Tidigare idag rapporterade Lag och Avtal att Högsta förvaltningsdomstolen fastslår Kammarrättens dom och inte prövar Transportstyrelsens överklagan. Det innebär att lokföraren Torolf Jansson som har diagnosen Asperger kan återgå till sitt arbete och fortsätta köra tåg.
Rättvisa har skipats och jag gläds något enormt med Torolf! Läs Lag och Avtals artikel här
Bild: Anonymous ART of Revolution
Världen idag publicerade nyligen ett reportage om undersköterskan Henric Rothlin vars ADHD orsakat en hel del missförstånd mellan honom och hans f.d. arbetsgivare. Enligt Henric är den främsta orsaken till dessa onödiga meningsskiljaktigheter mellan arbetsgivare och anställd den rådande okunskapen kring adhd. Som exempel nämner han sin förra chef som inte förmådde att/ inte ville förstå att det enda som behövdes för att underlätta Henrics arbetssituation var tydligare kommunikation.
Tycker det är fantastiskt starkt, modigt och beundransvärt av Henric att öppet dela sina egna erfarenheter, både bra och dåliga. Det behövs! Läs artikeln ”Han är undersköterska med adhd” på varldenidag.se
VÄRT ATT TÄNKA PÅ SOM ARBETSGIVARE
* Se personen bakom diagnosen.
Det är en medmänniska du har framför dig!
* Läs på om adhd.
Du behöver inte bli expert utan kommer långt med ett hum och en generell förståelse för vad diagnosen innebär.
* Samtala med den anställde.
För att ta reda på och höra när hans/hennes adhd kan visa sig till vardags.
* Våga vara flexibel.
Det finns samma möjligheter att nå önskat arbetsresultat – trots att vägen dit kan se lite annorlunda/olika ut. kan nå ett och samma arbetsresultat
* En tillgång på arbetsplatsen.
Många människor med adhd är mycket kreativa och har en oerhörd energi som får möjlighet att blomstra när de hamnar i rätt miljö.
Läs mer på Riksförbundet Attentions hemsida: attention-riks.se
Foto: innebär omprövningen slutet på många vuxnas drömmar?
Tidigare i morse rapporterade Ekot att Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) vill ompröva läkemedelssubventionen för de som får adhd-medicin i vuxen ålder. Myndigheten misstänker att dagens användning av medicinerna inte är kostnadseffektiv.
Nedan är kopierat från Sveriges radio, klicka här för originalartikel
– Det vi har kunnat konstatera är att det finns en väldigt stor användning, förenat med stora kostnader för vuxna med adhd, som är förknippade med de här läkemedlen. Det får oss att misstänka att användningen kanske inte är kostnadseffektiv, säger Jonas Lindblom medicinsk utredare på TLV.
Det är subventionen av den adhd-medicin som nyinsätts till vuxna, som TLV planerar att ompröva. Kostnaden för adhd-läkemedel till vuxna patienter uppgår i dag till nära en kvarts miljard kronor varje år, och det har väckt myndighetens uppmärksamhet. Men det är viktigt att understryka att det inte behöver bli någon ändring av subventionen, menar Jonas Lindblom.
– Nej det är inte alls säkert att det blir någon förändring, bara för att vi sätter igång en omprövning. Det får omprövningen utvisa, säger Jonas Lindblom.
Adhd-mediciner har varit godkända för barn sedan 2002, och sedan 2008 har även vuxenpsykiatriker kunnat skriva ut medicin till patienter som fått läkemedelsbehandling som barn. Men för nyinsättning till vuxna är adhd-mediciner inte godkända. Det finns inte tillräckliga belägg för medicinernas effekter.
– Vi vet att de här läkemedlen har biverkningar bland annat på hjärtat. Däremot är det mer osäkert vilken nytta det gör hos vuxna. Barn och ungdomars situation med adhd är annorlunda än hos vuxna. Plus att det hos vuxna också finns en risk för missbruk av de här läkemedlen. Problemet är att nu behandlar vi många, till en hög kostnad, utan att ta reda på om vi gör rätt, säger Mikael Hoffman, som är chef för Nätverket för läkemedelsepidemiologi.
