Riksförbundet Attention

Adhd i arbetslivet – så undviker du onödiga missförstånd

Underbara ADHD 2 kommentarer

Världen idag publicerade nyligen ett reportage om undersköterskan Henric Rothlin vars ADHD orsakat en hel del missförstånd mellan honom och hans f.d. arbetsgivare. Enligt Henric är den främsta orsaken till dessa onödiga meningsskiljaktigheter mellan arbetsgivare och anställd den rådande okunskapen kring adhd. Som exempel nämner han sin förra chef som inte förmådde att/ inte ville förstå att det enda som behövdes för att underlätta Henrics arbetssituation var tydligare kommunikation.

Tycker det är fantastiskt starkt, modigt och beundransvärt av Henric att öppet dela sina egna erfarenheter, både bra och dåliga. Det behövs! Läs artikeln ”Han är undersköterska med adhd” på varldenidag.se

 

VÄRT ATT TÄNKA PÅ SOM ARBETSGIVARE
* Se personen bakom diagnosen.
Det är en medmänniska du har framför dig!

* Läs på om adhd.
Du behöver inte bli expert utan kommer långt med ett hum och en generell förståelse för vad diagnosen innebär.

* Samtala med den anställde.
För att ta reda på och höra när hans/hennes adhd kan visa sig till vardags.

* Våga vara flexibel.
Det finns samma möjligheter att nå önskat arbetsresultat – trots att vägen dit kan se lite annorlunda/olika ut. kan nå ett och samma arbetsresultat

* En tillgång på arbetsplatsen.
Många människor med adhd är mycket kreativa och har en oerhörd energi som får möjlighet att blomstra när de hamnar i rätt miljö.

Läs mer på Riksförbundet Attentions hemsida: attention-riks.se

Läs mer

Myndighet vill ompröva subventioner för adhd-läkemedel

Underbara ADHD 3 kommentarer

Follow your dreamsFoto: innebär omprövningen slutet på många vuxnas drömmar?

Tidigare i morse rapporterade Ekot att Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) vill ompröva läkemedelssubventionen för de som får adhd-medicin i vuxen ålder. Myndigheten misstänker att dagens användning av medicinerna inte är kostnadseffektiv.

Nedan är kopierat från Sveriges radio, klicka här för originalartikel

– Det vi har kunnat konstatera är att det finns en väldigt stor användning, förenat med stora kostnader för vuxna med adhd, som är förknippade med de här läkemedlen. Det får oss att misstänka att användningen kanske inte är kostnadseffektiv, säger Jonas Lindblom medicinsk utredare på TLV.

Det är subventionen av den adhd-medicin som nyinsätts till vuxna, som TLV planerar att ompröva. Kostnaden för adhd-läkemedel till vuxna patienter uppgår i dag till nära en kvarts miljard kronor varje år, och det har väckt myndighetens uppmärksamhet. Men det är viktigt att understryka att det inte behöver bli någon ändring av subventionen, menar Jonas Lindblom.

– Nej det är inte alls säkert att det blir någon förändring, bara för att vi sätter igång en omprövning. Det får omprövningen utvisa, säger Jonas Lindblom.

Adhd-mediciner har varit godkända för barn sedan 2002, och sedan 2008 har även vuxenpsykiatriker kunnat skriva ut medicin till patienter som fått läkemedelsbehandling som barn. Men för nyinsättning till vuxna är adhd-mediciner inte godkända. Det finns inte tillräckliga belägg för medicinernas effekter.

– Vi vet att de här läkemedlen har biverkningar bland annat på hjärtat. Däremot är det mer osäkert vilken nytta det gör hos vuxna. Barn och ungdomars situation med adhd är annorlunda än hos vuxna. Plus att det hos vuxna också finns en risk för missbruk av de här läkemedlen. Problemet är att nu behandlar vi många, till en hög kostnad, utan att ta reda på om vi gör rätt, säger Mikael Hoffman, som är chef för Nätverket för läkemedelsepidemiologi.

