Foto: do.se | Agneta Broberg, Diskrimineringsombudsman
Mycket intressant debattartikel av Ingrid Burman och Agneta Broberg i Corren. Känns verkligen ”spot on” och helt korrekt, förmodligen är vi en hel del som upplever precis det som ovan nämnda kvinnor tar upp i artikeln. Har sagt det förut och säger det igen till beslutsfattare och folkvalda politiker, lös problemet och gör det bums!
Underbara adhd säger ja till en lag om att bristande tillgänglighet är diskriminering!
Det har gått fyra år sedan FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning trädde i kraft i Sverige. Men fortfarande saknas en lag som gör bristande tillgänglighet till diskriminering och en oberoende institution som ska granska hur konventionen efterlevs.
Under lång tid har Sverige byggt upp ett anseende internationellt både i frågor som rör mänskliga rättigheter och vad gäller delaktighet och inflytande för personer med funktionsnedsättning. När frågorna marginaliseras på hemmaplan riskerar vårt goda renommé att försvagas.
Sverige beslutade 2008 att ratificera FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Men fortfarande, efter fyra år, återstår två för konventionen centrala delar att genomföra. Den ena gäller principen att bristande tillgänglighet ska anses vara diskriminering och den andra gäller kravet på en oberoende nationell institution för att främja, skydda och övervaka efterlevnaden av konventionen. Trots flera års utredningar har regeringen ännu inte kommit med några förslag i någon av dessa frågor.
Den vardag vi tar för given är stängd för många personer med funktionsnedsättning. Otillgänglig kollektivtrafik, otillgängliga byggnader och otillgänglig information försvårar exempelvis deltagande i arbetslivet vilket i sin tur leder till kostnader för samhället. Att skapa ett samhälle där planering och utformning av våra gemensamma miljöer fungerar för så många människor som möjligt, till exempel med avfasade trottoarkanter och automatiska dörröppnare, skulle innebära minskade kostnader både för samhället och enskilda näringsidkare, eftersom många av de särlösningar som i dag skapats till följd av otillgängliga miljöer skulle kunna avvecklas.
En oberoende övervakningsinstans kan påvisa brister på området, lyfta fram frågorna i den allmänna debatten och sätta fart på det lokala och regionala arbetet. Det är i kommunerna, landstingen och regionerna som ansvaret ligger för många av de mänskliga rättigheterna, som rätten till bostad, utbildning och tillgången till hälso- och sjukvård. Ansvaret för tillsynen av dessa verksamheter ligger på statliga myndigheter som får sitt uppdrag från regeringen. Avsaknaden av en oberoende instans leder till en mer godtycklig och mindre rättssäker hantering av frågorna.
Regeringen konstaterade att det saknades en oberoende institution liknande den som beskrivs i artikel 33 när den beslutade om att ratificera konventionen, men hänvisade till att Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige hade i uppdrag att föreslå vilken eller vilka samhällsorgan som borde ha denna uppgift. Sedan dess har tre utredningar tittat på hur genomförande och övervakning kan ske i Sverige.
Även frågan om att inkludera otillgänglighet som diskriminering i diskrimineringslagen har utretts flera gånger.
Vi anser att frågorna har utretts väl och länge nog. Nu efterlyser vi konkreta förslag både vad gäller den bristande tillgängligheten och en nationell oberoende institution för att främja, skydda och granska FN:s konvention.
Ingrid Burman, ordförande, Handikappförbunden Agneta Broberg, Diskrimineringsombudsman