Krönikor

Bild: sharesinv.com

Sommarkrönika: ”IDIOT är också en bokstavskombination”

Underbara ADHD

Bild: sharesinv.com

Jag träffar honom genom jobbet och vi småsnackar lite om ishockey, det är ett inte helt ovanligt samtalsämne i mitt liv. Han är trevlig, vi håller på samma lag och vi är överens om det mesta när det gäller vilka spelare som borde göra vad istället för det de gör nu. Sen glider samtalet in på motståndet, vi ogillar samma motståndare och vi är båda relativt kreativa i att beskriva honom. Sen kommer det: ”Han har säkert någon slags bokstavskombination”.

Jag ignorerar det, första gången. Han säger samma sak igen och försäkrar sig om att jag hör innan han börjar skratta. Igen. Jag skrattar inte. Inte den andra gången heller. Känslan jag får i kroppen har jag svårt att beskriva. Eventuellt har jag gläntat på den dörr som korsdragslikt slängs upp i ansiktet på en rasifierad person när denne snabbt och effektivt beläggs med egenskaper på grund av sitt utseende – jag vet inte. Det kändes dock som ett slag i magen.

Han skrattar inte längre. Han förstår nog att skämtet inte gick hem. Jag leder in konversationen på ishockey igen och ger honom en utväg från situationen som är på väg att bli pinsam för oss bägge två.

Nu, flera månader efter att det hände, kan jag fortfarande bli arg på mig själv för att jag inte sa något. Jag var där i jobb och jag försökte agera professionellt, men jag fick göra våld på mig själv och låtsas vara något jag inte är. Det lämnar spår i mig och jag tänker tillbaka på situationen tämligen ofta.

Den lilla impulskontroll jag har, den som jag fått träna fram då den inte fanns med i verktygslådan när jag föddes, hindrade mig från att agera. Om det agerande hade blivit ett försvar eller en attack vet jag inte – det är förmodligen öppet för tolkning. Bägge möjligheterna låg laddade sida vid sida och jag visste inte vilken avtryckare som gick till vilken laddning.

Jag ville förklara för honom att det inte är okey att generalisera på det sättet och berätta om min bokstavskombination. Samtidigt ville jag skrika åt honom att jag mycket hellre har det som jag har det nu än att leva, vad jag förmodar är, ett Svensson-liv med ganska lite utmanande innehåll. Jag rörde inte avtryckaren utan ledde som sagt in konversationen på den hockeymatch som skulle spelas kvällen efter.

Direkt efteråt kände jag ilska. Ilska över hans okunskap, och ilska över att jag inte vågade riskera att vara lite oprofessionell och stå upp för mig själv. Ilskan har gått över nu. Jag har tänkt på det så pass många gånger att jag kokat ner det till ett grundproblem: han visste inte bättre.

Jag kunde ha stannat där – men jag vill ju göra något åt det. Ilskan får genomgå en omvandlingsprocess som nog blev klar alldeles innan jag satte mig för att skriva den här krönikan. Från att ha varit hundra procent ilska är det nu nittioprocent motivation, men med en tioprocentig bas av ilska – en bas där jag kan hämta kraft för att hålla motivationen vid liv. Tre saker har jag kommit fram till att det här ska resultera i:

  1. Jag ska återigen bevisa att jag fungerar i den här världen, trots/ tack vare min adhd.
  2. Jag ska fokusera ännu mer på att göra de saker han inte kan. Saker jag har möjlighet att göra tack vare min adhd.
  3. Jag ska lägga ännu mer tid på att öka förståelsen för att vi fungerar. För vi gör ju det, vi fungerar bara lite annorlunda än de vanliga människorna.

Punkt ett och två gör jag dagligen för att överleva. Punkt tre gör jag inledningsvis i och med den här krönikan. De tio procenten ilska som ligger i botten kommer med all säkerhet göra att det blir fler framöver.