Att en medicin skrivs ut till en patientgrupp utanför läkemedlets godkända användningsområde, så kallad off label förskrivning, är inte ovanligt i Sverige. Men att det sker i den här omfattningen är anmärkningsvärt, enligt både Socialstyrelsen och Läkemedelsverket. I dag är det runt 32 000 vuxna som använder adhd-läkemedel, en ökning på 584 procent sedan 2006.

Men på Attention, intresseorganisationen för människor med adhd, är man kritisk till att TLV nu vill ompröva subventionen.

– Den här prioriteringen att ge sig på adhd-medicin, den känns inte rätt för mig, säger Anki Sandberg som är Attentions ordförande.

Men är det rimligt att vuxna använder läkemedel i den här omfattningen utan att man har gjort tillräckliga studier för att påvisa nyttan?

– Jag tycker snarare att det är själva studierna som släpar efter, inte nyttan för patienterna, säger hon.

 

Läs mer

”Transportstyrelsens diskriminering hör inte hemma i en västerländsk demokrati”

Underbara ADHD 1 kommentar

Igår kväll publicerades en debattartikel i vilken Anna Kettner, generalsekreterare, fd trafiklandstingsråd, Anki Sandberg, ordf. Riksförbundet Attention, Eva Nordin-Olson, skolläkare, ordf. Autism och Aspergerförbundet och min föreläsarkollega Lotta Abrahamsson svarade på lokförarfallet tillika Transportstyrelsens fördomar.

Nedan text är rakt kopierad från SVT Debatt. Ursprunglig artikel kan ni läsa här

 

LOKFÖRARFALLET Utan vetenskapligt stöd plockar Transportstyrelsen bort en lokförare med över 20 års prickfri tjänst. Myndighetens agerande i fallet Torolf Jansson för tanken till en tid då staten tillmätte vissa individer större värde än andra. Skall alla med Aspergers, ADHD eller annan neuropsykiatrisk diagnos oroa sig för jobbet nu? undrar professor Christopher Gillberg med flera.

Glädjande nog beslutade kammarrätten i Sundsvall strax före julafton 2012 att lokföraren Torolf Jansson skulle få rätt att, på dispens, utöva sitt yrke. Något som Transportstyrelsen förnekat honom sedan 2010, efter en rutinmässig läkarbedömning för lokförare – orsaken var hans neuropsykiatriska diagnos, Aspergers syndrom (AS).

Torolf Jansson har haft AS i hela sitt liv, även om han inte fick diagnosen förrän 2008. Han är en erkänt erfaren och skicklig lokförare. Han har inte varit inblandad i några incidenter som kan hänföras till hans AS och inte heller i övrigt visat några tecken som skulle kunna inge oro för trafiksäkerheten. Det finns ingen forskning som visar att AS (eller behandlad ADHD) skulle medföra brister vid framförande av fordon.

Ändå har nu Transportstyrelsen lämnat in ett överklagande till Högsta förvaltningsdomstolen, i syfte att få ett prejudikat som säkerställer att diagnoserna Aspergers syndrom och ADHD blir direkta hinder för säkerhetsklassade arbeten i spårtrafik.

Samtidigt aviserar myndigheten en skärpning av sina föreskrifter, som inte medger någon som helst rättssäker individuell medicinsk prövning för personer med neuropsykiatriska diagnoser. Transportstyrelsen tillåter bara sina egna läkare att utföra de medicinska prövningarna för yrkeskategorin. Ett liknande förfarande ser vi även inom vissa andra yrkesområden.

Transportstyrelsen diskriminerar kategoriskt alla med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som mindre duglig arbetskraft, och tycks anse att ett sådant tillstånd, oavsett graden, är en säkerhetsrisk.

I själva verket förekommer exempelvis autism i många former och grader, från svåra funktionsnedsättningar till något som närmast kan beskrivas som en personlighetstyp. Vissa personer med AS torde, till och med, just på grund av sin personlighet, lämpa sig alldeles speciellt väl för uppdraget som lokförare. De negativa konsekvenser som Transportstyrelsens agerande kan få på arbetsmarknaden kan inte underskattas.

