Bild: resume.se
Igår, söndagen den 29 september, diskuterade Underbara adhd hur det är att leva med ADHD – och vikten av tidig hjälp – tillsammans med Ing-Marie Wieselgren från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) i TV4 Nyhetsmorgon.
Se inslaget i sin helhet på Sveriges största Facebook-sida inom ADHD, TV4 Play och/eller på Nyhetsmorgons hemsida.
Igår startade europeiska ADHD Awareness Week som syftar till att uppmärksamma de positiva egenskaper som människor med ADHD har. Något som även är ett av Underbara adhd:s främsta syfte.
I och med detta skrev jag, Georgios Karpathakis, en debattartikel som Aftonbladet Debatt publicerade idag:
Debattören: Diagnosen är det bästa som hänt mig
Det var först i vuxen ålder jag fick höra fyra bokstäver som förändrade mitt liv. Bokstäver som sa mer än någon lärare eller skolbok lyckats förmedla. Som gjorde att allt föll på plats, innan det var för sent. ADHD-diagnosen är det bästa som hänt mig. Tyvärr är det fortfarande långtifrån alla som får det stöd och den behandling de behöver.
Skolan handlar till stor del om att lära sig ställa de rätta frågorna. Det görs inte i den debatt som förs. Istället ställs svaga grupper mot varandra, som verktyg för att nå kortsiktiga mål. Ledarskribenten Anna Dahlberg på Expressen påstår i Agenda att stödet till resursskolor gör att barn i förortsområden får det sämre ställt. Med andra ord – barn i resursskolor hamnar i skottgluggen för att andra barn inte får det stöd de behöver. Det är ovärdigt. Istället måste vi ställa oss frågan vad kostar det att låta dessa barn växa upp i ett samhälle som varken accepterar deras diagnos eller ger rätt stöd och behandling?
Cirka fem procent av svenska barn och ungdomar har ADHD. I varje skolklass finns i snitt minst en elev med diagnosen. Enligt en stor europeisk studie har ADHD en omfattande negativ inverkan på livet inom en rad olika områden. I dag vet vi att ADHD kan leda till misslyckade studier, oförmåga att fungera på arbetsmarknaden, missbruk och till och med kriminalitet. Konsekvenserna för samhället är ofantligt stora. SKL uppskattar kostnaderna för ett barn med obehandlad ADHD till 7,5 miljoner kronor enbart under uppväxten. De indirekta kostnaderna av ADHD går inte att uppskatta fullt ut och kan många gånger heller inte räknas i pengar. Vad är till exempel en försämrad skolmiljö eller en sprucken relation värd?
Tidiga insatser har en avgörande betydelse och här har skolan en central roll, ofta anar redan förskolepersonalen att något inte står rätt till. Men jag har själv upplevt och sett allt för många exempel på att hjälpen inte kommer, barnet blir skolelev och problemen bara växer. Då återstår ofta endast skademinimering. Våra beslutsfattare måste vidta kraftfulla åtgärder för att se till att inte dagens barn med ADHD hamnar i samma negativa spiraler som jag och många med mig en gång gjorde:
Kunskapslyft om ADHD
Det finns fortfarande stora kunskapsluckor om diagnosen ADHD. Detta gäller stora delar av sjukvården, försäkringskassan och inte minst skolan, där symtomen ofta först blir tydliga för omgivningen. Riktade utbildningsinsatser behövs så att pedagoger, vårdgivare och tjänstemän har den kunskap som krävs för korrekta beslut.
Samordning mellan skola, omsorg och sjukvård
I dag finns det brister i samordning mellan olika stödinsatser. Även när en ung människa väl når sjukvården uteblir ofta en fullständig utredning och diagnostisering. Det är därför viktigt att dialogen mellan de olika stödinstanserna fungerar.
Individualiserad behandling
Alla fall av ADHD är olika. Lika viktigt som tidig diagnostisering är att behandlingen anpassas efter individen. Nya studier visar att ADHD-mediciner minskar risk för brott, olycksfall och missbruk. Samtidigt måste stödet i skolan utformas så att ungdomar med ADHD lär sig att hantera olika situationer.