Att en medicin skrivs ut till en patientgrupp utanför läkemedlets godkända användningsområde, så kallad off label förskrivning, är inte ovanligt i Sverige. Men att det sker i den här omfattningen är anmärkningsvärt, enligt både Socialstyrelsen och Läkemedelsverket. I dag är det runt 32 000 vuxna som använder adhd-läkemedel, en ökning på 584 procent sedan 2006.
Men på Attention, intresseorganisationen för människor med adhd, är man kritisk till att TLV nu vill ompröva subventionen.
– Den här prioriteringen att ge sig på adhd-medicin, den känns inte rätt för mig, säger Anki Sandberg som är Attentions ordförande.
Men är det rimligt att vuxna använder läkemedel i den här omfattningen utan att man har gjort tillräckliga studier för att påvisa nyttan?
– Jag tycker snarare att det är själva studierna som släpar efter, inte nyttan för patienterna, säger hon.
Igår kväll publicerades en debattartikel i vilken Anna Kettner, generalsekreterare, fd trafiklandstingsråd, Anki Sandberg, ordf. Riksförbundet Attention, Eva Nordin-Olson, skolläkare, ordf. Autism och Aspergerförbundet och min föreläsarkollega Lotta Abrahamsson svarade på lokförarfallet tillika Transportstyrelsens fördomar.
Nedan text är rakt kopierad från SVT Debatt. Ursprunglig artikel kan ni läsa här
LOKFÖRARFALLET Utan vetenskapligt stöd plockar Transportstyrelsen bort en lokförare med över 20 års prickfri tjänst. Myndighetens agerande i fallet Torolf Jansson för tanken till en tid då staten tillmätte vissa individer större värde än andra. Skall alla med Aspergers, ADHD eller annan neuropsykiatrisk diagnos oroa sig för jobbet nu? undrar professor Christopher Gillberg med flera.
Glädjande nog beslutade kammarrätten i Sundsvall strax före julafton 2012 att lokföraren Torolf Jansson skulle få rätt att, på dispens, utöva sitt yrke. Något som Transportstyrelsen förnekat honom sedan 2010, efter en rutinmässig läkarbedömning för lokförare – orsaken var hans neuropsykiatriska diagnos, Aspergers syndrom (AS).
Torolf Jansson har haft AS i hela sitt liv, även om han inte fick diagnosen förrän 2008. Han är en erkänt erfaren och skicklig lokförare. Han har inte varit inblandad i några incidenter som kan hänföras till hans AS och inte heller i övrigt visat några tecken som skulle kunna inge oro för trafiksäkerheten. Det finns ingen forskning som visar att AS (eller behandlad ADHD) skulle medföra brister vid framförande av fordon.
Ändå har nu Transportstyrelsen lämnat in ett överklagande till Högsta förvaltningsdomstolen, i syfte att få ett prejudikat som säkerställer att diagnoserna Aspergers syndrom och ADHD blir direkta hinder för säkerhetsklassade arbeten i spårtrafik.
Samtidigt aviserar myndigheten en skärpning av sina föreskrifter, som inte medger någon som helst rättssäker individuell medicinsk prövning för personer med neuropsykiatriska diagnoser. Transportstyrelsen tillåter bara sina egna läkare att utföra de medicinska prövningarna för yrkeskategorin. Ett liknande förfarande ser vi även inom vissa andra yrkesområden.
Transportstyrelsen diskriminerar kategoriskt alla med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som mindre duglig arbetskraft, och tycks anse att ett sådant tillstånd, oavsett graden, är en säkerhetsrisk.
I själva verket förekommer exempelvis autism i många former och grader, från svåra funktionsnedsättningar till något som närmast kan beskrivas som en personlighetstyp. Vissa personer med AS torde, till och med, just på grund av sin personlighet, lämpa sig alldeles speciellt väl för uppdraget som lokförare. De negativa konsekvenser som Transportstyrelsens agerande kan få på arbetsmarknaden kan inte underskattas.
Transportstyrelsens agerande i fallet med Torolf Jansson är skrämmande och för tanken till en tid då man var van vid att staten tillmätte vissa individer ett större värde än andra. En generell och strukturell diskriminering.
Skall alla med diagnosen ADHD, eller alla med tics, eller alla med en diagnos överhuvudtaget, nu oroa sig? Måste den som vill bli lokförare undvika att gå till doktorn? Eller skall föräldrar inte låta sina barn undersökas, av rädsla att de skall stigmatiseras för livet?