Transportstyrelsens agerande i fallet med Torolf Jansson är skrämmande och för tanken till en tid då man var van vid att staten tillmätte vissa individer ett större värde än andra. En generell och strukturell diskriminering.

Skall alla med diagnosen ADHD, eller alla med tics, eller alla med en diagnos överhuvudtaget, nu oroa sig? Måste den som vill bli lokförare undvika att gå till doktorn? Eller skall föräldrar inte låta sina barn undersökas, av rädsla att de skall stigmatiseras för livet?

När samhället i övrigt går framåt och man anstränger sig för att inte bedöma människor efter hudfärg, kön eller sexuell läggning, tar Transportstyrelsen ett rejält kliv bakåt och räknar ut en hel grupp människor. Man gör det på basen av något som vi som är insatta i neuropsykiatrisk problematik endast kan kalla fördomar.

Dessutom har Transportstyrelsen satt en så kort remisstid att berörda parter svårligen kan komma in med ett väl genomarbetat underlag. De medicinska experter man remitterar till är dessutom relativt okända i neuropsykiatriska sammanhang.

Enligt vår mening avspeglar Transportstyrelsens agerande inte en humanistisk människosyn. Än mindre hör det hemma i en västerländsk demokrati.

Vi säger det igen: detta – att man gör åtskillnad mellan olika människor, inte på grund av meriter eller kvaliteter utan på grund av sådant som kan hänföras till personens identitet – är diskriminering. Kan vi tillåta detta?

Vilka grupper står i så fall näst på tur? Och vilka andra yrken?

Christopher Gillberg, professor
Lotta Abrahamsson, utbildare, föreläsare (egen diagnos)
Ylva Ginsberg, specialist psykiatri
Svenny Kopp, specialist barnpsykiatri
Eva Nordin-Olson, skolläkare, ordf. Autism och Aspergerförbundet
Anki Sandberg, ordf. Riksförbundet Attention
Anna Kettner, generalsekreterare, fd trafiklandstingsråd (egen diagnos)

 

 

 

Läs mer

Tankar & reflektioner kring lokföraren som diskrimineras för sin NPF-diagnos

Underbara ADHD

Torolf Jansson-tileFoto: Torolf Jansson | blog.unicef.se

Som jag tidigare bloggat om pågår det just nu en intensiv debatt och diskussion kring vilka rättigheter vi med som lever med en NPF-diagnos egentligen har. Bakgrunden är Transportstyrelsen pågående & öppna diskriminering samt dess överklagande av Kammarrättens dom som slog fast att de gjort fel som sparkade Torolf, efter 50-år som lokförare, på grund av hans Asberger-diagnos.

När sånt här händer undrar jag om vi är tillbaka på 50-talet. Jag förstår och respekterar att det är en pågående process men ibland måste bara en politiker eller annan beslutsfattare ge sig in i debatten och markera hur fel Transportstyrelsen (i detta fall) har/ gör? Varför står de bredvid, knäpptysta och indirekt exkluderar en mängd intelligenta, lojala och exemplariska arbetstagare till följd av en NPF-diagnos?

Beror det på okunskap, brist på vilja och/ eller engagemang, oförmåga eller är det ren & skär nonchalans? Jag är rädd för att anledningen är en härlig kompott av samtliga nyss nämnda faktorer.. Annars hade ju Torolfs fall varit en nationell angelägenhet som diskuterats i både TV, radio, tidningar och diverse online-forum för längesen!

Vi lever i ett av världens modernaste länder och samhällen, där alla barn sägs ha rätt till en rättvis skolgång, där alla människor sägs vara lika mycket värda och där vi påstår oss värna om mänskliga rättigheter och blir förfärade över nationella & internationella incidenter där dessa inte respekteras.

Samtidigt pågår det kontinuerligt en rad övergrepp mot de mänskliga rättigheterna och FN:s barnkonvention i vårt eget land dagligen.

