För att förstå diagnosen ADHD (och hur individuell den de facto är) måste man även förstå vilka utmaningar det kan innebära att (omedvetet) leva med ADHD.

Därför följer nedan det meddelande som Underbara ADHDs FB-sida mottog, från en person som öppet och ärligt delade med sig av sina erfarenheter av att leva med ADHD, här om veckan:

 

Jag fick min adhd-diagnos i november 2011, jag skulle då precis fylla 25 och det var den bästa födelsedagspresenten jag någonsin fått! Jag hade då suttit fast i landstingets system med köer och olika avdelningar i 3 års tid!

Innan jag fick min diagnos självmedicinerade jag med alkohol och droger! Det hade jag gjort ända sedan jag första gången var berusad vid 12 års ålder. Jag blev en mästare på att gömma mitt missbruk samt min adhd! Utåt sett var jag enormt välstädad och alltid smartast i klassen med hyfsat bra betyg trots stor frånvaro (tror att lärarna betygsatte min personlighet och intelligens snarare än jobbet jag gjorde).

Jag hade ett bra jobb (dock nytt jobb var tredje månad då jag antingen ledsnat i brist på utmaningar eller gjort mig osams med allt och alla) och MASSOR av ytlig kärlek från det andra könet! Innerst inne var dock allt kaos!

Jag var ständigt missnöjd och hade enormt höga krav på mig själv. Livet var en ständig kamp och tävlan för att hålla skenet uppe och bli accepterad av de ”normala”. Jag har alltid känt att jag inte är som andra, att jag inte tänker som någon annan. Jag har aldrig förstått hur andra människor egentligen fungerar och klarar av att leva sina strikta rutinmässiga liv! Jag själv har aldrig köpt en regel eller en rutin någonsin utan har snarare alltid gått min egen väg, på mina villkor! Och ifrågasatt absolut allt. Impulsiviteten har drivit mig och rutiner skrämt mig.

På gymnasiet tog missbruket fart på allvar och skoltiden fullkomligen försvann. Jag var så besviken på mig själv att jag gick om fyra gånger, i olika skolor. Sista gången tog jag nästan studenten men föll på mållinjen!

Någonstans här förstod jag att jag behövde hjälp. Att jag aldrig skulle kunna bli ”normal” på egen hand och att jag måste släppa lögnen men även fasaden jag byggt upp och blotta mig. Det var då jag sökte hjälp för första gången. Först hos skolkuratorn, därefter hos husläkaren men när ingen ville remittera mig vidare tappade jag tålamodet då jag kände att det inte var aktuellt med någon allmänutbildning i medicin eller sociologi eftersom det ändå inte hade hjälpt mig. Därefter hörde jag inte av mig till dem och de hörde inte heller av sig till mig.

Jag började strunta i absolut allt. Lagar, normer, socialt inpräntade värderinga, you name it! Jag gled längre in i missbruk och kriminalitet vilket gav mig ett bad boy-rykte. Något en del fann attraktivt medan andra såg upp till och fruktade det. En, vid tillfället, enorm ego boost och något som gav mig positiv förstärkning på mitt negativa och destruktiva beteende.

När jag var 20 år blev en tjej jag träffade gravid. Jag var inte alls redo att bli pappa.

Under min sons första år i livet var jag inte heller någon pappa då jag och hans mamma inte alls går ihop. Min och mammans dåliga relation resulterade i att jag sällan såg min son. Dock hände något med mig när jag såg mitt eget kött och blod, i form av en liten oskyldig bebis, första gången!

Jag bestämde mig för att han inte ska behöva skämmas för sin pappa som jag gjort för min (han är alkoholist). Jag kom till insikten att man ibland måste köpa samhällets normer, om inte för en själv så för ens nära och kära.

Jag sökte återigen hjälp.

Med det förra fiaskot i minne klev jag in på psykakuten och helt naket erkände vem jag var. Beskrev i detalj hur jag fungerade och tänkte på vilka konsekvenser det fått i mitt liv. Jag var vid denna tidpunkt en totalt nedbruten människa på absoluta botten och kunde inte stå ut en dag till med mig själv samt vetskapen om hur många jag sårat, skadat och/eller gjort besvikna. Jag ville egentligen bara göra slut på mig själv men tanken på att min son skulle få växa upp utan en pappa fick mig att överleva och kämpa ytterligare för att slutligen få en diagnos och medicin som hjälper mig.

I år fyller jag 28. Jag är utbildad inom behandling och jobbar med ungdomar med adhd och missbruksproblematik.

Jag är drogfri och har helt lämnat den kriminella världen bakom mig. Har haft samma jobb i över ett år och har inga planer på att byta. Att varje dag få använda mina erfarenheter till en målgrupp jag själv varit en del utav fyller mitt liv med allt jag någonsin kan begära. Jag har även min son på regelbundna tider och vår relation är otroligt stark.

Jag är otroligt tacksam för att adhd-diagnosen finns och uppmuntrar i dag alla som kan, vill och orkar sprida kunskap om den (och visar världen att vi är fantastiska, kreativa och extremt kompetenta människor när vi äger vår diagnos och inte tvärtom) är enorma förebilder och förändrar liv på riktigt.

Läs mer