När samhället i övrigt går framåt och man anstränger sig för att inte bedöma människor efter hudfärg, kön eller sexuell läggning, tar Transportstyrelsen ett rejält kliv bakåt och räknar ut en hel grupp människor. Man gör det på basen av något som vi som är insatta i neuropsykiatrisk problematik endast kan kalla fördomar.
Dessutom har Transportstyrelsen satt en så kort remisstid att berörda parter svårligen kan komma in med ett väl genomarbetat underlag. De medicinska experter man remitterar till är dessutom relativt okända i neuropsykiatriska sammanhang.
Enligt vår mening avspeglar Transportstyrelsens agerande inte en humanistisk människosyn. Än mindre hör det hemma i en västerländsk demokrati.
Vi säger det igen: detta – att man gör åtskillnad mellan olika människor, inte på grund av meriter eller kvaliteter utan på grund av sådant som kan hänföras till personens identitet – är diskriminering. Kan vi tillåta detta?
Vilka grupper står i så fall näst på tur? Och vilka andra yrken?
Christopher Gillberg, professor
Lotta Abrahamsson, utbildare, föreläsare (egen diagnos)
Ylva Ginsberg, specialist psykiatri
Svenny Kopp, specialist barnpsykiatri
Eva Nordin-Olson, skolläkare, ordf. Autism och Aspergerförbundet
Anki Sandberg, ordf. Riksförbundet Attention
Anna Kettner, generalsekreterare, fd trafiklandstingsråd (egen diagnos)
Foto: Torolf Jansson | blog.unicef.se
Som jag tidigare bloggat om pågår det just nu en intensiv debatt och diskussion kring vilka rättigheter vi med som lever med en NPF-diagnos egentligen har. Bakgrunden är Transportstyrelsen pågående & öppna diskriminering samt dess överklagande av Kammarrättens dom som slog fast att de gjort fel som sparkade Torolf, efter 50-år som lokförare, på grund av hans Asberger-diagnos.
När sånt här händer undrar jag om vi är tillbaka på 50-talet. Jag förstår och respekterar att det är en pågående process men ibland måste bara en politiker eller annan beslutsfattare ge sig in i debatten och markera hur fel Transportstyrelsen (i detta fall) har/ gör? Varför står de bredvid, knäpptysta och indirekt exkluderar en mängd intelligenta, lojala och exemplariska arbetstagare till följd av en NPF-diagnos?
Beror det på okunskap, brist på vilja och/ eller engagemang, oförmåga eller är det ren & skär nonchalans? Jag är rädd för att anledningen är en härlig kompott av samtliga nyss nämnda faktorer.. Annars hade ju Torolfs fall varit en nationell angelägenhet som diskuterats i både TV, radio, tidningar och diverse online-forum för längesen!
Vi lever i ett av världens modernaste länder och samhällen, där alla barn sägs ha rätt till en rättvis skolgång, där alla människor sägs vara lika mycket värda och där vi påstår oss värna om mänskliga rättigheter och blir förfärade över nationella & internationella incidenter där dessa inte respekteras.
Samtidigt pågår det kontinuerligt en rad övergrepp mot de mänskliga rättigheterna och FN:s barnkonvention i vårt eget land dagligen.
Jag tänker på alla de barn som lever med exempelvis ADHD och som inte får hjälp, som faktiskt inte har möjlighet till en rättvis skolgång och därmed inte har samma rätt till att välja/ påverka sin framtid. Tänker också på Torolf som prickfritt arbetet som lokförare i drygt 50 år och som nu fått sparken till följd av en Asberger-diagnos. En diagnos som jag snarare skulle se som en tillgång i just hans yrke men som Transportstyrelsen vare sig har eller vill ha kunskap kring.
Vi säger oss ha relativt god kunskap om ADHD och övriga NPF-diagnoser men i verkligheten kan en majoritet av folket inte berätta vad förkortningen står för. Än mindre är kunskapen om diagnosernas faktiska innebörd, dess möjligheter, utmaningar och vilken tillgång de kan vara med rätt förutsättningar.
Jag älskar Sverige och känner mig otroligt lyckligt lottad över att ha vuxit upp under så fina förhållanden. Men det som är bra kan alltid bli bättre.