Jag tänker på alla de barn som lever med exempelvis ADHD och som inte får hjälp, som faktiskt inte har möjlighet till en rättvis skolgång och därmed inte har samma rätt till att välja/ påverka sin framtid. Tänker också på Torolf som prickfritt arbetet som lokförare i drygt 50 år och som nu fått sparken till följd av en Asberger-diagnos. En diagnos som jag snarare skulle se som en tillgång i just hans yrke men som Transportstyrelsen vare sig har eller vill ha kunskap kring.

Vi säger oss ha relativt god kunskap om ADHD och övriga NPF-diagnoser men i verkligheten kan en majoritet av folket inte berätta vad förkortningen står för. Än mindre är kunskapen om diagnosernas faktiska innebörd, dess möjligheter, utmaningar och vilken tillgång de kan vara med rätt förutsättningar.

Jag älskar Sverige och känner mig otroligt lyckligt lottad över att ha vuxit upp under så fina förhållanden. Men det som är bra kan alltid bli bättre.

Med risk för att låta tjatig så vill jag därför, och återigen, uppmana landets folkvalda politiker, beslutsfattare och makthavare inom näringslivet att tillsammans arbeta för en minskning och inte ökning av den rådande segregationen mellan landets ”normala” och ”icke normala”/ diagnostiserade medborgare. Dagens situation stjälper mer än den hjälper Sverige, landets och framför allt folkets vidare utveckling.

Människor som lever med en NPF-diagnos kryllar av unik, makalös, intressant, genuin, ärlig, osannolik, svårkontrollerad, impulsstyrd (ibland), annorlunda och en orädd vilja att ständigt lära sig nya saker/ få ny kunskap och därigenom ständigt utvecklas. Det är, enligt mig, något vi borde ta tillvara på och lära oss utav snarare än att fortsatt ignorera och blunda för allt som är ”annorlunda”

Avslutar med att sno en mening från Promoes vers (även om vi syftar på olika saker) i låten ”Tystas ner”, lyssna nedan: När ska folket vakna upp och sluta svansa?

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=vYS_eS593nY&w=853&h=480]

För vidare läsning rekommenderar jag min föreläsarkollega tillika väninna Lotta Abrahamsson som bloggat i ämnet och dessutom skrivit en debattartikel, vilken jag självklart skrivit under, som media förhoppningsvis snappar upp inom kort. Lottas blogg hittar ni här

Övriga hemsidor & artiklar
Transportstyrelsens hemsida hittar ni här
Läs även Lag & Avtals artikel ”Överklagar dom om lokförare med Asberger”
Här kan ni läsa mer om och se trailers på Unicefs dokumentärfilm ”Mitt liv som barn”: om barn i socialt utanförskap i Sverige
Följ senaste nytt i frågan genom google.se. Sök på ”Torolf Jansson”, ”lokförare med Asberger sparkas”, ”Transportstyrelsen diskriminerar lokförare med Asberger” och så vidare.

Läs mer

Studenter med NPF har rätt till stöd under studietiden

Underbara ADHD 1 kommentar

Människor med en NPF-diagnos har rätt till stöd under studietiden i form av personligt stöd, språkstöd, anteckningsstöd och anpassning av undervisning och examination. Det skriver ergo.nu i artikeln ”Tyst om funktionsnedsättning” som publicerades tidigare i veckan. Nedan kan ni läsa en rakt kopierad version, ursprunglig artikel kan ni läsa här.

Studenter med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF, som till exempel ADHD, dyslexi och tvångssyndrom, har rätt till stöd under studietiden. Men många studenter vet inte om det. Ett problem som diskuterades under tisdagens jämlikhetsseminarium.

– Det är tyst om funktionsnedsättningar överlag. Men om NPF är det nästan knäpptyst, säger Aino Gröndahl, jämlikhetsansvarig vid Uppsala studentkår.

Syftet med måndagens jämlikhetsseminarium på Engelska parken var därför att informera och öka kunskapen om det som kallas för dolda funktionsnedsättningar.