Vi kan med relativt små medel uppnå stora vinster, både för den enskilde och för samhället. Det är min förhoppning att ingen ska behöva bli ifrågasatt på grund av sin funktionsnedsättning, tvärtom ska vi kunna se barnet bakom de olika bokstäverna som en tillgång. Georgios Karpathakis
###
Foto: jarnling.se
Beslutet om fortsatta nedskärningar av resursskolor för barn i behov av extra stöd togs av Stockholms stad i våras. Detta trots att Skolinspektionen tidigare rapporterat om otillräckligt stöd i skolan för barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) på flera ställen runt om i landet enligt Riksförbundet Attention.
Nedan text är kopierad från Riksförbundet Attentions hemsida, läs originalnyheten här.
——————————————-
”Skolinspektionen har tidigare rapporterat att det på flera ställen i landet inte finns tillräckligt stöd i skolan för barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Trots undersökningen görs nedskärningar.
Beslutet om nedskärningar av resursskolor för barn i behov av extra stöd i Stockholms stad togs i våras. De rektorer vars skolor berördes meddelade i ett tidigt skede att de ville informeras i god tid om vad nedskärningen skulle innebära så att de kunde planera sin verksamhet.
Stefan Berg är skolchef på Magelungen Utveckling, en av skolorna som berörs.
– Det är fullkomligt ohållbart att få beskedet två dagar innan skolstart, säger Berg i en intervju med Sveriges Radio.
Lotta Edholm, ordförande i Stockholms utbildningsnämnd, menar att stödet inte är indraget utan numera ska ingå i det generella peng-systemet för elever i Stockholms stad.
– Bakgrunden var att kostnaderna skenade för de här verksamheterna, förklarar Edholm för Ekot.
I nuläget riskerar ett antal skolor, både i Stockholm och även i Uppsala, att avvecklas inom en snar framtid.
– Vi tror på den inkluderande skolan, men för det behövs nödvändigt förarbete, något vi inte sett i det här fallet, säger Anki Sandberg, ordförande för Riksförbundet Attention.”
Skolinspektionen har tidigare rapporterat att det på flera ställen i landet inte finns tillräckligt stöd i skolan för barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Trots undersökningen görs nedskärningar.
Beslutet om nedskärningar av resursskolor för barn i behov av extra stöd i Stockholms stad togs i våras. De rektorer vars skolor berördes meddelade i ett tidigt skede att de ville informeras i god tid om vad nedskärningen skulle innebära så att de kunde planera sin verksamhet.
Stefan Berg är skolchef på Magelungen Utveckling, en av skolorna som berörs.
– Det är fullkomligt ohållbart att få beskedet två dagar innan skolstart, säger Berg i en intervju med Sveriges Radio.
Lotta Edholm, ordförande i Stockholms utbildningsnämnd, menar att stödet inte är indraget utan numera ska ingå i det generella peng-systemet för elever i Stockholms stad.
– Bakgrunden var att kostnaderna skenade för de här verksamheterna, förklarar Edholm för Ekot.
I nuläget riskerar ett antal skolor, både i Stockholm och även i Uppsala, att avvecklas inom en snar framtid.
– Vi tror på den inkluderande skolan, men för det behövs nödvändigt förarbete, något vi inte sett i det här fallet, säger Anki Sandberg, ordförande för Riksförbundet Attention.
– See more at: http://www.attention-riks.se/index.php/alla-nyheter/729-nedskarning-av-behovsprovat-stod-for-elever-med-npf-flera-skolor-hotas-av-nedlaggning.html#sthash.1Hd71Jwi.dpuf
Skolinspektionen har tidigare rapporterat att det på flera ställen i landet inte finns tillräckligt stöd i skolan för barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Trots undersökningen görs nedskärningar.
Beslutet om nedskärningar av resursskolor för barn i behov av extra stöd i Stockholms stad togs i våras. De rektorer vars skolor berördes meddelade i ett tidigt skede att de ville informeras i god tid om vad nedskärningen skulle innebära så att de kunde planera sin verksamhet.
Stefan Berg är skolchef på Magelungen Utveckling, en av skolorna som berörs.
– Det är fullkomligt ohållbart att få beskedet två dagar innan skolstart, säger Berg i en intervju med Sveriges Radio.