Med risk för att låta tjatig så vill jag därför, och återigen, uppmana landets folkvalda politiker, beslutsfattare och makthavare inom näringslivet att tillsammans arbeta för en minskning och inte ökning av den rådande segregationen mellan landets ”normala” och ”icke normala”/ diagnostiserade medborgare. Dagens situation stjälper mer än den hjälper Sverige, landets och framför allt folkets vidare utveckling.
Människor som lever med en NPF-diagnos kryllar av unik, makalös, intressant, genuin, ärlig, osannolik, svårkontrollerad, impulsstyrd (ibland), annorlunda och en orädd vilja att ständigt lära sig nya saker/ få ny kunskap och därigenom ständigt utvecklas. Det är, enligt mig, något vi borde ta tillvara på och lära oss utav snarare än att fortsatt ignorera och blunda för allt som är ”annorlunda”
Avslutar med att sno en mening från Promoes vers (även om vi syftar på olika saker) i låten ”Tystas ner”, lyssna nedan: När ska folket vakna upp och sluta svansa?
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=vYS_eS593nY&w=853&h=480]
För vidare läsning rekommenderar jag min föreläsarkollega tillika väninna Lotta Abrahamsson som bloggat i ämnet och dessutom skrivit en debattartikel, vilken jag självklart skrivit under, som media förhoppningsvis snappar upp inom kort. Lottas blogg hittar ni här
Övriga hemsidor & artiklar
Transportstyrelsens hemsida hittar ni här
Läs även Lag & Avtals artikel ”Överklagar dom om lokförare med Asberger”
Här kan ni läsa mer om och se trailers på Unicefs dokumentärfilm ”Mitt liv som barn”: om barn i socialt utanförskap i Sverige
Följ senaste nytt i frågan genom google.se. Sök på ”Torolf Jansson”, ”lokförare med Asberger sparkas”, ”Transportstyrelsen diskriminerar lokförare med Asberger” och så vidare.
Foto: bombardier.com
En del av er har säkert redan läst och/ eller följt den senaste tidens diskussioner kring Torolf Jansson som var 55-år när han fick diagnosen Asberger, vilket även innebar slutet på en dryg 20-årig karriär som lokförare.
Kan inte beskriva med ord hur upprörande, tragiskt, ofattbart, omänskligt, diskriminerande och ”osvenskt” det här är. Har sagt det förut och säger det igen; gör om och gör rätt, nu!
Nedan text är kopierad från GP. Ursprunglig artikel kan ni läsa här.
När Torolf Jansson var 55 år fick han diagnosen Asperger. Då stoppades en drygt 20 år lång karriär som lokförare. – En tragedi, en skandal av stora mått, säger professor Christopher Gillberg.
Nu är hans arbete som lokförare föremål för domstolsprövning.
Torolf Jansson har fått rätt både i Förvaltningsrätt och Kammarrätt, men Transportstyrelsen har nu begärt prövningstillstånd hos Högsta Förvaltningsdomstolen.
Det hela började med att en av Torolf och Annelie Janssons döttrar utreddes för misstänkt Aspergers syndrom som också Torolf fick frågan.
Sedan barndomen har han känt sig annorlunda och när han i december 2009 fick diagnosen Aspergers så tyckte han att det kändes bra, det fanns en förklaring till hans personlighet.
– Det var så skönt att veta att jag inte var ”knäpp” och inte heller ensam, säger Torolf Jansson.
Men i dag ångrar de sig. Fruktansvärt mycket, som Annelie Jansson säger.
Familjen kommer inte utreda sin andra dotter, om de inte tvingas till det.
– Även om hon kanske får mer stöd i skolan så betyder det också att hon kanske inte får jobb, säger Annelie Jansson
Torolf Jansson har inte jobbat sedan februari 2009 då han efter att ha kört ett X2000-tåg från Göteborg till Stockholm och togs ur tjänst.
Då hade han också fått diagnosen adhd, vilken i efterhand visade sig vara felaktig.
– Den var den diagnosen som startade alltihop, menar Torolf Jansson.
Enligt Transportstyrelsens hälsoföreskrifter ska personer med vissa diagnoser söka dispens för att få arbeta som exempelvis tåg- tunnelbana och spårvagnsförare. Dispensen vill Transportstyrelsen inte ge Torolf eftersom man gör bedömningen att hans ”neuropsykiatriska tillstånd med kognitiva funktionsnedsättningar inte är förenliga med arbetsuppgifter av betydelse för trafiksäkerheten”.