– För oss handlar det om att synliggöra och öka medvetenheten om att det faktiskt existerar. Många studenter vet inte att de kan vända sig till mig och att NPF omfattas av diskrimineringslagen, säger Aino Gröndahl.

Malena Ranch, projektledare på riksförbundet Attention- intresseorganisation för människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, deltog i seminariet.
Hon visar en bild föreställande ett dussintal moln. Varje moln representerar en dold funktionsnedsättning, däribland ADHD, Tourettes syndrom och tvångssyndrom.

– Som ni ser överlappar molnen varandra, precis som det är vanligt att de olika funktionsnedsättningarna går in i varandra, säger Malena Ranch.

Hon påpekar att även de med NPF klarar av arbeten som kräver högskoleutbildning. Problemet ligger i att de på grund av sin funktionsnedsättning inte alltid klarar av studierna.

Aino Gröndahl har kommit i kontakt med flera studenter med NPF vars studier blivit lidande.

– Du kanske har tvångstankar och måste resa dig var tionde minut under tentan. För det ska du kunna få stöd och anpassad tentamen, men det kräver att man får en diagnos och intyg som sedan går via lärare och kursansvariga.

Som student har du rätt till stöd förutsatt du alltså kan visa ett intyg på funktionsnedsättningen.
För många kan det dock ta flera år, en hel studietid, att få en diagnos.

En handfull personer deltog i seminariet, de flesta studiebevakare. Emma Jidhamre, studiebevakare vid teologiska fakulteten, möter ofta studenter med en dold funktionsnedsättning.

– NPF är mitt största arbete just nu. Det är därför jag är här, för att jag ska kunna veta vart jag kan vända mig med funderingar och frågor, säger hon.

– Mycket ligger på oss studiebevakare och även kåren att informera om att vi finns till för dem som behöver hjälp att söka stöd.

Enligt Malena Ranch kan enkla lösningar göra en stor skillnad.

– Vi kan komma jättelångt bara med en ökad kunskap och medvetenhet. Det kan handla om att se över formen på undervisning och tentor. Men framför allt tydliggöra och informera om det stöd som faktiskt redan finns.

 

Läs mer

”ADHD mediciner hjälper många till en dräglig vardag”

Underbara ADHD

För ett tag sedan gick Socialstyrelsen ut med pressmeddelandet ”ADHD mediciner hjälper många till en dräglig vardag” som jag tycker är läsvärt och intressant! Nedan kan ni läsa Riksförbundet Attentions version av nyheten som jag rakt kopierat.

—————–


Förskrivningen av medicin mot ADHD har ökat på senare år, vilket är en följd av att allt fler utreds för diagnosen ADHD.
Nu kommer en rapport från Socialstyrelsen som visar hur dessa läkemedel används. Rapporten visar att läkemedelsbehandling fungerar bra för väldigt många patienter, men att det också finns problem som bör uppmärksammas.

Socialstyrelsens rapport visar att behovet av medicinering inte i tillräckligt stor utsträckning följs upp. Vidare att det finns patienter som går till flera olika läkare och får oroväckande många olika läkemedel utskrivna samtidigt.

– Riksförbundet Attention välkomnar Socialstyrelsens granskning, säger förbundets ordförande Anki Sandberg. Den medicinska behandlingen hjälper många med ADHD att få en drägligare vardag genom att de får ökad koncentrationsförmåga och bättre impulskontroll. Därför anser vi att de som har allvarliga symptom bör få möjlighet att pröva medicinsk behandling. Det måste gälla även dem som får diagnos först i vuxen ålder. Där behöver reglerna förtydligas.

Attention anser att det är den behandlande läkaren som måste avgöra om en patient ska behandlas, med vilka preparat och i vilka doser. Denne har också ansvaret för att följa upp behandlingen och notera eventuella biverkningar eller symtom som gör att behandlingen ska justeras, liksom att se till att mediciner inte kombineras på ett sätt som kan vara till skada för patienten.