Lotta Edholm, ordförande i Stockholms utbildningsnämnd, menar att stödet inte är indraget utan numera ska ingå i det generella peng-systemet för elever i Stockholms stad.
– Bakgrunden var att kostnaderna skenade för de här verksamheterna, förklarar Edholm för Ekot.
I nuläget riskerar ett antal skolor, både i Stockholm och även i Uppsala, att avvecklas inom en snar framtid.
– Vi tror på den inkluderande skolan, men för det behövs nödvändigt förarbete, något vi inte sett i det här fallet, säger Anki Sandberg, ordförande för Riksförbundet Attention.
– See more at: http://www.attention-riks.se/index.php/alla-nyheter/729-nedskarning-av-behovsprovat-stod-for-elever-med-npf-flera-skolor-hotas-av-nedlaggning.html#sthash.1Hd71Jwi.dpuf
Här om veckan intervjuades Underbara adhd av SVT till ett inslag om män med självskadebeteende. Inslaget och tillhörande webbartikel återfinns nu på svt.se men se även en rakt kopierad text nedan.
”Jag har nästan tagit livet av mig sex gånger” Georgios Karpathakis har skadat sig själv – och han är inte ensam. Antalet män som skadar sig själva har ökat de senaste tio åren.
Georgios Karpathakis har haft en slags ilska inom sig som velat ut. Hans vänstra arm är tatuerad med svarta mönster och bokstäver, och under dem, små, små bleka ärr. Han tittar ner på armen, stryker över huden med sin högra hand.
– Det här är en av gångerna jag skadade mig själv, säger han och håller fram underarmen. Jag skar mig väldigt illa i armen och sydde 40 stygn sen. Den gången var jag väldigt berusad, och då bestämde jag mig egentligen för att dö, säger han.
”Ett rop på hjälp”
27-åriga Georgios Karpathakis fick träffa sin första psykolog redan på dagis. När han var tolv år söp han sig full för första gången. Den kvällen slutade med att han gick på en tågräls rakt mot ett mötande tåg. Sen dess har han skadat sig själv många gånger.– Jag skulle beskriva mitt självskadebeteende som ett rop på hjälp. För mig var det ett resultat av många år då jag kände mig missförstådd och rädd och frustrerad. Jag hade mina problem och jag kände inte att någon förstod mig eller att jag fick den hjälp jag behövde, säger han.
Och Georgios Karparthakis självskadebeteende var inte bara fysiskt.
– Jag har druckit enorma mängder alkohol, vilket jag tycker är ett självskadebeteende för det skadar mig både fysiskt och psykiskt. Och så har jag spenderat väldigt mycket pengar, vilket har satt mig i en ekonomiskt sits som inte är så trevlig och som jag fortfarande försöker reda ut. Så jag har skadat mig själv både fysiskt, psykiskt och ekonomiskt.
Försökte ta sitt liv sex gånger
Georgios Karpathakis berättar att han har haft många kontakter med psykiatrin under sitt liv. Men trots det dröjde det länge innan han fick hjälp mot sitt självskadebeteende.– De jag har träffat ska vara experter och proffs på sitt område. Jag kände aldrig att jag blev sedd och fick den hjälp jag behövde. Med facit i hand har jag inte fått det förrän jag var 25 år och nästan hade tagit livet av mig sex gånger. Jag tycker att det är riktigt, riktigt dåligt.
Tror du att det kan vara svårare för killar med självskadebeteende att få hjälp än för tjejer?
– Jag vet inte om det är lätt för någon att få hjälp faktiskt. Mina erfarenheter säger mig att det inte är lätt att få hjälp överhuvudtaget, man måste nästan kräva hjälpen. Och jag tror att det kan vara samma för killar och tjejer. Men jag tror att det finns en föreställning om att tjejer skadar sig själva, mer än att killar skulle göra det. Det är en missuppfattning som finns. Resultatet tror jag kan bli en dålig vård, och då ökar självskadebeteendet hos män, säger Georgios Karpathakis.Känner skuld till sin mamma
För två år sedan fick han en adhd-diagnos och sen dess har allt blivit lättare. Han får medicin, terapi och har slutat skada sig själv.– Det jag tycker är jobbigast är inte att jag har skadat mig själv, det kan jag stå för, det jobbigaste är att jag har skadat min familj. Jag älskar min familj väldigt mycket. Att jag har skadat min mamma, det är nåt som jag lever med, som jag försöker rätta till och gottgöra för. Utan mamma hade jag varit död liksom, det är inget snack om saken.