Myndigheten vill nu att Högsta förvaltningsdomstolen upphäver de två domarna från Förvaltningsrätten och Kammarrätten och fastställer Transportstyrelsens beslut att inte ge undantag på grund av Aspergers syndrom.
– Det är skamligt att kunskapsnivån är så låg så att man kan dra den här typen av slutsatser, att diagnosen i sig leder till att han inte får köra tåg, säger Gillberg som understryker att det måste göras en individuell bedömning.
– Det är ingen tvekan om att vissa personer med Aspergers syndrom är direkt olämpliga som lokförare, exempelvis de som har mycket speciella svårigheter med kommunikationen. Andra kan var extremt lämpade tack vare sin noggrannhet och viljan att göra ett bra jobb, säger Christopher Gillberg.
Torolf Jansson har arbetat som lokförare i över 20 år, prickfritt.
– Han har ju redan bevisat att han kan sitt jobb, säger Christopher Gillberg.
I dag saknar Torolf Jansson sina tåg. Som liten bodde han på Järnvägsgatan i Vårgårda och det var där hans intresse väcktes.
– Det värsta är den generella synen på mig, att man bara ser min diagnos – inte vem jag är, säger Torolf.
De senaste dagarna har nästintill samtliga riksmedier intensivt rapporterat om ökningen av adhd-diagnoser bland flickor. I Svenska Dagbladet valde man dessutom att göra ett personporträtt av Hanna som tillsammans med sin familj berättar om en uppväxt jag så himla väl känner igen.
Jag minns mycket väl hur det var att växa upp och vara ”annorlunda”, att inte vara som andra barn. Hanna hoppade över det meterhöga staketet på dagis som tvååring, själv cyklade jag obehindrat (och i världens fart) utan stödhjul i samma ålder och roade mig med att skrämma slag på morsan.
Känner även igen det där med en förskola och skola (i mitt fall även kuratorer, psykologer, terapeuter, BUP, vuxenpsyk., socialtjänst, resursteam, origomottagning, polismyndighet m.f.) som aldrig flaggat för att något var fel. Trots att man som liten ständigt visat alla tecken på ADHD och som i mitt fall ledde till en 20-årig lång kontakt med psykolog/kurator/terapeut (och en rad andra instanser) och som startade när jag gick på dagis.
Har sagt det så många gånger förut och säger det igen: det må vara så att vi har mer kunskap om ADHD, att vi diskuterar problematiken mer och att media skriver mer om diagnosen men gemene mans syn & kunskap på ADHD är fortfarande skrämmande låg vilket skadar Sverige i allmänhet och oss med diagnosen i synnerhet. Underbara adhd finns och drivs för att förändra detta, att öka gemene mans kunskap, syn och förståelse för ADHD och diagnosens olika sidor. Både de bra och de mindre bra. För att vi som lever med diagnosen inte ska behöva vara utstötta eller ifrågasatta på grund av en påhittad norm, för att vi skall ha samma rättigheter och möjligheter som alla andra människor i samhället.
Foto: do.se | Agneta Broberg, Diskrimineringsombudsman
Mycket intressant debattartikel av Ingrid Burman och Agneta Broberg i Corren. Känns verkligen ”spot on” och helt korrekt, förmodligen är vi en hel del som upplever precis det som ovan nämnda kvinnor tar upp i artikeln. Har sagt det förut och säger det igen till beslutsfattare och folkvalda politiker, lös problemet och gör det bums!
Underbara adhd säger ja till en lag om att bristande tillgänglighet är diskriminering!
Det har gått fyra år sedan FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning trädde i kraft i Sverige. Men fortfarande saknas en lag som gör bristande tillgänglighet till diskriminering och en oberoende institution som ska granska hur konventionen efterlevs.
Under lång tid har Sverige byggt upp ett anseende internationellt både i frågor som rör mänskliga rättigheter och vad gäller delaktighet och inflytande för personer med funktionsnedsättning. När frågorna marginaliseras på hemmaplan riskerar vårt goda renommé att försvagas.
Sverige beslutade 2008 att ratificera FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Men fortfarande, efter fyra år, återstår två för konventionen centrala delar att genomföra. Den ena gäller principen att bristande tillgänglighet ska anses vara diskriminering och den andra gäller kravet på en oberoende nationell institution för att främja, skydda och övervaka efterlevnaden av konventionen. Trots flera års utredningar har regeringen ännu inte kommit med några förslag i någon av dessa frågor.