– Att ett preparat kan missbrukas kan dock inte få användas som ett argument mot att använda preparatet på det sätt som det är avsett för, fortsätter Anki Sandberg. Alla läkemedel måste tas på rätt sätt, i enlighet med den behandlande läkarens ordinationer.

Bakgrund
Det finns ett flertal studier som påvisar att behandling med centralstimulantia minskar risken för framtida missbruk av alkohol, narkotika mm. Enligt de rön som Attention tagit del av är doserna för låga för att ge någon berusningseffekt.

Det finns mycket kvar att göra när det gäller att förbättra vården för patienter med ADHD. De stora regionala skillnader som rapporten också visar, är oacceptabla och ett utryck för att vården inte är tillgänglig på samma sätt i olika delar av Sverige.

Attention efterfrågar fortsatt forskning för att ytterligare säkerställa vem/vilka som har hjälp av medicinering och för att långsiktigt kunna följa effekterna av de preparat som förskrivs. Naturligtvis bör läkemedelsbehandling vara en del av en helhetbehandling av symptom vid ADHD och alltid kombineras med pedagogiska och andra stödjande åtgärder.

Socialstyrelsens rapport
Socialstyrelsens rapport har tillkommit mot bakgrunden av den ökade förskrivningen av centralstimulerande läkemedel vid adhd under senare hälften av 2000-talet. Rapporten ger en klarare bild över vilka patienter som vården behandlar med dessa mediciner exempelvis utifrån samsjuklighet och annan läkemedelsanvändning. Den har också en viktig funktion att fylla när det gäller Socialstyrelsens arbete med att ta fram en vägledning för behandling vid adhd och i arbetet med att utforma nationella medicinska indikationer för insättning av centralstimulerande läkemedel vid adhd. Rapporten finns att läsa på www.socialstyrelsen.se

Läs mer

”Har inte råd att behandla ADHD”

Underbara ADHD 1 kommentar

Det verkar inte finnas något stopp i medierapporteringen kring ADHD, landstingens bristande resurser och den explosionsartade ökningen av fastställda diagnoser. I Jämtland har man råd att ge människor med ADHD medicin men inte andra och absolut nödvändiga behandlingar som exempelvis terapi enligt Sveriges Radio.

Jag förstår inte att det är verkligheten. Att landsting och kommuner inte har råd att erbjuda en fullgod vård som alla människor med en NPF-diagnos har rätt till.

Tänkte försöka mig på en liknelse. Hur hade människor reagerat om en cancerpatient endast fick sin livsviktiga medicin och ”that’s it”? Ingen uppföljning, ingen terapi och ingen kontakt med läkare/ specialist för att det inte finns resurser inom landstinget. Hur hade du reagerat om det rörde din käraste?

Det handlar om värderingar, prioriteringar, kunskap och vilja. ADHD är en funktionsnedsättning som med rätt förutsättningar kan liknas vid en gudagåva. Med fel förutsättningar kan ADHD även vara ett helvete, tro mig jag (och säkerligen många med mig) känner till diagnosens båda sidor allt för väl.

När ska politiker och medmänniskor inse att dagens situation inte är hållbar för människor med NPF-diagnos i allmänhet och ADHD i synnerhet? Det må talas mer om ADHD och det må vara så att fler diagnoser ställs idag jämfört med förut men diagnosen är fortfarande långt ifrån accepterad i samhället. Jag stöter på många människor som säger sig veta vad ADHD är och innebär. Tills man börjar prata med dom…

 

Läs mer

”Ökat behov av stöd bland föräldrar med diagnos”

Underbara ADHD 1 kommentar

Sitter precis och läser en artikel från Sveriges Radio (SR) i Jämtland som är väldigt flitiga med att rapportera i ADHD-frågor samt dess utveckling. Nu senast belyser de att ”allt fler föräldrar behöver stöd i sitt föräldraskap i takt med den kraftiga ökningen av antalet vuxna som fått exempelvis diagnosen ADHD.”