Emil Nilsén, krönikör
@Dalastark

Läs mer

Gästkrönika: ”Om ni fick låna min hjärna för en dag”

Underbara ADHD

”Till dig som inte förstår eller dömer mig utifrån min diagnos:

Jag funderar väldigt ofta över hur det skulle kännas om du förstod, accepterade och inte dömde min diagnos. Hur det skulle kännas för en människa utan ADHD, att låna min hjärna för en dag. Hur skulle du tackla alla tvära vändningar, känslostormarna, tankarna som går i ett? Hur skulle du tackla ett sinne som ständigt tar in exakt allt som sker, utan att kunna sortera bort något?

Hur skulle du tackla lyckan som kommer över en när solen skiner, när du äter en god maträtt för första gången eller när en låt från en fin tid spelas upp? Hur skulle du reagera när ångesten minuter senare sköljer över kroppen med full kraft utan någon som helst anledning? Skulle du få panik? Skulle du ringa din familj och gråta för att det kändes så mycket att det nästan blir omöjligt att mäkta med?

Hur skulle du som lånat min hjärna känna då du började tappa ord under en hetsig diskussion om politik? Skulle skammen komma krypande då hjärnan zoonar ut medan din bästa vän berättar om sina kärleksproblem? Hur hade du hantera en resa i kollektivtrafiken där tusen olika dofter, ljud och känslor tar plats samtidigt?

När du är framme på jobbet och själv måste planera din dag med mejl, möten, telefonsamtal, organisation för att inte glömma att äta lunch, samtidigt som hjärnan fortfarande funderar över vilken parfym kvinnan som satt bredvid dig på bussen hade, hur skulle det funka? När ADHD:n sedan kommer in i sitt superfokus, får blomma ut och är som mest kreativ, hur ska du då kunna avbryta för att hinna med den där fikan med din mamma? Och efter att till slut kommit iväg, 15 minuter för sent, sedan komma hem, laga mat och städa. Orkar du det? Eller blir det för mycket?

shutterstock_192407381

Jag önskar att det fanns ett sätt så att du kunde prova på ett hjärn-byte, bara för en dag. Då hade jag sluppit kommentarer som att ”om du bara tränar på att koncentrera dig kommer det att bli bättre” eller ”var inte så dramatisk” eller ”vad går du på?”. Jag kan nämligen lova dig följande, att jag är så medveten om hur jag uppfattas, hur mitt beteende ser ut och att jag inte är normen i samhället. Jag är också medveten om att det är omöjligt att ”träna bort”, att min hjärna gör som den vill och jag har tusen strategier redan nu så att jag inte ska glömma att betala räkningar, komma i tid och fungera på arbetsplatsen.

Jag vill också påpeka, som vanligt när jag försöker förklara min ADHD, att den givit mig enormt mycket bra saker. Det är också därför jag önskar att du skulle få låna den, för även om du skulle bli helt slut efter en dag skulle du också bli lite småkär. Det skulle kännas lite som att åka en berg- och dalbana på ett nöjesfält: lite läskigt, mycket pirr i magen, tusen känslor och lite ångest. Men när du går av vill du bara åka den igen, och igen, och igen.”

Elin Salenstedt

Det här inlägget är återpublicerat med tillstånd av textförfattaren. Det publicerades ursprungligen på bloggen ”Hennes dagbok”.

 

Läs mer

Krönika: träning och ADHD

Underbara ADHD

Jag vet inte om jag började träna för att jag lyckades fokusera eller om jag lyckades fokusera för att jag började träna. Jag vet bara att jag mår fantastiskt bra av att träna. Min idrottsbakgrund är ganska brokig och den var aldrig riktigt seriös. Hockey, som alla andra boendes i och runt Leksand, men med noll förmåga i att ta mig fram på skridskor var det inte speciellt roligt särskilt länge.

Där kom även koncentrationssvårigheterna att spela en roll. Ovanför ismaskinsporten i Leksands Isstadion fanns det en rörlig reklamskylt. Detta var under slutet av åttiotalet och något liknande fanns ingen annanstans. Det här kunde jag upptäcka mitt under spelet och då slog min alldeles nyfunna läsförmåga igång på full kraft och jag stod, som förstenad, och läste på skylten. Detta hände flera gånger per match, oavsett om spelet var igång och jag borde jaga puck eller om spelet var avblåst och hela båset skriker på att jag ska komma och byta. Efter det blev det lite kampsport och slutligen tre säsonger amerikansk fotboll.