Den vardag vi tar för given är stängd för många personer med funktionsnedsättning. Otillgänglig kollektivtrafik, otillgängliga byggnader och otillgänglig information försvårar exempelvis deltagande i arbetslivet vilket i sin tur leder till kostnader för samhället. Att skapa ett samhälle där planering och utformning av våra gemensamma miljöer fungerar för så många människor som möjligt, till exempel med avfasade trottoarkanter och automatiska dörröppnare, skulle innebära minskade kostnader både för samhället och enskilda näringsidkare, eftersom många av de särlösningar som i dag skapats till följd av otillgängliga miljöer skulle kunna avvecklas.
En oberoende övervakningsinstans kan påvisa brister på området, lyfta fram frågorna i den allmänna debatten och sätta fart på det lokala och regionala arbetet. Det är i kommunerna, landstingen och regionerna som ansvaret ligger för många av de mänskliga rättigheterna, som rätten till bostad, utbildning och tillgången till hälso- och sjukvård. Ansvaret för tillsynen av dessa verksamheter ligger på statliga myndigheter som får sitt uppdrag från regeringen. Avsaknaden av en oberoende instans leder till en mer godtycklig och mindre rättssäker hantering av frågorna.
Regeringen konstaterade att det saknades en oberoende institution liknande den som beskrivs i artikel 33 när den beslutade om att ratificera konventionen, men hänvisade till att Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige hade i uppdrag att föreslå vilken eller vilka samhällsorgan som borde ha denna uppgift. Sedan dess har tre utredningar tittat på hur genomförande och övervakning kan ske i Sverige.
Även frågan om att inkludera otillgänglighet som diskriminering i diskrimineringslagen har utretts flera gånger.
Vi anser att frågorna har utretts väl och länge nog. Nu efterlyser vi konkreta förslag både vad gäller den bristande tillgängligheten och en nationell oberoende institution för att främja, skydda och granska FN:s konvention.
Ingrid Burman, ordförande, Handikappförbunden Agneta Broberg, Diskrimineringsombudsman
Foto: chefsingenjoren.blogspot.co.uk
Otroliga intressanta funderingar och reflektioner av Maria Ejd på Vårdförbundet kring dagens syn, kunskap och debatt på/ om adhd.
Konflikterna kring adhd är flera. Överdiagnostiserar vi barn med inlärningssvårigheter, eller är en diagnos nödvändig för att de ska få hjälp? Och varför ser vi fortfarande inte flickorna?
Allas diagnos Yvonne Skattberg, skådespelerska och ståuppkomiker, uppträdde på den medicinska riksstämmans seminarium Har alla adhd nu för tiden? Med komikerns rätt raljerade hon över vad föräldrar får veta att de ska vara uppmärksamma på: ”Har barnet svårt att lyssna, svårt att koncentrera sig, tröttnar fort? Tja, vilket barn stämmer inte det in på? Och finns det förresten någon här som inte har adhd?”, frågade hon publiken. Eller, som en av åhörarna reste sig och sa: ”Om nästan tio procent av befolkningen har en diagnos kanske det helt enkelt är så det är att vara människa.”
Det talas en hel del om stigmatisering när det gäller attention deficit hyperactivity disorder, adhd. Är det för det första möjligt att ett av tjugo skolbarn har en diagnos som innebär neuropsykiatriska funktionsnedsättningar? Eller överdiagnostiserar vi barn som inte kan sitta stilla och lyssna, som inte kan låta bli att avbryta, som hamnar i bråk med sina kamrater?
Ja, säger några. Det är ett värre stigma att få en diagnos än att ses som allmänt stökig. Nej, säger andra. Det här är barn som inte fungerar i skolan och bland kamrater. De behöver hjälp och stöd och det får de inte utan en diagnos. Och stigmatiserade, det är de redan. De är barnen som inte blir bjudna på kalaset som alla andra ska gå på.
Adhd är en heterogen diagnos. En person kan lida av svåra funktionsnedsättningar, en annan kan kompensera sina svårigheter med hög begåvning, trygg hemmiljö och ett väl fungerande socialt nätverk. Ingen hävdar egentligen att adhd bara skulle bero på genetik och signalsubstanser. Men en del understryker biologins betydelse mer än andra.
