I dag finns bättre möjligheter till diagnostik och behandling av ADHD än någonsin. Ändå får många i praktiken inte den hjälp de borde ha rätt till. Bättre samordning och samverkan mellan sjukvård, skola och andra samhällsinstanser är vad som behövs. (Läkartidningen. 2014;111:CUMM)
Det och mycket, mycket annat skriver Elisabeth Fernell (professor, överläkare, utvecklingsneurologiska enheten, barnkliniken, Skaraborgs sjukhus, Mariestad) Björn Kadesjö (med dr, överläkare) Lena Nylander (med dr, överläkare, verksamhetsområde vuxenpsykiatri Lund, Psykiatri Skåne; institutionen för kliniska vetenskaper, avdelningen för psykiatri, Lunds universitet) och Christopher Gillberg (professor, överläkare; samtliga Gillbergcentrum, Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet) i en artikel som nyligen publicerades på Läkartidningens hemsida.
Här kan ni läsa artikeln i sin helhet
Sammanfattning
ADHD innebär kognitiva funktionsnedsättningar med nedsatta exekutiva funktioner och svaga belöningssystem.
Svårigheterna visar sig under barndomen och har betydelse för det dagliga livet i skolan, i kamratrelationer och i familjen. Ibland, och särskilt hos flickor, dröjer det länge innan svårigheterna leder till korrekt diagnos.
Ungefär hälften av barn med ADHD har kvar symtombilden som vuxna.
Kärnsymtomen innefattar bristande förmåga att styra uppmärksamheten samt rastlöshet och bristande impulskontroll.
Samexisterande problematik är vanlig.
ADHD behöver uppmärksammas inom förskola, skola, socialtjänst, arbetsförmedling, sjukvård och kriminalvård så att insatser och behandling kan erbjudas.
Källa: Läkartidningen. 2014;111:CUMM