Han tittar återigen ner på sina armar.
Vad tänker du när du ser ärren idag?
– Det är en del av den jag är, en del av min historia liksom. Jag tänker att här mådde jag jäkligt dåligt. Jag skäms över dem, för jag vet att andra ser dem och tänker fördomsfulla tankar, eller kanske omtänksamma tankar. Men jag vill inte att de ska ligga mig till last. Ärren är ju inte jag, det är inte så här jag mår idag, säger Georgios Karpathakis.
Läste precis en artikel på Aftonbladet Kultur som behandlar ett allvarligt ämne med glimten i ögat. Nedan text är direkt kopierat från originalartikeln som ni hittar här.
Foto: folkpartiet.se
Efter att Jan Björklund vaknat upp i gryningen och omedelbart skickat ut ett pressmeddelande om att elever måste bli hämtade av polis från och med årkurs 3 söker utbildningsministern nu hjälp för ADHD. ”Jag saknar impulskontroll och kan inte hejda mig när jag får lust att stöka i skolan”, medger ett skamset statsråd.
Björklund får stöd i sina misstankar av överläkare Sigmund Surbach: ”Det värsta är de fördomar som möter utbildningsministern, att han skulle vara ond, enfaldig eller att det är hans föräldrars fel. Människor med ADHD brukar utmärkas av en ojämn begåvningskurva. Björklund kan mycket väl grilla korv med allianskollegorna i Maramö men inte förstå forsknings- resultat om skolan. Det betyder inte att Björklund är helt dum i huvudet, i rätt miljö skulle han kunna vara välfungerande”.
Riksdagsarbetet kan vara krävande även för dem utan funktionsnedsättningar men när det blir för mycket är det känt att Björklund brukar bli bråkig och börjar terrorisera elever och lärare med sänkt betygsålder. Elever har inte heller vågat gå till skolan på grund av att Björklund saboterar lektionerna med nationella prov redan i lågstadiet. Många hävdar nu att det militära passade Björklund mycket bättre med dess fasta hierarkiska strukturer och strikta disciplin. Där visste han vad som skulle hända dag efter dag, kände sig säker och slapp att flippa ut totalt. I skolans mer krävande miljö blir Björklund däremot extremt utåtagerande.
Experter menar därför att det bästa vore om Jan Björklund hamnade i en specialriksdag med färre ledamöter och fler talmän för att skapa trygghet, lugn och arbetsro. Han behöver också flera specialassistenter, högt utbildade pedagoger, som kan visa vad som funkar och inte funkar i en skolmiljö.
Vad anser Björklund själv om sina chanser till att kunna klara av de krav som ställs av skolan? ”Njää, det är socialdemokraternas fel som aldrig har satt några gränser för mig. De block-överskridande överenskommelserna skickar helt fel signaler nämligen att jag kan göra vad som helst i skolan utan att det får några konsekvenser för mig. Oj, vänta, nu kom jag på en grej! Svenska barn kan ju inget om historia därför ska hela vårterminen i årskurs 4 ska ägnas åt att nå kunskapsmålet att räkna upp Västerås Hygienartiklar 1544, Skara Korvstoppning 1326, Norrköpings Röjarskiva 1979 och Svenska Skolmassakern 1992. Det är faktiskt mina föräldrars ansvar att jag håller på så här hela tiden, därför tänker jag lagstifta om polishämtning nu!”
Skribenten har själv ADD/ADHD.
Med tanke på den senaste tidens skriverier kring speedway-stjärnan Antonio Lindbäcks förmodade adhd-diagnos, och den enligt mig tveksamma vinklingen/ beskrivningen utav diagnosen, ville jag bara dela ett inspirerande citat jag nyligen hittade online.