Man aldrig seriöst. Aldrig på den där nivån att jag blev vältränad. Mest för gemenskap och möjligheten att mäta sin fysiska styrka i ett kampmoment. Men sedan hände något. Jag bestämde mig för att göra något åt min då smått förfallande kropp. Det började med cykel, vilket var kul ett tag men det blev aldrig riktigt så där beroendeframkallande som jag hoppats på. Monotona ensamma timmar på en hoj, näe – inte riktigt adhd-kompatibelt.

Då, av en slump, hittade jag boot camp. Arméinspirerad träning i grupp. Allt föll på plats och helt plötsligt var träningen roligt. Numera är det styrketräning som gäller och gymmet är ett av få ställen där jag nästan alltid upplever att det där suset i skallen mattas av och ibland tystnar. Jag tänker i banor som förmodligen skulle vara svindlande, ryckiga och med alldeles för stora hopp för någon som inte har en fullfartshjärna utan bromsar. Men det är fokuserat på ett annat sätt.

Men dit kommer man inte direkt, långt ifrån. Det tog mig flera månader innan kroppen och hjärnan förknippade ett stundande träningspass med något positivt. Men när det väl hände var det fantastiskt. Den kick av endorfiner, adrenalin och andra trevliga hormoner, som i början skickades ut i kroppen efter avslutat träningspass, började nu redan när jag packade väskan och tog två stora klunkar proteinshake. Alltså innan jag ens lämnat lägenheten för att ta mig till gymmet.

Min amatöranalys av det hela är att vi som begåvats med adhd och därmed inte riktigt är stöpta i samma form som vanliga människor har ett större behov av att lära känna våra kroppar. När man börjar träna hårt så pushar man sig själv till utkanterna av bekvämlighetszonen, och efter ett tag går man över gränsen – och det är där man lär känna nya sidor av sig själv.

Dit är det som sagt en bit och det krävs självdisciplin, motivation och att man bestämt sig för att man ska lyckas klara av det första steget på resan. Men jag har funderat lite på vilka sätt jag lyckades ta mig igenom det där, för det var tufft ett par gånger. Mer om detta i krönika två på ämnet träning och adhd.

Emil Nilsén, krönikör på Underbara ADHD

Läs mer

Krönika: Det är inte svart eller vitt

Underbara ADHD 2 kommentarer

Bild: fotosidan.se

Det är inte svart eller vitt, tyvärr.

Jag fick en fråga på Twitter, sanningen är nog snarare att jag la mig i en konversation, om ADHD är en gåva eller en förbannelse. Jag önskar att det vore så svartvitt, jag önskar att hela livet vore så enkelt som att det alltid fanns ett svar som är hundra procent rätt och riktigt.

Jag fick min diagnos en bra bit efter att jag passerat steget på ålderstrappan som markerar trettio och även om jag känt, betett och förmodligen uppfattats som lite annorlunda i nästan hela livet, så var det ändå skönt att få ett namn att sätta på det hela.

Jag sa en gång till en psykolog i bekantskapskretsen att jag ”förmodligen har en släng av ADHD” och då fick jag mig en rejäl uppsträckning. Denna skällning kom med en tydlig förklaring att det inte är okey att använda sig av diagnosen som en ursäkt, i synnerhet om man inte har genomgått en utredning och fått en professionellt konstaterad diagnos.

För att återgå till min syn på frågeställningen om ADHD är en gåva eller en förbannelse så blir det tråkiga svaret att det inte går att svara på.

Det kan vara bägge, ibland är det inget. Jag ser det som att min livspendel svänger lite längre ut åt varje håll på grund av hur min hjärna fungerar och ibland inte fungerar. ADHD:n tar mig till ställen dit vanliga människor sällan kommer, toppar som är helt magiska att uppleva. Men den har samtidigt, i skepnad av svag eller ingen impulskontroll, satt mig i situationer som varit extremt jobbiga att hantera.

Om någon erbjöd mig möjligheten att göra en ”reset” på hjärnan och få den mer åt det normala hållet skulle jag dock tacka nej.

