Att min diagnos båder himmel och helvete vet ni som följt mig ett tag och läst mina tidigare inlägg.
Det fina med diagnosen är oftast att jag har noll impulskontroll. Att säga tokiga saker, få människor att le och faktiskt att ibland få stå i centrum. Missförstå mig rätt nu. Jag har ingen glädje eller strävan efter av att vara han”han den korkade och annorlunda” som alla ser och skrattar (åt) med.
Det tillhör grundskolan, mina tidigare rektorer och vissa lärare, det förflutna som var allt annat än himmellikt.
Nuförtiden står jag i centrum för att jag är klok, välutbildad, kunnig, intressant och envis. Jag står i centrum för att jag förtjänat det, inte för att någon har placerat mig där.
Hur som helst, vart var jag… Jo! Nu kommer jag precis hem till min fantastiska familj o ovärderliga mamma, det är dom som gör allt slit och alla sena nätter värt det!