Bild: sharesinv.com

Jag träffar honom genom jobbet och vi småsnackar lite om ishockey, det är ett inte helt ovanligt samtalsämne i mitt liv. Han är trevlig, vi håller på samma lag och vi är överens om det mesta när det gäller vilka spelare som borde göra vad istället för det de gör nu. Sen glider samtalet in på motståndet, vi ogillar samma motståndare och vi är båda relativt kreativa i att beskriva honom. Sen kommer det: ”Han har säkert någon slags bokstavskombination”.

Jag ignorerar det, första gången. Han säger samma sak igen och försäkrar sig om att jag hör innan han börjar skratta. Igen. Jag skrattar inte. Inte den andra gången heller. Känslan jag får i kroppen har jag svårt att beskriva. Eventuellt har jag gläntat på den dörr som korsdragslikt slängs upp i ansiktet på en rasifierad person när denne snabbt och effektivt beläggs med egenskaper på grund av sitt utseende – jag vet inte. Det kändes dock som ett slag i magen.

Han skrattar inte längre. Han förstår nog att skämtet inte gick hem. Jag leder in konversationen på ishockey igen och ger honom en utväg från situationen som är på väg att bli pinsam för oss bägge två.

Nu, flera månader efter att det hände, kan jag fortfarande bli arg på mig själv för att jag inte sa något. Jag var där i jobb och jag försökte agera professionellt, men jag fick göra våld på mig själv och låtsas vara något jag inte är. Det lämnar spår i mig och jag tänker tillbaka på situationen tämligen ofta.

Den lilla impulskontroll jag har, den som jag fått träna fram då den inte fanns med i verktygslådan när jag föddes, hindrade mig från att agera. Om det agerande hade blivit ett försvar eller en attack vet jag inte – det är förmodligen öppet för tolkning. Bägge möjligheterna låg laddade sida vid sida och jag visste inte vilken avtryckare som gick till vilken laddning.

Jag ville förklara för honom att det inte är okey att generalisera på det sättet och berätta om min bokstavskombination. Samtidigt ville jag skrika åt honom att jag mycket hellre har det som jag har det nu än att leva, vad jag förmodar är, ett Svensson-liv med ganska lite utmanande innehåll. Jag rörde inte avtryckaren utan ledde som sagt in konversationen på den hockeymatch som skulle spelas kvällen efter.

Direkt efteråt kände jag ilska. Ilska över hans okunskap, och ilska över att jag inte vågade riskera att vara lite oprofessionell och stå upp för mig själv. Ilskan har gått över nu. Jag har tänkt på det så pass många gånger att jag kokat ner det till ett grundproblem: han visste inte bättre.

Jag kunde ha stannat där – men jag vill ju göra något åt det. Ilskan får genomgå en omvandlingsprocess som nog blev klar alldeles innan jag satte mig för att skriva den här krönikan. Från att ha varit hundra procent ilska är det nu nittioprocent motivation, men med en tioprocentig bas av ilska – en bas där jag kan hämta kraft för att hålla motivationen vid liv. Tre saker har jag kommit fram till att det här ska resultera i:

1. Jag ska återigen bevisa att jag fungerar i den här världen, trots/ tack vare min adhd.
2. Jag ska fokusera ännu mer på att göra de saker han inte kan. Saker jag har möjlighet att göra tack vare min adhd.
3. Jag ska lägga ännu mer tid på att öka förståelsen för att vi fungerar. För vi gör ju det, vi fungerar bara lite annorlunda än de vanliga människorna.

Punkt ett och två gör jag dagligen för att överleva. Punkt tre gör jag inledningsvis i och med den här krönikan. De tio procenten ilska som ligger i botten kommer med all säkerhet göra att det blir fler framöver.

Emil Nilsén, krönikör
@Dalastark

Läs mer