Bakgrunden till att allt fler vuxna söker hjälp från socialstyrelsen i sitt föräldraskap beror enligt SR P4 Jämtland på att: ”antalet vuxna som får neuropsykiatriska diagnoser ökar kraftigt i hela landet. De senaste sex åren har antalet personer som fått exempelvis diagnosen ADHD 15-faldigats i hela landet. I Jämtlands län har det varit en tiofaldig ökning. Det innebär också att många fler behöver stöttning i sitt föräldraskap, framförallt med struktur, organisation och handfast och praktisk hjälp för att få ordning på en många gånger kaotisk vardag.”

Personligen tycker jag att artikeln är intressant på många sätt. Dels för att det faktiskt finns hjälp att tillgå och nyttja för oss som lever med en NPF-diagnos och som någon gång kommer att bli/ redan är föräldrar. Det gör mig glad att se och läsa om människor som fått en dräglig och fungerande vardag genom samhällets hjälp. Vad som inte gör mig lika exalterad är det faktum att man i landstinget får vänta mellan 1-3 år på en utredning och eventuell diagnos, något som även speglar vardagen i många kommuner.

En så lång väntetid är inte bara beklagligt, det är helt oacceptabelt, orealistiskt och kan vara förödande för många. Jag kan bara tala utifrån egna erfarenheter och hade inte min mamma tvingat akutenheten NoA till det där hembesöket (som ledde till en omedelbar utredning på PRIMA) hade jag förmodligen fortfarande levt ett självdestruktivt och ”på-gränsen-till-döden” liv än idag.

”Hälso- och sjukvården skall arbeta för att förebygga ohälsa. Den som vänder sig till hälso- och sjukvården skall när det är lämpligt ges upplysningar om metoder för att förebygga sjukdom eller skada.” Lag (1998:1660)

Hur kan vi ha en lag som säger att sjukvården skall arbeta för att förebygga ohälsa samtidigt som det idag är 1-3 års väntetid för en ADHD-utredning i landstinget? Jag får inte ihop det…

Läs mer

Halsband från Pilgrim – så mycket mer än ett smycke

Underbara ADHD 3 kommentarer

Jag bär mitt sprillans nya halsband från Pilgrim med stolthet. Det är inte bara vackert och tidsenligt utan symboliserar även min stolthet och medvetenhet kring vem jag faktiskt är.

Personligen tror och accepterar jag att alla människor felar och begår misstag i livet, en del oftare än andra. Jag har ju själv gjort det gång på gång, på gång under min uppväxt utan att jag egentligen lärde mig något utav det. Den insikten kom jag till för bara något år sedan när jag gjorde min andra ADHD-utredning och äntligen fick en fastställd diagnos och en förklaring till varför jag är som jag är. En förklaring till varför jag gjort som jag gjort. En förklaring till varför jag kommer att agera i framtida situationer.

Vad jag vill komma fram till är att så länge du lär dig av dina misstag, är beredd att göra om göra rätt samt förändra ditt agerande till det bättre ser jag misstag som något värdefullt och givande. För egen del ledde just självinsikt och ett erkännande av dåliga samt farliga vanor till bland annat ett besök i Sveriges Radio, SVT Gomorron Sverige, TV4 Nyhetsmorgon, ett antal helsidesartiklar och min alldeles egna lilla baby tillika företag: Underbara adhd.

Läs mer

Intervju med Georg Herlitz – mannen bakom ”Jag har ADHD”

Underbara ADHD
Underbara adhd fick sig en pratstund med Georg Herlitz som bl.a. är ”viral marknadsförare” på Kollektivet Livet, initiativtagare och producent av filmen ”Jag har ADHD” samt kollo-ledare under sommartid.



Först och främst, hur är allt med dig?
– Allt är bra med mig, jag har häcken full, men av roliga projekt, just nu fokus på www.radioactiveorchestra.com. Sen har jag ett par olika förslag ute som jag tror mycket på. Om nåt av dem blir av så kommer världen få höra. Så bra är dem.