Den psykiatriska diagnosmanualen DSM IV delar upp symtomen på adhd under tre överrubriker: ouppmärksamhet, hyperaktivitet och impulsivitet. Många kan känna igen sig i symtom som ”pratar överdrivet mycket” eller ”har svårt att vänta på sin tur”, men är det något specialister på neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är överens om så är det att diagnosen adhd förutsätter allvarliga funktionsnedsättningar.
Om barnet inte fungerar hemma, bland kompisar eller i skolan — då ska man betänka adhd. De är också överens om att det finns en ärftlighet och en hög grad av samsjuklighet. Påfallande många med diagnosen adhd lider också av ångest, depression, bipolär sjukdom eller har andra neuropsykiatriska diagnoser som Aspergers eller Tourettes syndrom.
Uppfattningarna om hur mycket som krävs för att ställa diagnos skiljer sig däremot åt. Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, skriver i sin sammanställning Om psykiatrisk diagnos och behandling att kunskapsluckorna är stora både när det gäller diagnostisering och behandling. Det finns 15 diagnostiska instrument som används inom barn- och ungdomspsykiatrin i Sverige, men inga studier som säkerställer deras träffsäkerhet.
SBU har också identifierat 24 ickefarmakologiska behandlingsmetoder: psykoterapeutiska, psykopedagogiska och sociala. Om de har god effekt eller inte vet man inte. Det saknas studier som ger svar på det, konstaterar SBU.
Så finns läkemedelsbehandlingen. Klart är att det i Sverige finns två centralstimulerande läkemedelssubstanser som är godkända för barn: metylfenidat och atomoxetin. Lite mer oklart är det när det gäller vuxna. Inget av preparaten är godkänt för behandling av vuxna med adhd — om den inte har påbörjats under uppväxten. Det säger Läkemedelsverket, som följer rekommendationerna från den Europiska läkemedelsmyndigheten, EMA.
EMA understryker riskerna med läkemedelsbehandling för vuxna, men preparaten skrivs ändå ut av svenska psykiatriker med Läkemedelsverkets goda minne. Enligt Mårten Gerle, medicinskt sakkunnig på Socialstyrelsen, får 20 000— 25 000 vuxna patienter med adhd läkemedelsbehandling i Sverige. Riskerna, som EMA varnar för, är bland annat hjärt-kärlpåverkan, ångest, aggressivitet och förhöjd självmordsrisk.
Varken SBU eller Socialstyrelsen tar ställning till om läkemedlen är effektiva eller inte. Än så länge konstaterar de båda myndigheterna bara att det saknas studier över vilken effekt de har på lång sikt. Men nästa år kommer SBU med en rapport för varje neuropsykiatrisk diagnos, och Socialstyrelsen ska leverera riktlinjer för vad som gäller både för diagnostisering och för behandling.
Att läkemedlen kan förändra livet för en person med svåra funktionsnedsättningar visar forskningen på interner dömda för grova våldsbrott. Enligt psykiatrikern Ylva Ginsbergs doktorsavhandling hade påfallande många i en grupp tungt kriminellt belastade, intagna på högsäkerhetsanstalten i Norrtälje, diagnosen adhd. Efter behandling med centralstimulerande läkemedel fick de kontakt med sitt logiska och sitt abstrakta tänkande, sin slutledningsförmåga — och sitt känsloliv. Tiden som följde blev en tid av sorg.
Ylva Ginsbergs forskningsresultat bekräftas av en studie som nyligen publicerades i tidskriften New England Journal of Medicin. En stor registerstudie med över 25 000 individer visade att brottsligheten bland vuxna med adhd sjönk betydligt när de fick läkemedelsbehandling.
Alla har inte adhd. Men tillräckligt många för att man på barnavårdscentraler och inom skolhälsovården ska vara uppmärksam. Inte minst på flickor. Psykiatrikern Svenny Kopps doktorsavhandling visar att flickor med symtom på autism och adhd inte tas på allvar. De har ångest, är deprimerade och har svårt att hänga med i skolan, men att de har en funktionsnedsättning blir ofta inte uppenbart förrän i högstadiet när kraven ökar. ”Sluta trivialisera flickornas problem”, uppmanar hon.