsa här.

Han kontrollerar adhd-monstret

SÄTER

Georgios Karpathakis var en jobbig unge och när han var sju år hade han sin första kontakt med en psykolog. Först när han var 24 fick han diagnosen adhd, och förklaringen till sin känsla av utanförskap, sin ilska och sitt destruktiva beteende.

– Jag hade varit död eller suttit i fängelse om det inte varit för min familj.

Adhd är ett ämne som angår många, allt från unga till gamla kom till Coriandergården för att höra Georgios berätta om en pojkes resa, som trots en mycket kärleksfull och varm uppväxt, alltid kände sig rädd och missförstådd. Till en fortfarande rädd, 26-årig, framgångsrik man, som tack vare en sjukdomsdiagnos börjat se ljust på framtiden.

Det enda som avslöjar att Georgios har adhd är rastlösheten, han vankar av och an, sätter sig på en stol, reser sig igen, tar en klunk ur en vattenflaska och fortsätter att vanka. Att han, för inte så länge sedan, var lärares och klasskompisars skräck, slogs och missbrukade alkohol och droger, drog på sig fleratalet polisanmälningar och levde ett destruktivt liv, är svårt att tro.

– För mig är adhd helt magiskt, overkligt, skitbra och triggande, men det kan också vara fruktansvärt hemskt.

Det började i grundskolan. Giorgios var en stökig unge som gjorde livet surt för sin omgivning. Han berättar att personer med adhd tar in 60 gånger fler intryck per dag än en vanlig människa, vilket gör att de alltid är trötta. För att hålla sig vakna blir de överaktiva.

– Under skoltiden mådde jag som sämst i mitt liv. Jag kunde aldrig sitta still och hade svårt att fokusera. Det räckte att någon skrev med blyerts på ett papper så hörde jag det och tappade koncentrationen. Jag var så jobbig att lärare grät, minns han.

Då hade han också sin första kontakt med en psykolog, men ingenting hände och så rullade det på genom hela skoltiden. Ingen brydde sig om att ta reda på varför han var arg och besvärlig och i högstadiet började det gå riktigt överstyr.

– Jag drack som ett as. Jag firade min första fylla med att gå på tågräls mot ett tåg. Det var också första gången jag blev polisanmäld.

Socialtjänsten kopplades in, men fortfarande ingen utredning.

Att ha en adhd-person i sin omgivning är oerhört krävande och det kan vara svårt att veta hur man kan hjälpa till. Georgios återkommer hela tiden till sin familj, allra helst mamma, som han kallar sin ängel. Det är hos henne han hämtat kraft.

– Jag kan bara tala om vad jag mått bra av – kärlek. Visa kärlek, jättemycket kärlek, det är a och o. Min mamma har alltid visat extremt mycket kärlek, säger han.

Han är väl medveten om vilka fasor hon genomlidit på grund av honom.

– Det är en av de saker jag är minst stolt över, allt jag utsatt min mamma och min familj för. Det kommer att ta lång tid innan jag kan förlåta mig själv för det.

Georgios kunde inte göra något med måtta, oavsett om det gällde alkohol eller godis överkonsumerade han. Droger och alkohol lugnade honom. Han var impulsiv och levde livsfarligt.

– Jag har skurit upp armarna och lagt mig i ett badkar för att dö när jag var full och fick sy 40 stygn, jag har slagit av ett ben i handen på fyllan och promenerat på ett balkongräcke på sjätte våningen, dyngrak. Det är tur att adhd-personer har bra motorik, konstaterar han och tillägger att han numer helt sluta dricka alkohol.

Emotionellt pendlar han mellan ytterligheter.

– Är jag glad är jag jätteglad, blir jag ledsen är det som om hela världen raserats. Jag känner så himla mycket.

När han var 17 år gjordes äntligen en utredning, som blev en besvikelse. Utlåtandet blev ”koncentrationssvårigheter” och hjälpen uteblev. Han fick en kontaktperson via socialförvaltningen, en före detta kriminell man som förstod Georgios livssituation, men han kunde inte sätta sig in i den sjuka biten.

Han tog sig genom gymnasiet och mot alla odds började Georgios slutligen studera vid universitetet. Han har nu en filosofie kandidatexamen i medie- och kommuniaktionsvetenskap, något han är stolt över att ha åstadkommit.

Först vid 24 års ålder fick han diagnosen adhd. Pusselbitarna föll på plats, äntligen fick han förklaringen till varför han alltid känt sig annorlunda. Sjukdomen är inte längre ett monster som tagit över honom, han kontrollerar den med hjälp av mediciner och kan utnyttja kreativiteten och impusiviteten på ett positivit sätt. Bland annat genom att engagera sig i Riksförbundet Attention och berätta sin historia.

– Jag har haft ett liv värt att dela med andra så att de inte ska behöva genomgå det jag har gjort, säger han.

I onsdags var det Världsmentalhälsodagen och Georgios hade bjudits in att föreläsa av Säterbygdens församling, Säters kulturnämnd, RSMH-Hoppet och Dalarnas nätverk för psykisk hälsa.

Fotnot: Läs mer om adhd på: www.attention-riks.se och följ Georgios på bloggen www.underbaraadhd.com

Journalist: Eva Langefalk 0225-59 54 22 eva.langefalk@dt.se

[slideshow]

När Georgios Karpathakis var 24 år fick han diagnosen adhd. Änltigen förstod han varför han under hela sin uppväxt varit arg och destruktiv. Med föreläsningen ”Att (över)leva med adhd” besökte han i onsdags Säter där han fyllde Coriandergården till sista plats.