”ADHD is Not a Disease, it is a Gift, and if You Don’t Have it, You Should Get it!”
Amen på det!
Det är med blandade känslor jag konstaterar att Underbara adhd fyller 1 år idag. Ett år. Ibland är det helt galet vad tiden går fort.
Året som gått har varit mitt överlägset bästa men samtidigt även det sämsta på alla sätt och vis. Det sistnämnda är ingenting jag kommer gå närmare in på här utan tänker istället fokusera på det som har varit så himla bra.
Det här med blandade känslor kring att fylla ett år har många, och väldigt olika, förklaringar. Känns fantastiskt, underbart, overkligt, läskigt, sorgligt och väldigt annorlunda.
För ett år sedan hade jag aldrig kunnat tro att Underbara adhd skulle bli Sveriges största FB-sida och en av landets största bloggar inom adhd och npf. Jag må ha haft en dröm och förhoppning om att, i de allra bästa av världar, kunna nå ut till och inspirera en del människor med mitt engagemang samt livshistoria. Om jag så bara hade nått och kanske kunnat hjälpa en person och/ eller familj som lever med diagnosen, ja då hade jag varit både glad, nöjd och otroligt stolt över det.
Verkligheten blev en annan. Verkligheten blev så mycket bättre än jag någonsin hade kunnat tro.
Hur det känns att få en sån respons som jag och Underbara adhd har fått det senaste året är svår att beskriva. Och otroligt svårt att greppa och ta in. Om det beror på att jag aldrig gjort någonting bra nog, varit lugn nog, aldrig suttit still nog eller varit klok nog låter jag vara osagt. Jag vet bara att alla ni som har följt och fortfarande följer, stöttar och engagerar er i Underbara adhd har gjort att jag känner mig bra nog. Det är inte alltid lätt att inse det bara.
Speciellt eftersom att ett av mina främsta syften, när bloggen föddes för ett år sedan, var att få andra att känna sig bra nog.
Uppmärksamheten som Underbara adhd har fått från er och media det senaste året är smått osannolikt. För att inte säga omtumlande. Personligen betyder uppmärksamheten väldigt mycket av ett par anledningar: jag har lyckats förmedla min syn, vilja och mitt genuina engagemang kring att förändra samt förbättra kunskapen om adhd till många människor. Något som även innebär att jag förhoppningsvis har lyckats hjälpa och inspirera någon/ några som lever med eller omkring adhd varje dag.
Det är med blandade känslor jag konstaterar att Underbara adhd fyller 1 år idag. Ett år. Ibland är det helt galet vad tiden går fort. Och fy fan vad glad jag är över att ha hittat hem, till Underbara adhd.
Den 24 september arrangeras ADHD-dagen 2013 med anledning av att ”Minst ett barn i varje klass har i dag diagnosen ADHD. Även antalet vuxna med ADHD har ökat lavinartat de senaste åren. Men trots att detta nu är en av våra vanligaste folksjukdomar är kunskapen om behandling fortfarande låg, såväl i sjukvården som i samhället i övrigt.” enligt Dagens Medicin.
Man skriver vidare att programmet för dagen både ger en ”aktuell uppdatering av kunskapsläget och erfarenhetsutbyte om hur vi utvecklar framtidens vård och det preventiva arbetet för vuxna och barn med ADHD.”
Eftersom att jag här om dagen blivit ett år äldre (och därmed aningen mer bitter per automatik va?!) ställer jag mig frågande till att de inbjudna talarna endast består av professorer, överläkare, verksamhetschefer, medicinskt ansvarig överläkare och Riksförbundet Attentions ordförande.
Om det nu ska pratas och arrangeras en heldag om ”ADHD – Epidemi, modefluga, normala eller sjuka barn?” borde det för fasen vara obligatoriskt att en utav talarna är någon som lever med diagnosen. Eller är det helt orimligt tänkt av mig?
Nej jag tycker inte det och därför vill jag härmed officiellt anmäla mitt intresse till att deltaga som gästföreläsare på ADHD-dagen 2013 den 24 september som arrangeras av Svenska Läkaresällskapet.
Här om veckan skrev Riksförbundet Attention en artikel om Centrum för idrottsforskning (CIF) studie som visar att idrott kan ha stora positiva effekter för unga med (NPF).
