Georgios Karpathakis var en jobbig unge och när han var sju år hade han sin första kontakt med en psykolog. Först när han var 24 fick han diagnosen adhd, och förklaringen till sin känsla av utanförskap, sin ilska och sitt destruktiva beteende.

– Jag hade varit död eller suttit i fängelse om det inte varit för min familj.

Adhd är ett ämne som angår många, allt från unga till gamla kom till Coriandergården för att höra Georgios berätta om en pojkes resa, som trots en mycket kärleksfull och varm uppväxt, alltid kände sig rädd och missförstådd. Till en fortfarande rädd, 26-årig, framgångsrik man, som tack vare en sjukdomsdiagnos börjat se ljust på framtiden.

Det enda som avslöjar att Georgios har adhd är rastlösheten, han vankar av och an, sätter sig på en stol, reser sig igen, tar en klunk ur en vattenflaska och fortsätter att vanka. Att han, för inte så länge sedan, var lärares och klasskompisars skräck, slogs och missbrukade alkohol och droger, drog på sig fleratalet polisanmälningar och levde ett destruktivt liv, är svårt att tro.

– För mig är adhd helt magiskt, overkligt, skitbra och triggande, men det kan också vara fruktansvärt hemskt.

Det började i grundskolan. Giorgios var en stökig unge som gjorde livet surt för sin omgivning. Han berättar att personer med adhd tar in 60 gånger fler intryck per dag än en vanlig människa, vilket gör att de alltid är trötta. För att hålla sig vakna blir de överaktiva.

– Under skoltiden mådde jag som sämst i mitt liv. Jag kunde aldrig sitta still och hade svårt att fokusera. Det räckte att någon skrev med blyerts på ett papper så hörde jag det och tappade koncentrationen. Jag var så jobbig att lärare grät, minns han.

Då hade han också sin första kontakt med en psykolog, men ingenting hände och så rullade det på genom hela skoltiden. Ingen brydde sig om att ta reda på varför han var arg och besvärlig och i högstadiet började det gå riktigt överstyr.

– Jag drack som ett as. Jag firade min första fylla med att gå på tågräls mot ett tåg. Det var också första gången jag blev polisanmäld.

Socialtjänsten kopplades in, men fortfarande ingen utredning.

Att ha en adhd-person i sin omgivning är oerhört krävande och det kan vara svårt att veta hur man kan hjälpa till. Georgios återkommer hela tiden till sin familj, allra helst mamma, som han kallar sin ängel. Det är hos henne han hämtat kraft.

– Jag kan bara tala om vad jag mått bra av – kärlek. Visa kärlek, jättemycket kärlek, det är a och o. Min mamma har alltid visat extremt mycket kärlek, säger han.

Han är väl medveten om vilka fasor hon genomlidit på grund av honom.

– Det är en av de saker jag är minst stolt över, allt jag utsatt min mamma och min familj för. Det kommer att ta lång tid innan jag kan förlåta mig själv för det.

Georgios kunde inte göra något med måtta, oavsett om det gällde alkohol eller godis överkonsumerade han. Droger och alkohol lugnade honom. Han var impulsiv och levde livsfarligt.

– Jag har skurit upp armarna och lagt mig i ett badkar för att dö när jag var full och fick sy 40 stygn, jag har slagit av ett ben i handen på fyllan och promenerat på ett balkongräcke på sjätte våningen, dyngrak. Det är tur att adhd-personer har bra motorik, konstaterar han och tillägger att han numer helt sluta dricka alkohol.

Emotionellt pendlar han mellan ytterligheter.

– Är jag glad är jag jätteglad, blir jag ledsen är det som om hela världen raserats. Jag känner så himla mycket.

När han var 17 år gjordes äntligen en utredning, som blev en besvikelse. Utlåtandet blev ”koncentrationssvårigheter” och hjälpen uteblev. Han fick en kontaktperson via socialförvaltningen, en före detta kriminell man som förstod Georgios livssituation, men han kunde inte sätta sig in i den sjuka biten.

Han tog sig genom gymnasiet och mot alla odds började Georgios slutligen studera vid universitetet. Han har nu en filosofie kandidatexamen i medie- och kommuniaktionsvetenskap, något han är stolt över att ha åstadkommit.

Först vid 24 års ålder fick han diagnosen adhd. Pusselbitarna föll på plats, äntligen fick han förklaringen till varför han alltid känt sig annorlunda. Sjukdomen är inte längre ett monster som tagit över honom, han kontrollerar den med hjälp av mediciner och kan utnyttja kreativiteten och impusiviteten på ett positivit sätt. Bland annat genom att engagera sig i Riksförbundet Attention och berätta sin historia.

– Jag har haft ett liv värt att dela med andra så att de inte ska behöva genomgå det jag har gjort, säger han.

I onsdags var det Världsmentalhälsodagen och Georgios hade bjudits in att föreläsa av Säterbygdens församling, Säters kulturnämnd, RSMH-Hoppet och Dalarnas nätverk för psykisk hälsa.

Fotnot: Läs mer om adhd på: www.attention-riks.se och följ Georgios på bloggen www.underbaraadhd.com