Läs mer

Talar med bl.a Frank Andersson under ADHD Awareness Week

Idag startar ADHD Awareness Week 2012, en vecka där diagnosens många fördelar och bra sidor är i fokus. Detta är självklart något som Underbara adhd uppmuntrar och stödjer vilket även kommer att speglas på bloggen fram till den 20 oktober. I ett första skede har Underbara adhd:s utseende ändrats och bloggen kommer även att, i den mån det går, fokusera på det positiva med ADHD veckan till ära.

Jag uppmuntrar alla att göra något för att belysa och informera andra människor om vad ADHD är och hur fantastiskt det kan vara. Självklart uppmuntrar jag även er alla att vara ärliga och inte ignorera de många utmaningar och hinder som diagnosen kan föra med sig. Jag tror att man kommer långt på att informera och diskutera kring både det bra men även det mindre bra så se bara till att prata om det.

Personligen har jag även fått möjlighet att gästtala på Guldmedaljörer och Entreprenörer i Filadelfiakyrkan på tisdag den 16 oktober klockan 18.00. Där kommer Frank Andersson, Marie Enbäck och Madelein Larsson Wollniktala om hur de människor som lyckats kanalisera sin energi på rätt sätt även blivit otroligt framgångsrika.

Läs mer

Bekräftat: årets enda föreläsning på hemmaplan!

För ett litet tag sedan blev det klart med mina enda föreläsning på ”hemmaplan” i år. Känns såklart riktigt roligt men samtidigt lite smånervöst då det innebär att även vänner, bekanta och familjen kommer finnas i publiken bland alla andra härliga som lyssnar.

Känns som en stor utmaning och väldigt speciellt att nu ha årets enda föreläsning på hemmaplan, det vill säga i Täby norr om Stockholm, spikad och klar. Se till att boka din plats så snart som möjligt, enligt arrangören är intresset stort!

Kort information
Boka & säkra din plats här: föreläsning med Underbara adhd
Datum: 5 december 2012
Plats: Grindtorpskyrkan, Täby
Tid: 19 – ca. 21.30

Jag hoppas verkligen att se så många som möjligt där! Ha en fortsatt trevlig helg allihop.

 

 

Läs mer

Att känna sig ”lost” + omdömet efter föreläsningen i Säter

Ibland känns det som att jag tappar bort mig själv i allt som händer hela tiden, varje vaken sekund, minut och timme. Jag startade ju trots allt Underbara adhd för att visa på de många fördelarna och allt positivt som ADHD kan föra med sig. Jag vill förmedla att man kan lyckas, vara lycklig och leva ett underbart liv trots att man har en diagnos som ständigt sätter käppar i hjulen och innebär nya utmaningar i vardagen.

Jag har upplevt så mycket bra, dåligt, hemskt och ofattbart så om jag kan hjälpa någon eller några, som går igenom liknande saker, genom att dela med mig av min bakgrund så gör jag det gärna. Det var även därför jag började och kommer att fortsätta föreläsa om hur det är att (över) leva med en ADHD-diagnos.

Därför är det så roligt att få den här responsen efter en föreläsning:
Succé! Rekordstort deltagarantal. Jojje föreläste engagerat och berörande, samtidigt som han fick oss att skratta. Han borde föreläsa på skolor, för politiker m.fl. för att öka kunskap och förståelse och ingjuta hopp.” Anette Kruse, Säter, Dalarnas nätverk för psykisk hälsa 10/10 2012

Och som grädde på moset är det fantastiskt kul att pryda förstasidan på Dala-Demokraten idag följt av en halvsidesartikel i tidningen. Kul var ordet! Trevlig helg alla underbara människor med och utan ADHD!

[slideshow]

Läs mer

Milstolpar och tvivlare – tack för att ni triggar mig

När jag startade Underbara adhd möttes jag av glädje, pepptalk, skepticism, skratt och hån. Många var positiva och stöttande, många var negativa och ifrågasättande.

Anledningen till att jag skriver det här inlägget beror på att vi nu är över 2000 personer som gillar Underbara adhd på Facebook, det är fler än någonsin som läser bloggen varje dag och jag får allt fler förfrågningar och bokningar som föreläsare. Vem hade trott det? Inte jag i alla fall även om det alltid varit en dröm.

Mitt engagemang fick och får många kommentarer från vänner, familj och läsare. Mestadels har det varit otroligt fina kommentarer som uppmuntrar och stöttar mig något ofantligt mycket! Kan inte beskriva med ord vad det betyder för mig, tack.

Mitt engagemang fick och får många kommentarer.. Trots att de flesta är positiva kan jag inte riktigt släppa de ironiska, hånfulla, ifrågasättande och arroganta kommentarer jag fått och fortfarande får: ”Hur går det med bloggen? Är du kändis nu? Kommer du träffa din fru genom bloggandet? Va, vad kan du föreläsa om?”

Min favorit är ändå när folk frågar hur det går och jag knappt hinner berätta hälften av allt man åstadkommit, vad som pågår just nu och vad som är planerat innan människan i fråga vänt bort huvudet och inte lyssnar längre (eller tittar på en & låtsas vara intresserad). Varför frågar man om svaret inte är intressant?

Dessutom behöver man inte låtsas för mig, jag synar din bluff på tre sekunder. Ni vet, det är en del av diagnosen (tror jag i alla fall) att vara extremt bra på att läsa och känna av människor.

Ville bara ge alla som tvivlat en knäpp på näsan för jag slår vad om att ni inte hade kunnat åstadkomma hälften av det jag gjort de fyra senaste månaderna (under kvällstid & på helger). Håller ni inte med? Varsågod att bevisa motsatsen.

 

Läs mer