Många undrar säkert vem jag är, vad jag gått igenom och varför jag driver Underbara adhd. För en del läsare som hängt med sedan starten blir detta lite utav en upprepning och för alla nytillkomna en snabb bakgrund kring vad Underbara adhd & vem Georgios Karpathakis är.
Underbara adhd föddes i maj tidigare i år och är frukten av Riksförbundet Attentions unga-vuxna projekt jagharadhd.se. Det var efter filmpremiären av ”Jag har ADHD” som jag bestämde mig för att göra något NU och rätt omgående startade bloggen. I takt med att jag gästade Sveriges Radio, Gomorron Sverige, intervjuades i Mitt i Täby & Danderyd samt satt i TV4 Nyhetsmorgon ploppade även facebooksida och Twitter upp. Mitt engagemang tog helt enkelt fart på riktigt. I samma veva beviljades jag även F-skattsedel och samarbetspartners tillkom.
Det finns många anledningar till mitt engagemang. En är min brokiga bakgrund med självskadebeteende både fysisk, ekonomiskt och psykiskt. En annan är det faktum att mina handlingar inte bara skadat mig själv utan även nära & kära, flickvänner och vänner, under en väldigt lång tid eftersom att jag fick min diagnos först när jag fyllt 25 år. En tredje stavas Georg Herlitz som producerade filmen ”Jag har ADHD” och som, tillsammans med Riksförbundet Attention, tidigt visade stort förtroende & förståelse för mig och min bakgrund. Kan inte säga det för många gånger men Georg har en väldigt speciell plats i mitt hjärta, trots att jag inte känt honom speciellt länge.
Vem är Georgios Karpathakis då?
Jag är idag en nykter man som under mina 26 år har upplevt saker vissa människor aldrig trodde var möjliga. Jag växte upp i en förort norr om Stockholm, i en familj där kärlek, omtanke, vördnad, respekt, öppenhet, tillit och närhet flödade. Jag har växt upp med en mamma som är helt magisk, kan faktiskt inte beskriva med ord hur bra hon är, systrar av guld och en styvfar som inte gör borde kallas något annat än pappa, en fantastisk man på alla sätt och vis.
[slideshow]
Nåja, vem är Georgios Karpathakis då och vad föreläser jag om? Jag låter texten från Medalgon beskriva:
Utmanande, provocerande, charmerande, aldrig en stund stilla. Mamma ständigt fylld av oro, lärare som lessnade, kompisar som tröttnade, alltid balanserande på yttersta gränsen vad omgivningen orkade med. En skolgång som havererar, en förlorad ungdomstid, ett ungt liv på väg utför.
– Vad hände? Tillsätt en haverikommission! var min tanke efter att ha hört Jojjes berättelse om sitt liv.
Georgios Karpathakis “Jojje” berättar scener ur sitt liv. Krisen slår till med full styrka. Livet är nära att förloras. Precis där vänder berättelsen och livet vänder uppåt och framåt. Han möter de som förstod och ”gjorde”.
Från haveri till ett bra liv.
I berättelsen möter vi hans ”grymma” mamma, och lärare, psykologer, läkare, kuratorer som inte såg och förstod och de som såg och förstod.Jojje vill engagera, diskutera och öka kunskapen om ADHD, samt vilka utmaningar och svårigheter det innebär. Han vill genom sin berättelse ge personer med koncentrationssvårigheter (med eller utan diagnos) och de professionella (pedagoger, psykologer) insyn och idéer om hur hinder kan undvikas eller underlättas. Han vill förändra en negativ syn om ADHD och inge mod och hopp ”kan jag, kan du!” (till alla med ADHD) och ”kunde de, kan vi” (till alla professionella).