Vad roligt att höra! Men du, hur kommer det sig att du började arbeta med viral marknadsföring & vad är egentligen Kollektivet Livet?
– KL (Kollektivet Livet) är ett företag som bygger på kreativitet, dock i olika uttrycksformer, och kan vara allt från tavlor till videos, till kreativa strategier. På ett sätt kan man säga att vi är tre individer som delar på kontor och lön. Ett annat sätt och se på det är att vi jobbar tillsammans och på vårt sätt angriper problem eller ett uppdrag med helt andra vinklar än en ”Stureplans-byrå”. Vår erfarenhet och inte minst vårt nätverk gör oss annorlunda.

Kollektivet Livet: lite som acne fast inte lika smala byxor.

Du är sedan en tid tillbaka egen företagare men du arbetar ju inte enbart med ”viral spridning”. Berätta mer om de andra projekten som du sysselsätter dig med.
– Till exempel Radioactive Orchestra. Ett tvärvetenskapligt konstprojekt med pedagogiska motiv. Det består av, förutom jag själv, new media-artisten Kristofer Hagbard och musikproducenten Axel Boman. Vi ljudsätter joniserande strålning och hittar strukturer i kärnsfysiken som det går att sätta melodi på. Det har hittils resulterat i 100 000-tals besökare på sidan, 10 000-tals visningar på YouTube och två album (ett som kommer i början av november) som finns på både Spotify och iTunes. Vårt senaste och ett utav våra delmål är ett live-instrument som består av natrium-jod-detektor och tar in data live som vi sedan översätter direkt från Kev till Hertz.

I våras var det premiärvisning av filmen Jag har ADHD som du producerade på uppdrag av Riksförbundet Attention. Varför hoppade du på det uppdraget?
– Jag hoppade inte bara på, jag initierade faktiskt hela projektet! Jag har arbetat med barn och ungdomar i så gott som hela mitt liv och har mött många ungdomar som har en diagnos. Det jag märkte med tiden är att ungdomar som har en diagnos även ofta ofta har ett sämre självförtroende än de förtjänar. Det står i kontrast mot de olika kreatörer (konstnärer, musiker, grafiker, etc) som jag träffar i mitt dagliga arbete. Många har diagnoser (en del på papper en del inte) och den eller symtomen för en diagnos är många gånger nyckeln till deras framgång.

För att göra annorlunda måste man tänka annorlunda, det gör en ”icke-normal” människa. Att det faktum att du inte är ”normal-störd” kan vara en förutsättning för att sticka ut, och det är så man blir bäst.

Har du själv någon erfarenhet av ADHD eller andra NPF-diagnoser?
– Har nog erfarenhet av de flesta diagnoser. Mest genom mitt jobb men även bland mina vänner.

Hur är din syn på och din uppfattning om ADHD? Tror du att den skiljer sig från övriga svenskars syn på diagnosen?
– Tror att jag har mycket mer och bättre koll än ”medel-Svensson”. Men framför allt har jag en syn på olikheter som skiljer sig avsevärt från gemene man. Normalt är för mig totalt ointressant.

Vi behöver superlativ för att synas och åstadkomma storslagna grejer, man blir bäst genom att vara störst, snabbast, minst, mest skruvad eller ha torrast humor. Inte genom att vara lagom.

Vad skulle du säga är det absolut bästa med ADHD?
– Drivet! Hittar en människa med ADHD rätt gör denna ett jobb som i normala fall hade krävt flera personer. Det gäller inte för alla men en del som jag har träffat har det ”där”. Om samhället hade tagit till vara på det hade vi kunnat spara stora summor pengar (minskade utgifter till vård, terapi, etc) och samtidigt tjäna pengar (produktiviteten skulle öka). I slutändan handlar allt om att se människor för vilka de är och i vilka sammanhang som de passar bäst i snarare än att ha en mall för vad som är ”rätt” där många inte passar in.

Slutligen, är det något du vill hälsa alla läsare?
– Börja prata om er diagnos! Synliggör den på Facebook, bloggen och vid middagsbordet. Det är bara så man kan öka förståelsen och förbättra situationen för nästa generations ”damp-ungar”.

Riot!

Läs mer