Foto: va.se
Här om veckan skrev jag ett inlägg på CAPO24 om den stora ökningen av antalet adhd-diagnoser och förskrivningen av mediciner. Anledningen till detta förklaras idag allt som oftast med att de senaste 10 årens forskning har gett oss ny och fördjupad kunskap inom ämnet.
Förklaringen till att jag inte fick min diagnos för 22, 11 eller 6 år sedan beror alltså på att vi, samhället och psykiatrin, inte hade kunskapen om adhd vid de tillfällena. Men stämmer det?
——————————————
Redan 1798 beskrev den skotsk-amerikanska läkaren och författaren, Sir Alexander Crichton, vad som verkar vara ett mentalt tillstånd likt ouppmärksam subtyp av ADHD i sin bok ”En undersökning av natur och ursprung av mental störning: förstå ett kortfattat system för fysiologi och patologi av det mänskliga sinnet och en historia av passioner och deras effekter”.
Men det var först 1902 som fenomenet blev realitet när Sir George Frederick Still gjorde ett antal föreläsningar om ”några onormala psykiska tillstånd hos barn” där han beskrev 43 barn som hade allvarliga problem med självreglering och ihållande uppmärksamhet. Barn som hade stor problematik med aggressivitet, var trotsiga, resistenta mot disciplin, överdrivet emotionella eller passionerade, visade hämmande vilja och inte kunde lära av konsekvenserna av sina handlingar, även om deras intellekt var normalt:
”En annan pojke i åldern 6 år, med markerad moralisk defekt kunde inte hålla sin uppmärksamhet även till ett spel för mer än en mycket kort tid, och som kan förväntas, var felet av uppmärksamheten mycket påtaglig i skolan, med resultatet att I vissa fall barnet var bakåt i skolan talanger, men på sätt och vanlig konversation han verkade som ljus och intelligent som alla barn skulle kunna vara.”
En snabb tillbakablick i historieböckerna ger med andra ord en alternativ sanning än den som psykiatrin och samhället idag erbjuder både mig och många andra som fått en adhd-diagnos på senare dar.
Eftersom att människan uppenbarligen haft viss kunskap om adhd i drygt 200 år känns det högst tvivelaktigt att idag förklara en utebliven adhd-utredning & diagnos, trots drygt 20 år av kontinuerlig psykolog- och terapeutkontakt, på just okunskap. Med detta konstaterat känns det även högst oroväckande att se sig omkring och inse att majoriteten av dina medmänniskor varken har kunskapen, förståelsen eller viljan att förstå vad adhd faktiskt är och innebär.
Säger som Barney i ”How I met your mother” skulle ha sagt: Challange accepted!