Jag har lärt mig hantera det, hjälpligt i nio fall av tio och den sista tiondelen sätter mig inte längre lika djupt ner i skiten som den gjorde innan jag började förstå att jag måste hantera den.

Samtidigt har jag varit med om att sitta så passa djupt i skiten att knappt hårfästet var över ytan vilket gjort att jag inte längre är rädd för att lorta ner mig lite. Myntet har med andra ord två sidor, minst. ADHD är, rätt hanterat, en superkraft men som alla andra superhjältar så måste du lära dig hantera kraften – annars kan den löpa amok och då är det en förbannelse.

Diagnosen kommer aldrig vara ett frikort eller en ursäkt. Den kan inte användas som ett slippa ur fängelse-kort i monopolspelet. Myndigheter, rättsväsendet och de flesta människor du möter i ditt liv kommer bedöma dig utifrån samma måttstock som alla andra.

När du lär dig hantera din ADHD kommer du inse att det är något positivt, låt de tro att du är vanlig. Det är du inte. Men med stor kraft kommer stort ansvar.

Emil Nilsén, krönikör på Underbara ADHD

Läs mer

Krönika: Jag har ADHD, kraftig sådan.

Underbara ADHD 7 kommentarer

adhd.rBild: bostonglobe.com

I Emil Nilséns andra krönika delar han med sig av sina tankar kring den påstådda ”massdiagnosticeringen av adhd” som sker i dag. I alla fall om man frågar de vätebombstroende, vulkandårarna KMR skriver han bland annat.

———

Jag har ADHD, kraftig sådan – så pass kraftig att psykologen som gjorde utredningen hävdar att mina lärare måste ha insett och skitit i det för att det var för jobbigt att ta tag i det hela. Alternativt att de har varit okunniga på området och enbart tyckt att jag var en av många jobbiga elever. När jag pratade med min mor om detta berättade hon att en av mina högstadielärare kallade mig för ”lat begåvning” vilket i alla fall innebär att någon borde ha insett att jag inte var en idiot.

Det föregående stycket är enbart med i denna krönika som en liten utökning av den lilla presentationen av mig som ni bjöds på i mitt första inlägg på den här sidan. Nu till saken: Kommittén för mänskliga rättigheter, KMR, ni vet de vätebombstroende vulkandårarna som jag skrev om senast, är återigen på krigsstigen. Den här gången gäller det den så kallade ”massdiagnosen”. Alla som vill ha koncentrationssvårigheter och hyperaktivitet att skylla på för deras misslyckande får tydligen det. Det gäller bara att hitta rätt psykolog så kommer denne att totalt ignorera sina år av utbildning och ge dig ett intyg. Riktigt så fungerar det ju inte, men fakta är tydligen inte det minsta intressant för KMR – inte den här gången heller.

Det är lika lätt att få en adhd-diagnos om man inte har adhd som att lura i ortopeden att hen bara måste gipsa ditt ben, fast röntgenbilden visar att det inte är av, för att du själv vill det. Däremot finns det bakomliggande mekanismer, ganska grundläggande sådana, som kan förklara varför KMR och andra galningar tycker att det blivit väldigt mycket adhd i fokus de senaste åren. Stigmatiseringen har minskat drastiskt som en effekt av att många framgångsrika personer med funktionshindret gått ut och proklamerat öppet att de har adhd, och förmodligen inte hamnat där de är idag om de varit som alla andra.

Det gör ju att vi andra, som kanske inte lyckats riktigt lika bra, törs ta ett lite kortare steg ut ur skuggorna, öppet vågar visa att vi har ett problem och att vi väljer att vara öppna med det som ett steg i vår strävan efter att leva med det på en daglig basis. Jag vet inte om jag ska klassa mig själv som särskilt framgångsrik men jag vet att jag hade inte fått vara med om hälften av de roliga saker jag upplevt om jag hade varit som alla andra. Men jag försöker vara en förebild och använda det lilla medieutrymme jag får till att proklamera att du, som misstänker att du har adhd, ska se till att få en utredning och att du som har adhd inte skall skämmas för det. Ju fler som öppet berättar om detta, ju mindre påfrestande blir det att ta klivet.

