Igår startade europeiska ADHD Awareness Week som syftar till att uppmärksamma de positiva egenskaper som människor med ADHD har. Något som även är ett av Underbara adhd:s främsta syfte.
I och med detta skrev jag, Georgios Karpathakis, en debattartikel som Aftonbladet Debatt publicerade idag:
Debattören: Diagnosen är det bästa som hänt mig
Det var först i vuxen ålder jag fick höra fyra bokstäver som förändrade mitt liv. Bokstäver som sa mer än någon lärare eller skolbok lyckats förmedla. Som gjorde att allt föll på plats, innan det var för sent. ADHD-diagnosen är det bästa som hänt mig. Tyvärr är det fortfarande långtifrån alla som får det stöd och den behandling de behöver.
Skolan handlar till stor del om att lära sig ställa de rätta frågorna. Det görs inte i den debatt som förs. Istället ställs svaga grupper mot varandra, som verktyg för att nå kortsiktiga mål. Ledarskribenten Anna Dahlberg på Expressen påstår i Agenda att stödet till resursskolor gör att barn i förortsområden får det sämre ställt. Med andra ord – barn i resursskolor hamnar i skottgluggen för att andra barn inte får det stöd de behöver. Det är ovärdigt. Istället måste vi ställa oss frågan vad kostar det att låta dessa barn växa upp i ett samhälle som varken accepterar deras diagnos eller ger rätt stöd och behandling?
Cirka fem procent av svenska barn och ungdomar har ADHD. I varje skolklass finns i snitt minst en elev med diagnosen. Enligt en stor europeisk studie har ADHD en omfattande negativ inverkan på livet inom en rad olika områden. I dag vet vi att ADHD kan leda till misslyckade studier, oförmåga att fungera på arbetsmarknaden, missbruk och till och med kriminalitet. Konsekvenserna för samhället är ofantligt stora. SKL uppskattar kostnaderna för ett barn med obehandlad ADHD till 7,5 miljoner kronor enbart under uppväxten. De indirekta kostnaderna av ADHD går inte att uppskatta fullt ut och kan många gånger heller inte räknas i pengar. Vad är till exempel en försämrad skolmiljö eller en sprucken relation värd?
Tidiga insatser har en avgörande betydelse och här har skolan en central roll, ofta anar redan förskolepersonalen att något inte står rätt till. Men jag har själv upplevt och sett allt för många exempel på att hjälpen inte kommer, barnet blir skolelev och problemen bara växer. Då återstår ofta endast skademinimering. Våra beslutsfattare måste vidta kraftfulla åtgärder för att se till att inte dagens barn med ADHD hamnar i samma negativa spiraler som jag och många med mig en gång gjorde:
Kunskapslyft om ADHD
Det finns fortfarande stora kunskapsluckor om diagnosen ADHD. Detta gäller stora delar av sjukvården, försäkringskassan och inte minst skolan, där symtomen ofta först blir tydliga för omgivningen. Riktade utbildningsinsatser behövs så att pedagoger, vårdgivare och tjänstemän har den kunskap som krävs för korrekta beslut.
Samordning mellan skola, omsorg och sjukvård
I dag finns det brister i samordning mellan olika stödinsatser. Även när en ung människa väl når sjukvården uteblir ofta en fullständig utredning och diagnostisering. Det är därför viktigt att dialogen mellan de olika stödinstanserna fungerar.
Individualiserad behandling
Alla fall av ADHD är olika. Lika viktigt som tidig diagnostisering är att behandlingen anpassas efter individen. Nya studier visar att ADHD-mediciner minskar risk för brott, olycksfall och missbruk. Samtidigt måste stödet i skolan utformas så att ungdomar med ADHD lär sig att hantera olika situationer.
Vi kan med relativt små medel uppnå stora vinster, både för den enskilde och för samhället. Det är min förhoppning att ingen ska behöva bli ifrågasatt på grund av sin funktionsnedsättning, tvärtom ska vi kunna se barnet bakom de olika bokstäverna som en tillgång. Georgios Karpathakis
###