I intervjuer med bland annat unga med NPF och idrottsledare har det visat sig att fysisk aktivitet kan främja koncentrationsförmågan och andra exekutiva funktioner som t.ex. förmågan att planera och prioritera.
Centrum för idrottsforskning (CIF) har intervjuat unga med NPF-diagnoser, föräldrar, idrottsledare och forskare. Intervjuerna visar att idrott kan ha stora och positiva hälsoeffekter för dessa barn och ungdomar. Idrott och fysisk aktivitet kan främja koncentrationsförmågan och andra exekutiva funktioner. Det kan ge tillfredsställelse och stärkt självkänsla. Idrott kan också hjälpa dessa unga att reglera sina energibehov vilket i sin tur motverkar rastlöshet, stress och sömnproblem.
CIF:s utredare Johan R Norberg menar att idrott kan vara en del i habilitering.
– För barn och ungdomar med NPF kan idrott alltså vara mer än en stimulerande och allmänt hälsosam fritidssysselsättning, säger Norberg.Föreningsidrott kan också innebära hinder. Flera av de ungdomar som intervjuats ansåg att de hade svårt att passa in. Följa ledares instruktioner, passa tider och vänta på sin tur innebar en begränsning och gjorde att ungdomarna avstod från att delta.
Under intervjuerna framgick det också att kunskapen om NPF är begränsad vilket i sig kan innebära ett hinder.
Mer om Dolda utmaningar – om unga idrottare med osynliga funktionsnedsättningar hittar du här
Här om veckan rapporterade SVT Mittnytt att 24-åriga Linn från Sundsvall har väntat tre år på att få göra en adhd-utredning. Tre år. Att läsa artikeln och titta på Mittnytts reportage om Linn gör mig otroligt irriterad, frustrerad, besviken och upprörd. Jag blir det av flera orsaker.
Irritationen baseras på att gemene man idag påstår sig veta och ha mer kunskap om ADHD, att det i dagens samhälle är en accepterad diagnos samtidigt som det fortfarande inte finns tillräckliga resurser för att ge människor den hjälp de behöver.
Frustrationen grundar sig i att det än idag, i ett av världens mest moderna länder 2013, inte finns/ avsätts tillräckliga resurser för att ge alla människor den hjälp de har rätt till och behöver som mest.
Besvikelsen känns som ett resultat av frustrationen och irritationen. Besvikelsen riktar sig mot de aktörer som av någon anledning tjänar på att vanliga människor mår dåligt, ignoreras och/ eller åsidosätts, mot politikerna som nonchalerar NPF-frågan och den rådande situationen samtidigt som man beslutar om att ompröva subventionen av ADHD-läkemedel till vuxna med adhd-diagnos och besvikelsen riktar sig mot gemene man som fortfarande tycker det är okej att slänga med diagnosen utan att ha någon som helst kunskap om dess innebörd. Besvikelsen känns som ett resultat av frustrationen och irritationen.
Till slut övergår frustrationen, irritationen och besvikelsen i ilska och jag blir upprörd. Anledningen stavas egna erfarenheter. Jag vet mycket väl hur det känns att vänta på svar varför just jag är och beter mig annorlunda år efter år, efter år. 24 år för att vara exakt. Jag blir arg eftersom jag vet hur förödande de där åren av väntan kan vara, hur den kan orsaka utanförskap, depression, kriminalitet, missbruk, självmord och ekonomiskt haveri.
Jag blir otroligt irriterad, frustrerad, besviken och upprörd eftersom att jag ignorerades, nonchalerades, blev ifrågasatt, dumförklarades och väntade på svar av experter, läkare, polis, kuratorer, terapeuter, barn- och ungdomspsykiatri, psykologer, lärare, ”vänner”, bekanta, okända människor, flickvänner, rektorer, vice rektorer, Socialtjänst, Origomottagning och Resursteam i 24 år. Något som var riktigt nära på att kosta mig livet, inte bara en utan sex gånger.
Jag blir irriterad, frustrerad, besviken och upprörd eftersom jag trodde och hoppades att vi/ Sverige hade kommit längre år 2013.