Att fler kliver fram kommer garanterat reta KMR ännu mer vilket i sin tur lär leda till att de skriker ännu högre. Ni vet så där desperat som folk på film skriker när de är på väg att bli överkörda, och vet om att de är på väg att bli överkörda. Sen finns det säkerligen de som försöker få en diagnos för att rättfärdiga sina egna misslyckanden. Detta kommer förmodligen inte lyckas hellre då det inte finns någon massdiagnostisering. Risken finns att personen i fråga bara är en helt vanlig idiot. I sådana fall rekommenderar jag att söka upp likasinnade, det finns ett helg gäng i Scientologikyrkan som bara väntar på deras slantar.

Läs mer

Frånta mig inte rätten till min diagnos

Underbara ADHD 2 kommentarer

 SCIENTOLOGY-LA_012Bild: www.scientologynews.org

Känner ni igen rubriken ”ADHD finns inte”? Och låter förkortningen KMR bekant? I sin första krönika för Underbara ADHD ger Emil Nilsén en välriktad känga till Kommittén för mänskliga rättigheter och gör sig redo för strid, för rätten till sin ADHD-diagnos.

———

En artikel med rubriken ”ADHD finns inte” har delats flitigt på sociala medier den senaste månaden. Både originalartikeln som finns på www.kmr.nu och en kvällstidningsartikel har delats, gillats, rekommenderats och twittrats tusentals gånger. Första gången jag såg rubriken ryckte jag på axlarna åt den men sedan dök den upp på flera ställen, och hos vänner som jag normalt betraktar som ganska restriktiva och källgranskande.

Jag satte mig ner och läste originalartikeln och kunde snabbt konstatera att personen som skrivit det här har en helt annan uppfattning än vad jag har. Jag fick min diagnos sent i livet, ett par år efter att jag fyllt 30 och har aldrig tagit någon medicin för min ADHD. Diagnosen har gett mig större förståelse för mig själv och varför jag fungerar, eller inte fungerar, som jag gör.

Efter ett ha tagit mig igenom par veckor av intervjuer med närstående och den väldigt intensiva sista testdagen är det lätt att till en början skratta när artikelförfattaren påstår följande:

”En ADHD-test i form av en checklista med ett tjugotal olika beteenden kan ta några minuter, och vips har man en diagnos. Man behöver bara pricka i fem beteenden av tjugo så får man en ADHD-diagnos.”

Detta är ett rent faktafel och att publicera det tyder på brist på kunskap eller bakomliggande dolda motiv. Det tar inte lång tid att lista ut vilken av dessa två som är aktuellt i det här fallet. Kommittén för mänskliga rättigheter grundades av Scientiologikyrkan. Detta, enligt egen utsago, för att avslöja kränkningar av mänskliga rättigheter begångna av psykiatriker.

Jag är för all form av kritisk granskning. Jag försöker att dagligen granska mig själv så gott jag kan och jag fullkomligt älskar Viralgranskaren. Därmed välkomnar jag även granskning av ADHD. Det blir dock ganska snabbt parodiskt när man läser på lite om gänget bakom den här kommittén. Vi pratar alltså om gänget som hävdar att den onde Xenu fraktade miljontals rymdvarelser till den här planeten, och för att göra en lång historia kort; med hjälp av vätebomber, 3D-biografer och vulkaner gjorde att dessa rymdvarelser nu klamrar sig fast vid oss människor som något slags virus. Detta skulle ha hänt för ungefär 75 miljoner år sedan.

Jag välkomnar som sagt kritisk granskning och försöker hålla en sund nivå av skepticism. Jag är inte heller rädd för att stå för det jag tror på. Min diagnos har hjälpt mig att kunna ta ytterligare steg i min personliga utveckling och om Kommittén för mänskliga rättigheter, ledda av Xenus polare, ska försöka förneka mig rätten till min diagnos så får de göra sig redo för krig. Ladda vätebomberna, dra fart på vulkanerna och öppna upp 3D-biografen. För jag flyttar inte på mig frivilligt.

/Emil Nilsén
@Dalastark

Läs mer